Vi, Sovjetunionen och Förenta Staterna, är de starkaste länderna i världen och om vi enas för fred kan inga krig längre finnas. Om någon galning skulle vilja ha krig behöver vi bara hytta med fingret för att avskräcka honom"
(N S Chrustjov, erbjuder i ledarartikel i Kommunist, No. 14, 1963 enad front med USA mot Kina.)

Det finns mycket få saker som folk i hela världen önskar så mycket som fred. Av denna anledning är hycklande fredsvilja, gärna på humanistiska grunder, sedan urminnes tider en närmast obligatoriskt taktik för den som planerar krig.
Demokratiska Folkrepubliken Koreas (DPRK:s) tredje kärnvapenprov härom veckan utlöste indignation, inte minst i de stormakter som själva redan är väl försedda med dessa vapen. På deras initiativ formulerade FN:s Säkerhetsråd ett fördömande av DPRK och sitter nu i förhandlingar om ytterligare stärkta sanktioner mot landet.

Idag kan de fem militära stormakter, som samtidigt råkar vara FN:s säkerhetsråds permanenta medlemmar, använda sitt överläge i militär styrka i områden med viktiga naturresurser eller på annat sätt av strategiskt intresse. Det sker bland annat för skapa områden där interna fraktioner bekrigar varandra, är beredda att sälja ut naturresurser och överlåta territorium för stormakternas militära baser. Krigen mot Irak, Afghanistan, Irak, Libyen och den pågående konflikten i Syrien samt de pågående hoten mot Iran och DPRK är alla exempel på sådan maktutövning. Den baserar sig sedan länge i sista hand på stormakternas kärnvapeninnehav.
Detta gäller uppenbarligen under senare decennier framförallt USA, som idag förfogar över 900 militärbaser i världen och med 4 % av jordens befolkning står för cirka hälften av dess militära resurser. USA är den enda stat som använt kärnvapen i krig. USA förbehåller sig fortfarande rätten att använda kärnvapen även mot icke-kärnvapeninnehavande stater utan att självt först ha blivit nukleärt angripet. Man vägrar att förbinda sig att inte göra det. USA är i militär allians med de flesta av världens kärnvapenmakter som befinner sig i konfliktzoner, som Israel, Indien och Pakistan.
Sedan 50 år har man internationellt förhandlat och ingått fördrag om att avveckla, minska eller åtminstone avstå från att till nya nationer sprida kärnvapen. Trots att antalet nukleära stridsspetsar har minskat under de senaste 25-30 åren förfogar de stora kärnvapenmakterna fortfarande över 22000 sådana laddningar - mer än tillräckligt för att utplåna allt mänskligt liv på jorden.
Ett begränsat förbud mot prov av kärnvapen på marken, under vatten och i rymden, initierades av USA, Sovjet och Storbritannien 1963. Detta fördrag motiverades med de farliga konsekvenser som orsakades av radioaktivt nedfall från proven, men framför allt syftade det hos initiativtagarna till att befästa ett stormaktsmonopol på dessa vapen. Detta motiv genomskådades, bl a av Kina, men även t ex av Indien m fl som heller aldrig undertecknat avtalet. Detta har efterhand undertecknats, i några fall utan bli ratificerat, av en majoritet av stater men inkluderade inte underjordiska test och saknar numera därför större relevans som fredsbevarare.
Ett fördrag för totalt förbud - alltså även mot underjordiska prov - öppnades för underteckande 1996 men kan enligt sina statuter ej träda i kraft så länge inte merparten av stater med kapacitet att tillverka sådana vapen har ratificerat födraget. Av avgörande betydelse härvid är fortfarande USA:s vägran att ratificera fördraget.
Icke-spridningssavtalet (NPT) för kärnvapen stipulerar, sedan det trädde i kraft 1970 att
Varje kärnvapenmakt förbinder sig att icke till någon överföra, kärnvapen eller utrustning och att inte förhjälpa någon icke kärnvapenförande stat att tillverka eller att förvärva någon vapen eller utrustning.
Detta fördrag tolkas av USA så att man däremot förbehåller sig rätt att "dela ut" (sharing)kärnvapen till allierade stater, så länge man kan kontrollera deras användning. Graden av frivillighet när det gäller att ta emot vapnen varierar sannolikt med mottagarlandets styrka och stategiska betydelse. Sålunda har en rad USA-allierade signatärstater som NATO-länderna Italien, Tyskland, Holland, Belgien samt Turkiet kärnvapen utplacerade på sin mark.
Det förmäles inte huvuvida de starka krafter som önskar formalisera Sveriges medlemskap i NATO har tagit ställning till ett framtida erbjudande om utstationering av kärnvapen i Sverige inom ramen för organisationen. Ett sådant kan vara svårt att avböja. Veterligen brukar svenska NATO-förespråkare aldrig mötas av denna fråga ens av inhemska motståndare NATO-medlemsskap.
Andra USA-allierade stater som Japan och Sydkorea, som formellt är signatärer, "skyddas" av stora mängder kärnvapenmissiler på atomubåtar, som har fritt tillträde till deras hamnar. Den kärnvapenbärande ubåten USS San Francisco samövade vid början av året med sydkoreanska styrkor ett par mil från DFRK kust, utan att svenska media märkvärt reagerade.
Altsedan 1956 har DFRK, som ännu inte har lyckats förmå sin fiende sedan över 60 år, USA, till att sluta fred, krävt en kärnvapenfri zon i Korea med dess omgivningar. Tidvis har även det USA-allierade Sydkorea liksom Kina och Ryssland på 2000-talet gjort detsamma. Det permanenta krigstillståndet och de sanktioner som USA initierat och vidmakthåller mot DFRK har hårt drabbat landet. Men USA:s intresse av ett fredsslut i Korea har snarast på senare år gått från minimalt till obefintligt, allteftersom USA:s strategiska fokus har flyttats österut och krigsstillståndet legiminerar dess fortsatta närvaro i området vid Kinas norra flank. USA har av olika motiveringar vägrat att ingå i seriösa fredsförhandlingar.
Det är sannolikt ytterst av dessa skäl, och emedan USA ej uppfyllt sin del av avtalet, som DPRK år 2003 såg sig nödsakat att lämna det totala provstoppsavtalet och i stället började konstruera ett kärnvapen. Att ett litet land med små resurser är beslutet göra stora uppoffringar för att försvara sitt oberoende tolkas av våra USA-dominerade media som "aggression" eller åtminstone en "provokation" och denna uppoffring tas ofta som förevändning för att ytterligare demonisera dess regim.
Det aktuella fördömande av Demokratiska Folkrepubliken Korea som FN:s säkerhetsråd uttalat gynnar inte världsfreden och man bör som fredsvän därför inte instämma i det så länge de makter som hotar landet inte går före med gott exempel.
Kärnvapen är barbariska. Alla inser detta. Alla fredsvänner måste verka för att de ska förbjudas. Men det är inte de små ländernas kärnvapeninnehav som främst hotar freden. Hotet utgörs av stormakternas strävan efter global och regional dominans. Vi måste därför kräva att sanktionerna mot Demokratiska folkrepubliken Korea upphör, att USA sätter sig i direkta fredsförhandlingar med regimen och att de provocerande militärövningarna i området upphör.

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

Nytt på Clartébloggen

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?

Bengt Håkansson - 5 juni 2017

Hur ska vi ta ställning politiskt? Vad är rätt och vad är fel för oss som anser oss vara socialister? Vilka vägar leder framåt och vilka är återvändsgränder? Finns det alls något att hålla sig till eller är det upp till vara och en att göra goda gärningar och hoppas på att den ackumulerade...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Litteraturlista och kommentarer - Clarté nr 4/2016

Åke Kilander - 19 januari 2017

Litteraturlista och kommentarer till artiklarna Planeten pallar inte mer och Klokt tänkt om miljön i...

Läs mer...

Bildtext

Recensioner

Redaktionen - 29 december 2016

Eyvind

Läs mer...

Bildtext

Marx står sig

Nina Björk - 29 december 2016

Marxismen har gett mig de bästa redskapen för att förstå den kapitalism vi lever i, förklarade...

Läs mer...