I år är det Centern som krisar. I fjol var det socialdemokratin och hos Kristdemokraterna är krisen kronisk. Gemensamt för de tre är att de är partier som är eller åtminstone har varit knutna till folkrörelser. Även om de har samma problem som en simmare upplever i avsaknad av vatten är orsakerna, och därmed prognosen olika för dem. Sannolikt är den sämst för C.
Vad Gud och församlingarna av tradition har inneburit för Hägglunds parti har jord och skog inneburit för det f d Bondeförbundet.

Vid sekelskiftet var små- och månskensbönder nästan "likviderade som klass" och naturbrukets föreningsrörelse var alltför liten för att längre bilda basen för en folkrörelse. Redan i slutet av 90-talet hade radions Lantbruksnytt upphört att beteckna kvarvarande enheter som "gårdar" - utan som "företag". Snart upphörde programmet helt i riksradion.

Namnbytet 1957 innebar att C att man visserligen hade viljan, men dålig förmåga, att följa folk, industri och service in till tätorterna. Hälften av Sveriges befolkning bodde sekelskiftet redan i de borgarstyrda storstadsregionerna, som alltmer tog kommandot i politiken. Den Gröna vågen bar inte långt. Med Maud Olofssons ledarskap infogade sig partiet explicit i borgarlägret. Det genuina stads- och medelklasspartiet Mp kunde, utan den givande, men hämmande, bindningen till bönderna och deras föreningsrörelse, inta Centerns gröna centerposition.

 

Partiordföranden använde i stället i ett minnesvärt debattinlägg i Dagens Nyheter 2007 ordet företag- eller entreprenör - arton gånger. Hos Annie Lööf ligger frekvensen än högre, vilket inte tycks ha påverkat andelen arbetande småföretagare. Företagarklassen som i C:s retorik anses vara Sveriges framtid ligger sedan decennier stadigt på 7-10%. Om andelen tillfälligt ökar beror det inte på ökad entusiasm för entreprenörskap (f n Rutstädning med F-skattsedel), utan i regel på ökande arbetslöshet.

 

"Centerpartister är idrottsföreningarnas, kooperationernas, biståndsorganisationernas, företagarföreningarnas, studieförbundens och friskolornas ryggrad varthän du vänder dig i landet" säger Annie Lööf med vanlig poetisk överdrift och glömde sanningsenligt att nämna fackföreningarna. Men var finns nu partiets egen ryggrad? C är ett numera onödigt parti som förlorat hemvist, klass och det mesta av sitt idéinnehåll och som hjälpligt hålls samman av äldre, lojala bönder och deras ättlingar, av Jord- och skogbrukets föreningsrörelse samt av världens största partikassa, som tyvärr givit partitoppen viss handlingsfrihet.

 

Malicen anmärker att centerns främsta ivrare för decentralisering förefaller att ha centraliserats till en plats nära partikassan i Stockholm och i synnerhet till Stureplan. Man hävdar att skolpeng, vårdpeng och arbetsförmedlarpeng är "vår nyckel för att förena rättvisa med egenmakt och utveckling i välfärden" och i förslaget till idéprogram vill man föra sitt libertarianiska program ett steg ytterligare, helst ner till individnivå. Man kan sammanfatta detta program som att staten skall ha så litet som möjligt och individen (läs, som alltid, pengarna!) så mycket som möjligt att säga till om. Förslagen är inte för sig mera reaktionära än Alliansens faktiska politik senare år, men de är utopistiska och saknar även hos lojalt borgerliga medlemmar relevans för de frågor som de flesta skulle vilja ha lösta.

 

Det förefaller som om förslaget till idéprogram kan signalera slutet för Stureplans usurpering av C-ledarskapet. Inte bara har flera distrikt blivit trötta på de alltför nyliberala fraserna därifrån - tecken på att själva ledarskapet rämnar. Alltmer luttrade partiveteraner skakar på huvudet åt förslagen. Ordföranden har, sannolikt för att kunna sitta kvar, tvingats distansera sig från de mest utrerade inslagen, medan parhästen och huvudarkitekten Federly blåser till strid för programmet på stämman i vår.

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Litteraturlista och kommentarer - Clarté nr 4/2016

Åke Kilander - 19 januari 2017

Litteraturlista och kommentarer till artiklarna Planeten pallar inte mer och Klokt tänkt om miljön i...

Läs mer...

Bildtext

Timothy Snyder sprider myter

Daniel Lazare - 29 december 2016

Partisaner, judiska motståndsrörelser i och inte minst Sovjet drog lika mycket elände över...

Läs mer...

Bildtext

En professor retuscherar historien

Magnus Göransson - 29 december 2016

I 2010-talets politiska klimat ska 1900-talshistorien helst beskrivas som en strid mellan liberal...

Läs mer...