I år är det Centern som krisar. I fjol var det socialdemokratin och hos Kristdemokraterna är krisen kronisk. Gemensamt för de tre är att de är partier som är eller åtminstone har varit knutna till folkrörelser. Även om de har samma problem som en simmare upplever i avsaknad av vatten är orsakerna, och därmed prognosen olika för dem. Sannolikt är den sämst för C.
Vad Gud och församlingarna av tradition har inneburit för Hägglunds parti har jord och skog inneburit för det f d Bondeförbundet.

Vid sekelskiftet var små- och månskensbönder nästan "likviderade som klass" och naturbrukets föreningsrörelse var alltför liten för att längre bilda basen för en folkrörelse. Redan i slutet av 90-talet hade radions Lantbruksnytt upphört att beteckna kvarvarande enheter som "gårdar" - utan som "företag". Snart upphörde programmet helt i riksradion.

Namnbytet 1957 innebar att C att man visserligen hade viljan, men dålig förmåga, att följa folk, industri och service in till tätorterna. Hälften av Sveriges befolkning bodde sekelskiftet redan i de borgarstyrda storstadsregionerna, som alltmer tog kommandot i politiken. Den Gröna vågen bar inte långt. Med Maud Olofssons ledarskap infogade sig partiet explicit i borgarlägret. Det genuina stads- och medelklasspartiet Mp kunde, utan den givande, men hämmande, bindningen till bönderna och deras föreningsrörelse, inta Centerns gröna centerposition.

 

Partiordföranden använde i stället i ett minnesvärt debattinlägg i Dagens Nyheter 2007 ordet företag- eller entreprenör - arton gånger. Hos Annie Lööf ligger frekvensen än högre, vilket inte tycks ha påverkat andelen arbetande småföretagare. Företagarklassen som i C:s retorik anses vara Sveriges framtid ligger sedan decennier stadigt på 7-10%. Om andelen tillfälligt ökar beror det inte på ökad entusiasm för entreprenörskap (f n Rutstädning med F-skattsedel), utan i regel på ökande arbetslöshet.

 

"Centerpartister är idrottsföreningarnas, kooperationernas, biståndsorganisationernas, företagarföreningarnas, studieförbundens och friskolornas ryggrad varthän du vänder dig i landet" säger Annie Lööf med vanlig poetisk överdrift och glömde sanningsenligt att nämna fackföreningarna. Men var finns nu partiets egen ryggrad? C är ett numera onödigt parti som förlorat hemvist, klass och det mesta av sitt idéinnehåll och som hjälpligt hålls samman av äldre, lojala bönder och deras ättlingar, av Jord- och skogbrukets föreningsrörelse samt av världens största partikassa, som tyvärr givit partitoppen viss handlingsfrihet.

 

Malicen anmärker att centerns främsta ivrare för decentralisering förefaller att ha centraliserats till en plats nära partikassan i Stockholm och i synnerhet till Stureplan. Man hävdar att skolpeng, vårdpeng och arbetsförmedlarpeng är "vår nyckel för att förena rättvisa med egenmakt och utveckling i välfärden" och i förslaget till idéprogram vill man föra sitt libertarianiska program ett steg ytterligare, helst ner till individnivå. Man kan sammanfatta detta program som att staten skall ha så litet som möjligt och individen (läs, som alltid, pengarna!) så mycket som möjligt att säga till om. Förslagen är inte för sig mera reaktionära än Alliansens faktiska politik senare år, men de är utopistiska och saknar även hos lojalt borgerliga medlemmar relevans för de frågor som de flesta skulle vilja ha lösta.

 

Det förefaller som om förslaget till idéprogram kan signalera slutet för Stureplans usurpering av C-ledarskapet. Inte bara har flera distrikt blivit trötta på de alltför nyliberala fraserna därifrån - tecken på att själva ledarskapet rämnar. Alltmer luttrade partiveteraner skakar på huvudet åt förslagen. Ordföranden har, sannolikt för att kunna sitta kvar, tvingats distansera sig från de mest utrerade inslagen, medan parhästen och huvudarkitekten Federly blåser till strid för programmet på stämman i vår.

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

Nytt på Clartébloggen

Jeremy Corbyns Bok

Anthony Lane - 25 juni 2017

Och det hände sig, i landet Storbritannien, att Översteprästinnan gick ut till folket. Och hon sade: Se, jag bringar Eder budskap om en stor fröjd. Ty på den åttonde dagen av den sjätte månaden stundar ett allmänt val. Och folket knorrade och sade: Icke ytterligare ett! Och de vredgades mot...

Läs mer...

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Planeten pallar inte mer

Åke Kilander - 29 december 2016

År 2016 var det varmaste året i modern tid, och forskare rapporterar om ett istäcke kring Arktis...

Läs mer...

Bildtext

Ledare - Reepalus linje 2

Mikael Nyberg - 29 december 2016

En bekant hamnade bredvid en höjdare från Wall Street vid en middag i New York. De kom in på de...

Läs mer...

Bildtext

Klokt tänkt om miljön

Åke Kilander - 29 december 2016

Marxistisk analys behövs för att reda ut de ekologiska frågorna. Åke Kilander rekommenderar...

Läs mer...