Inomvänstern hör jag allt oftare röster som menar att man inte bör använda ordet kulturarbetare om människor som arbetar med olika typer av kultur,exempelvis som skådespelare, musiker, författare eller konstnärer. Anledningen som ofta ges är dels att begreppet skulle vara sprunget ur DDR:s kulturpolitik och kulturpolitiska linje där kulturarbetarna ansågsvara statstjänstemän. Huruvida de historiska detaljerna är korrekta eller inte kan jag ärligt talat inte uttala mig om. Däremot finns det också de som menar att man bör ha en mer specificerad benämning för olika yrkeskategorier inom skrået. Vidare finns de som menar att kulturarbetare som begrepp snarast är felaktigt eftersom kultur och kreativt skapande inte kan anses vara ett riktigt arbete. Till sist finns de som menar att man, om man använder termen kulturarbetare döljerklassfrågan, således arbetsköpar- arbetstagarperspektivet.

Tillatt börja med har vi alltså de som anser att historiska preferenser räcker för att avfärda termen kulturarbetare helt och hållet. Egentligenförstår jag själva tanken däremot förstår jag inte riktigt varför termen skulle behöva vara felaktig på grund av en kultursyn som inte existerar i Sverige idag. Det är ju snarast så att kulturarbetare under den borgerliga regeringen blivit mer distanserade från staten än någon annan yrkesgrupp jag kan komma att tänka på. Visst kan man diskutera ettords betydelse. Men när vissa vänsterkamrater kallar sig kommunister och samtidigt hävdar att man inte kan säga kulturarbetare för att det har en negativ klang tycker jag att man får ta sig en liten funderare.Närdet gäller de som menar att man bör dela upp begreppet kulturarbetare ifler olika yrkeskategorier tycker jag är fel ute. Kulturarbetare har olika typer av kulturskapande professioner, det är sant, men så är fallet även bland kommunalarbetarna, industriarbetarna, lagerarbetarna, hantverkarna och så vidare, ikväll kategoriseras dessa som grupper med en gemensam benämning, ofta tillhör de samma fackförbund. Varför? Eftersom de ofta har gemensamma intressen, problem och situation. Samma sak gäller för kulturarbetarna. Att skapa en större gemenskapskänsla bland kulturarbetare är snarare extremt viktigt, en starkare kollektivistisk anda är av nöden för att ta tillvara gemensamma intressen och ta gemensamma fighter i större utsträckning än vad som görs idag.

Kulturarbetarna är en svårmobiliserad grupp som snarast behöver få klumpas ihop än särskiljas och plockas strå för strå. Närman inte anser att det är ett riktigt arbete att producera det som andra människor konsumerar så bör man också ta sig en tankeställare. Detär en intressant tanke att de som arbetar inom livsmedelsindustrin inteskulle ha riktiga arbeten därför att de producerar sådant som andra konsumerar. Det är helt enkelt så att kulturproduktion precis som annan produktion helt enkelt är sådant som andra konsumerar. Jag är nyfiken påvad som händer om vi ruckar på den analysen. Vidare kan man tycka att det är intressant att det inte skulle vara ett riktigt jobb så länge maninte står vid ett löpande band, för då har en ganska liten minoritet avsvenska folket jobb.

Till sist finns de som anser att om man har ett jobb som bygger på en hobby av något slag är det inte att betrakta som ett jobb. Då är frågan om exempelvis vårdpersonal eller lärare, som (förhoppningsvis) har jobb de tycker är meningsfulla, roliga och viktiga, har jobb.

Tillsist och kanske mest intressant finns de som hävdar att kulturarbetare är en felaktig term eftersom de inte tillhör arbetarklassen. Det är visserligen en fråga om hur man definierar arbetarklassen utifrån sina politiska brillor och grillor men samtidigt bör man vara medveten om tresaker:
- En kulturarbetare säljer sitt arbete som därmed konsumeras av någon annan. Här kan man visserligen hävda att de är herrar över den egna produkten men samtidigt måste man förstå att detta inte riktigt stämmer med verkligheten. Gällande exempelvis författare så är det ju faktiskt så att de kontrakteras av ett förlag. Samtidigt är frågan inte lätt. Ofta kan man dock se det som att det finns en eller flera principaler någonstans i bakgrunden som i praktiken är de som finansierar och konsumerar det skapade.
- Självklart handlar klasstillhörighet inte endast om hur jävliga arbetsförhållanden man har, då skulle kulturarbetare ofta befinna sig någonstans strax under den medelavlönade arbetarklassen. Klass handlar om vilken roll man har i produktionen. Detta komplicerar självklart frågan något för kulturarbetarskrået. Sällan finns kulturarbetare som har fasta anställningar eller engagemang. Däremot har kulturarbetare ofta andra yrken utöver att de är kulturarbetare och här talar vi således om ett dubbelarbete som ofta kan härledas till exempelvis vårdsvängen eller liknande. Dock hör detta naturligtvis inte ihop med deras roll som kulturarbetare utan är något de gör för att i tider när kulturskapandet av någon anledning går dåligt ändå ha mat på bordet och kunna betala sin hyra.
- Jag anser också att kulturarbetartermen egentligen inte nödvändigtvis måste härledas till klassbegreppet om man inte vill. I stränga termer ärde då någon typ av intellektuellt mellanskikt. Däremot är det självklart att termen inte behöver vara knuten till att anspela på derasroll i produktionen utan snarare på att beskriva yrkesgruppen som ett kollektivt skrå.

Iväntan på att någon ska mynta ett bättre begrepp för vad kulturproducerande människor ägnar sig åt väljer jag att hålla mig till termen kulturarbetare.

Kommentarer   

0 #2 Fred Torssander 2012-09-06 12:00
Jag har skrivit åtskilligt om begreppet kulturarbetare.
Vilket möjligen kan ursäktas med att jag under mitt arbetsliv tillhört både arbetarklassens kärna, i den (tunga) storindustrin, varit heltids- och tillsvidareanställd inom kulturen som tekniker/ljussättare/scenograf.
Samt tillhört gruppen/skiktet frilansande.

Det som håller bäst när jag letar fram gamla texter i ämnet är några rader från min insändare i Yelah*:

"Uttrycket kulturarbetare skulle naturligtvis ha kunnat vara en hederstitel för dem som i sitt skapande arbete verkar bland arbetarklassen eller för arbetarklassens sak. Till exempel som arbetarmålaren Albin Amelin eller proletärförfattaren Ivar Lo-Johansson.
Detta har dock såvitt jag vet aldrig förekommit."

Tilläggas här och nu borde att kulturarbetare i meningen sådana som delar den svenska arbetarklassens (numera begränsad till "etniska svenskar mitt i livet") villkor och förutom detta privilegium får ägna sin arbetstid åt kultur, är en extremt gynnad del av arbetararistokratin.
Dessa har liksom den för 1900-talet typiska arbetararistokratin vilka fick privilegier genom att de befann sig inom de imperialistiska länderna, blivit onödiggjorda genom kapitalismens globalisering.

För att ge lite "food for thought" i ämnet slutar jag med en brandfackla:
De som sysslar med kultur inom de ramar som den globaliserade kapitalismen sätter idag är antingen amatörer eller dilletanter.
Yrkesutövare med liknande arbetsuppgifter, men med anställning eller andra liknande ekonomiska villkor garanterade av stat eller kapital kanske borde kallas nöjesarbetare.
Det handlar egentligen om mecenatskap eller sponsoring.
Även när "kulturarbetare" som Lars Vilks ägnar sig åt entreprenörskap i branschen.

*http://www.yelah.net/arkiverad/kommentar021112
Citera
0 #1 Björn Nilsson 2012-07-24 15:25
Under större delen av klassamhällets historia har väl kulturxxx varit betalda hantverkare och tjänstehjon? Och tidigare satt folk hemma vid sin lilla hydda och gjorde fina saker helt ideellt. Ett 1800-talsideal med den frie och genialiske artisten behöver väl inte underhållas i all evighet. Tillbaka till hyddan, snarare!http://www.clarte.nu/components/com_jcomme nts/images/smiles/whistling.gif
Citera

Nytt på Clartébloggen

Ska vi prata med nazister? (Recension)

Dan Israel - 15 november 2017

Ska vi prata med nazister? Så lyder titeln på den bok som Mikael Löfgren och Nätverkstan sammanställt med så gott som samtliga debattinlägg i den diskussion som uppstod efter att Bokmässan beslutat sig för att inte porta Nya Tider. Det är ett föredömligt initiativ, som på ett ytterst konkret sätt...

Läs mer...

De nya Sidenvägarna (Recension)

Hans Isaksson - 31 oktober 2017

Peter Frankopan är chef för Centrum för bysantinska studier vid Oxforduniversitetet. 2012 publicerade han boken ”The first crusade: The call from the east”. Nu är han aktuell med “Sidenvägarna” (The Silk Roads; Sv översättning Peter Handberg 2017; Bonniers; 687 sid). Ett av Jan Myrdals och Gun...

Läs mer...

Till minnet av Eva Ullstadius

Webbredaktionen - 31 oktober 2017

Det senaste numret av Clarté - Hundraåringen som försvann; Ett tema om den ryska revolutionen - är tillägnat Eva Ullstadius. Just denna utgåva av tidskriften har blivit mycket efterfrågad och uppskattad. Därför är det en extra stor glädje att numret är dedicerat till en person som starkt trott på och...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 2/17 Makten bakom orden

Bildtext

Unga märker orden

Henning Årman - 17 juli 2017

I Sydafrika demonstrerar studenterna för bättre studiemedel, mindre engelska och antikoloniala...

Läs mer...

Bildtext

Tagga ner! Här är bästa språkpolitiken

Olle Josephson - 17 juli 2017

Här är bästa språkpolitiken.

Läs mer...

Bildtext

Mellanöstern, juni 2017

Mathias Cederholm - 17 juli 2017

Efter några månader med Trump förefaller världen börja vrida sig i nya riktningar, utom i...

Läs mer...