Reinfeldts nya frihetsreform

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

Ett av få riktigt hårda belägg för att ett samhälle blir bättre är att våra liv blir längre. Detta har skett i Sverige och i de flesta andra länder. Medellivslängden har ökat från under 60 till om kring 80 på de sista hundra åren. I alla förnuftiga samhällen skulle detta betraktas som ett oerhört framsteg. Men nu får vi lära oss att betrakta det som ett problem.

I ekonomkretsar finns det traditionellt huvudsakligen två mycket enkla mediciner, vilka oavsett läget, fast i något olika beredningar, brukar ordineras: De som arbetar måste antingen 1. arbeta mera för samma lön eller 2. med bibehållen arbetsvolym få mindre lön.

Den försöksballong som Fredrik Reinfeldt släppte förra veckan handlar denna gång om att arbeta mera. Han talade ånyo om nödvändigheten av minskad livslön, dvs av höjd pensionsålder - trots att den senare i Sverige redan är bland de tre högsta i världen. "Frihet är insedd nödvändighet" sade visserligen en gång Friedrich Engels, och vår statsminister framställer, då det passar, det som en frihetsreform att i framtiden få "rätt" att arbeta till 75.

Reinfeldts begrepp om frihet påminner om Biskop Tegnérs månande om friheten för unga bonddrängar att slippa folkskolan, eller om Åkarpslagens, stundtals handgripliga, värnande om "arbetets frihet" för strejkbrytare. Och allianspressen vimlar just nu av intervjuer med lyckliga och arbetande åldringar. Men vår retoriskt mindre försigkomna pensionsmyndighet nöjer sig med att i sina oranga kuvert hota med en pensionärstillvaro i armod för den som inte vill utnyttja Reinfeldts frihetsreform, utan envisas med att gå i pension vid 65.

Vi som levde i Sverige åren redan 1960 -1990 behövde sällan frukta arbetslöshet. Vi erövrade minskad arbetstid, sänkt pensionsålder, ökad välfärd och bättre och längre utbildning via en utökad gemensam sektor. Att bejaka en diametralt motsatt utveckling betraktas nu av våra ledare som högsta förnuft och som en absolut nödvändighet. Varför de arbetande på 2000-talet, då 21% av ungdomen saknar arbete, då vi per timma producerar det dubbla mot för 30 år sedan och då kvinnornas inträde på arbetsmarknaden har fördubblats, måste arbeta längre tid än förr - det måste man för att förstå vara nationalekonom. En sådan betraktar nämligen marknadsekonomi, fria kapitalrörelser över gränserna, exportberoende och konkurrenskraft gentemot utlandet - men inte längre god vård och bekymmersfri ålderdom - som naturlagar och som orubbliga krav på ett samhälle. De flesta av oss är dock inte beredda att lägga oss ner och dö vid 65 bara för marknadsekonomin strängt taget skulle föredra att vi gjorde det.

Alternativet vore att, som engelsmännen säger (men inte gör!), tänka "utanför boxen" dvs att förorda ett ekonomiskt system som bygger på produktion av nyttigheter för folkets behov, inte på utbyte av varor på en (världs-)marknad och på finansiella spekulationer.

Kommentarer   

 
0 #1 Bosse 2012-02-23 00:22
Bra text! Särskilt det där om hur det var i Sverige mellan åren 1960 och 1990. Jag skulle dock vilja hävda att det började hårdna redan på 80-talet. Dessa tre decennier var Sveriges guldålder. Det var lätt att få jobb till en lön man kunde leva på. Man behövde inte vara 23 år och ha dubbla examina från universitetet för att kunna få ett hyfsat jobb. Det var ordning och reda på arbetsmarknaden. Idag råder närmast Vilda Västern.
Att det har blivit så beror naturligtvis på att Sverige inte längre har samma plats i världsekonomin som vi hade under rekordåren. Världen är nu en annan.
För alla som gitter rekommenderar jag Ingrid Samuelssons underbara dokumentär från 1962. Den sändes i SVT för någon vecka sedan. Den går att se på SVT Play. Sök på "Så går en dag i Linnaryd". Då var allt begripligt. Alla hade en plats i samhällsbygget. Framtidstron var enorm. Allt var möjligt. Det var en härlig tid! Nu rör vi oss baklänges genom historien.
Citera
 

Ett urval andra artiklar av samma författare

Springtime for Hitler?

publicerad i Clartébloggen 22 januari 2017

Ledare - Dumpad livslön

publicerad i 3/16 Slaveriets republik 27 december 2016

Ur hästens mun

publicerad i 3/16 Slaveriets republik 27 december 2016

En from förfalskning

publicerad i Clartébloggen 14 december 2016

Vårt folk???

publicerad i Clartébloggen 27 november 2016

Fidel dog igår

publicerad i Clartébloggen 26 november 2016

Dylan: Vår granne, busen

publicerad i Clartébloggen 11 november 2016

En bitter man

publicerad i Clartébloggen 30 oktober 2016

Amerikanska Jeans (Anmälan)

publicerad i Clartébloggen 4 oktober 2016

RT+svensk extremhöger=Sant?

publicerad i Clartébloggen 3 oktober 2016

Ännu en fjättrad folktribun

publicerad i Clartébloggen 11 september 2016

Carolas framgångssaga

publicerad i Clartébloggen 8 september 2016

Så möter vi det ryska hotet

publicerad i 2/16 Robotarna 4 augusti 2016

Ditt nya hem

publicerad i 1/16 Någonstans att bo 15 juni 2016

Ett generöst förslag?

publicerad i Clartébloggen 30 mars 2016

Prenumerera!

Aktuella bloggartiklar

Loretta Napoleonis bok Kidnappningsindustrin

Åke Kilander - 18 april 2017

Terrordådet i Stockholm den 7 april

Förbundsstyrelsen - 11 april 2017

Uttalande från Clartés stämma 2017

Clartéstämman - 28 mars 2017

Om hur SAP modigt kämpar mot en medvind

Hans Isaksson - 9 mars 2017

Inställda operationer

Dan Israel - 13 februari 2017

Om Nordirland, ett svar till Lennart Rahm

Kerstin Stigsson - 12 februari 2017

Håller borgarklassen på att ömsa skinn?

Benny Andersson - 5 februari 2017

Slutord, för den här gången

Benny Andersson - 29 januari 2017

Slutreplik till Kerstin Stigsson om Nordirland.

Lennart Rahm - 25 januari 2017

Strejk i Göteborgs hamn!

Webbredaktionen - 24 januari 2017

Springtime for Hitler?

Hans Isaksson - 22 januari 2017

Behöver Sverige invandrad arbetskraft?

Benny Andersson - 15 januari 2017

Passengers (Recension)

Daniel Hedlund - 5 januari 2017

En from förfalskning

Hans Isaksson - 14 december 2016