Ett av få riktigt hårda belägg för att ett samhälle blir bättre är att våra liv blir längre. Detta har skett i Sverige och i de flesta andra länder. Medellivslängden har ökat från under 60 till om kring 80 på de sista hundra åren. I alla förnuftiga samhällen skulle detta betraktas som ett oerhört framsteg. Men nu får vi lära oss att betrakta det som ett problem.

I ekonomkretsar finns det traditionellt huvudsakligen två mycket enkla mediciner, vilka oavsett läget, fast i något olika beredningar, brukar ordineras: De som arbetar måste antingen 1. arbeta mera för samma lön eller 2. med bibehållen arbetsvolym få mindre lön.

Den försöksballong som Fredrik Reinfeldt släppte förra veckan handlar denna gång om att arbeta mera. Han talade ånyo om nödvändigheten av minskad livslön, dvs av höjd pensionsålder - trots att den senare i Sverige redan är bland de tre högsta i världen. "Frihet är insedd nödvändighet" sade visserligen en gång Friedrich Engels, och vår statsminister framställer, då det passar, det som en frihetsreform att i framtiden få "rätt" att arbeta till 75.

Reinfeldts begrepp om frihet påminner om Biskop Tegnérs månande om friheten för unga bonddrängar att slippa folkskolan, eller om Åkarpslagens, stundtals handgripliga, värnande om "arbetets frihet" för strejkbrytare. Och allianspressen vimlar just nu av intervjuer med lyckliga och arbetande åldringar. Men vår retoriskt mindre försigkomna pensionsmyndighet nöjer sig med att i sina oranga kuvert hota med en pensionärstillvaro i armod för den som inte vill utnyttja Reinfeldts frihetsreform, utan envisas med att gå i pension vid 65.

Vi som levde i Sverige åren redan 1960 -1990 behövde sällan frukta arbetslöshet. Vi erövrade minskad arbetstid, sänkt pensionsålder, ökad välfärd och bättre och längre utbildning via en utökad gemensam sektor. Att bejaka en diametralt motsatt utveckling betraktas nu av våra ledare som högsta förnuft och som en absolut nödvändighet. Varför de arbetande på 2000-talet, då 21% av ungdomen saknar arbete, då vi per timma producerar det dubbla mot för 30 år sedan och då kvinnornas inträde på arbetsmarknaden har fördubblats, måste arbeta längre tid än förr - det måste man för att förstå vara nationalekonom. En sådan betraktar nämligen marknadsekonomi, fria kapitalrörelser över gränserna, exportberoende och konkurrenskraft gentemot utlandet - men inte längre god vård och bekymmersfri ålderdom - som naturlagar och som orubbliga krav på ett samhälle. De flesta av oss är dock inte beredda att lägga oss ner och dö vid 65 bara för marknadsekonomin strängt taget skulle föredra att vi gjorde det.

Alternativet vore att, som engelsmännen säger (men inte gör!), tänka "utanför boxen" dvs att förorda ett ekonomiskt system som bygger på produktion av nyttigheter för folkets behov, inte på utbyte av varor på en (världs-)marknad och på finansiella spekulationer.

Kommentarer   

0 #1 Bosse 2012-02-23 00:22
Bra text! Särskilt det där om hur det var i Sverige mellan åren 1960 och 1990. Jag skulle dock vilja hävda att det började hårdna redan på 80-talet. Dessa tre decennier var Sveriges guldålder. Det var lätt att få jobb till en lön man kunde leva på. Man behövde inte vara 23 år och ha dubbla examina från universitetet för att kunna få ett hyfsat jobb. Det var ordning och reda på arbetsmarknaden. Idag råder närmast Vilda Västern.
Att det har blivit så beror naturligtvis på att Sverige inte längre har samma plats i världsekonomin som vi hade under rekordåren. Världen är nu en annan.
För alla som gitter rekommenderar jag Ingrid Samuelssons underbara dokumentär från 1962. Den sändes i SVT för någon vecka sedan. Den går att se på SVT Play. Sök på "Så går en dag i Linnaryd". Då var allt begripligt. Alla hade en plats i samhällsbygget. Framtidstron var enorm. Allt var möjligt. Det var en härlig tid! Nu rör vi oss baklänges genom historien.
Citera

Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Så räddar vi svenska skolan

Mats Wingborg - 29 december 2016

Kunskaperna i matematik och läsfärdighet har förbättrats bland svenska 15-åringar på sistone. Men...

Läs mer...

Bildtext

Öppet mål för arbetarrörelsen (intervju)

Mats Wingborg - 29 december 2016

Mats Wingborg om SD, alliansen och Svenskt Näringsliv _ Öppet mål för arbetarrörelsen.

Läs mer...

Bildtext

Ledare - Reepalus linje 2

Mikael Nyberg - 29 december 2016

En bekant hamnade bredvid en höjdare från Wall Street vid en middag i New York. De kom in på de...

Läs mer...