Till frågan om alla de frågetecken som Magnus Utvik väcker. Ett svar på boken "Med Stalin som gud- Tre tonår I en kommunistisk sekt.":
Magnus Utviks fantasifulla roman "Med Stalin som gud", har orsakat en lavin av välmenande kritik. Speciellt I borgarpressen. Jag unnar honom den litterära framgången. Problemet är bara att rescensenterna tycks tro att det skulla handla om en seriös faktabok. Det finns mycket att lära om det lilla albanienkommunistiska KPS och dess patetiska revolutionära forsök. För alla de som idag, trots allt fortsätter att kämpa emot sociala orättvisor och samhällsförtryck, är KPS en lärdom over Marxism- Leninismens återvändsgrändsgränd. Historien om lilla KPS kan även ge ett visst ljus över den vänsterepok, som började med KFML's bildande 1967 och som idag för en tynande tillvaro med det aktuella KP. De som söker de ovanstånde svaren kan lika gärna hoppa över Magnus Utviks bok, eftersom han inte har ett jota att lära ut på de punkterna. Boken med sina sensationella överdrifter, förvrängda uttalanden och ogranskbara påståenden är det sista man behöver om man söker den historiska sanningen. Den inordnar sig mest i den pågående anti-kommunistkampanjen. Jag kan lugnt påstå det eftersom jag själv var medlem I KPS, och bra mycket längre än kamrat Magnus.
Tydligen lyckades Magnus Utvik skaffa sig en viss mediabevakning samtidigt med utgivningen, genom att påhoppa Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt i en riktig bakhållsdebatt. Stackars Sjöstedt hade inte gjort upp tillräckligt med sitt "kommunistiska" förflutna, och var alldeles för farlig som partiledare. Höjden av paranoia ändå. Detta torde egentligen inte ha bekymrat Utvik något särskilt. Han hade uppnått sina femton minuters berömmelse och gratisreklam för sin bok. Kanske var det till och med ett psykologiskt behov för honom att sluta cykeln. Han hade börjat sin politiska kärriär genom att anklaga dåtida VPK för att inte vara tillräckligt kommunistiskt och verkar idag avsluta den genom att anklaga Vänsterpartiet för att vara alldeles för kommunistiskt. Vissa vet aldrig vad de vill.
Egentligen borde Magnus Utvik redan där ha gjort bort sin trovärdighet, med en sådan osaklighet. Men idag är det politiskt korrekt att angripa kommunismen,även I dess utopiska form, det gör inte så mycket hur man hanterar sanningen. Ingen risk att bli lynchad av media om man ljuger rätt. Däremot kan man uppnå en viss uppmärksamhet utan att för den skull utmana alltför starka motreaktioner. Man kan till och med erhålla Svenska Kyrkans kulturstipendium för sitt "seriösa" arbete.
Av vad jag själv läst så består boken av direkta sakfel och hårresande påstånden som jag veterligt aldrig har hört talas om. Utvik har valt den bekväma metoden att gömma sig bakom av vad han påstår vara vissa fd KPS'ares vittnesmål. Dessutom uppträder de med fingerade namn. Ett rätt så bra sätt om man inte vill riskera att bli granskad. Resultatet är fullständigt subjektivt baktalande. Här är några axplock;
KPS har aldrig uteslutit någon därför att denne skulle ha kritiserat regimen I Iran. Tvärtom, om Utvik hade gått igenom alla gamla nr av tidningen "Kommunisten" så borde han ha vetat att KPS tog en en konsekvent ställning mot alla former av fundamentalism. KPS hade till och med dåliga relationer med Albanien, därför att vi inte var tillräckligt följsamma I den frågan. Otroligt men sant. Det finns tydligen nivåer av hjärntvätt. Och jag talar inte om alla de anti-Khomeinidemonstrationer som jag och många andra KPS'are har deltagit i.
Ingen KPS sympatisör har någonsin vägrats tillträde till partiet därför att denne skulle ha hängt I någon trottebokhandel. I så fall silade partiet myggen och svalde kamelerna. I det här fallet undertecknad, som hängde I alla möjliga politiska bokhandlar i början av 80-talet. Det var en del av den marxist-leninistiska kulturen att träta med meningsmotståndare av skilda slag. Paradoxalt nog läste vi, Ungkommunister(KPS ungdomsavdelning) mycket fientlig litteratur för att testa våran motståndskraft. Däribland ingick bade RAF-boken och Isaac Deutchers Stalinbiografi. Det värsta man riskerade var sura kommentarer från äldre kamrater.
Ett av de mest bizzaraste kapitlen är när Utvik rycker in i lumpen. Av någon anledning är han tvungen att dumjävlas med befälen och propagera för väpnad revolution i både tid och otid, ända tills han blir tvungen att söka vapenfri tjänst. Man undrar stilla om det inte var det sista som var hans egentliga mål. Själv gjorde jag lumpen och ägnade mig bara åt värnpliktigas dagskrav. Alla visste att jag var röding, men befälen kunde inte göra så mycket åt det. Jag blev till och med skickad som delegat till värnpliktsriksdagen. Stolligare vänstersekterist än så var jag inte.
Om det kan vara till glädje för Utvik, så är han själv ett exempel på hur osund Marxism- Leninismen var som ideologi. Han började som fraktionerande testuggare, blev enormt medveten om sin teoretiska överlägsenhet och har idag blivit en 10 kronors antikommunistisk kälkborgare. I en Expressen intervju (13/09/11)jämförs KPS med Baader- Meinhof ligan, En tes som stöds på sin egen logik. Han kritiserar KPS'arna därför att de anpassade verkligheten efter partiets doktriner. Trettio år senare har han inte blivit mycket bättre själv. Han har bytt doktrin, men behållit samma metoder. Det förgångna måste idag anpassas efter en politiskt korrekt anti- kommunism. Sådana som jag får vara glad att han inte jämför KPS med nazismen. Än så länge.
Måste man då försvara KPS?
Kanske mot alla borgerliga propagandaförvrängningar. De syftar ju nästan enbart till att bevisa att kommunism och fascism är samma sak. Budskapet till underklassen är alltid detsamma. Ändra aldrig den bestående ordningen. Det blir ändå bara värre.
Vad den kämpande vänstern beträffar, borde den lära sig av KPS misslyckande. På det att nya generationer nån gång i framtiden kan skapa en frihetligare arbetarorganisation, för en friare socialism, där folket har makten och inte byråkraterna. När jag var ung accepterade jag Albanien som den sista verkligt socialistiska staten, under en gruppresa därnere. Albanien var visserligen mycket fattigare än Sverige, men där fanns inga uteliggare, tiggare eller prostituerade. Till skillnad från idag. Det lilla som landet producerade, fördelades mellan invånarna, så att ingen behövde svälta. Det fanns vissa saker man var tvungen att acceptera. Det var kommunistpartiet som hade makten, och inte arbetarna. Man kunde inte diskutera med en partifunktionär. Enver Hoxhas porträtt var överallt och kamrat Stalins riktlinjer var oumbärliga. KPS var I mångt och mycket, en liten miniatyr. Det man inte tyckte om, var en sorts beska piller, man var tvungen att svälja för kampens nödvändighet. För att förverkliga en socialism som kanske inte var idealisk, men som ändå ansågs vara förverklingsbar. Jag underkastade mig en auktoritär organization. En stålhård disciplin var nödvändig för kampen. Vi var arbetarklassens medvetna förtrupp som skulle leda de slöa massorna mot ett rättvisare samhälle. Gradvis blev man surare som person. Intolerantare. Nedlåtande. Marxism- Lenismen var färdigtuggade teser som man skulle lära sig utantill. Till skillnad från sådana som Marx och Engels, som använde sina liv till att forska, pröva sina teorier och ifrågasätta alla rådande sanningar, så uppmuntrades inte KPS'are att söka för långt utanför de givna ramarna. Marxism- Leninsmen var svaret på alla frågor. Det gällde att försvara den, istället för att utveckla den. Man riskerade att bli revisionist. Det säger sig själv att en sådan miljö inte bara drog till sig hängivna klasskämpar. Partiet drog till sig många besserwiessers, moralisatörer och några typer som egentligen hörde hemma i Maranata. Hade KPS blivit större, hade vi säkert fått många strebrar också.
Utvik har helt rätt när han säger att vi ville störta det svenska systemet, när alla hade det så bra. Idag när kampen har blivit en livsnödvändighet, för de som lider av marknads kapitalismen, har många fd KPS'are valt att ägna sig åt sig själva, istället för att söka en förnyelse av Marxismen. Och en del har t o m. blivit anti-kommunister på Expressen-nivå. KPS var Marxism- Leninismens bankrutt.
Varken Berlinmurens eller Albaniens fall avskaffade utsugningen, den växande högerextremismen och krigsrisken. Jag hoppas att framtida generationer tar sig tid att analysera våra fel, så att de kan gå stärckta ur vårat misslyckande och skapa en bättre kamporganisation. Men då kan de börja med att slänga Utviks bok i papperskorgen. Vänstern har redan tillräckligt med problem idag.

Kommentarer   

#9 Jan-Ove Johansson 2012-12-16 19:50
Inspirerad av debatten kring Utviks bok har jag nu läst den. Tycker det är helt ointressant vad som är sant eller osant. Det kan nog bara dessa knappt hundra personer som tillhörde KPS avgöra,
Dock är den läsvärd för de flesta av oss som var med i olika rörelser när det begav sig.
Finns ingen anledning idag att ifrågasätta behovet av olika antikaptialistiska rörelser. Det verkar ju mycket mer relevant än under 70-talet.
Men hans bok riktar in sig på en viktig punkt:
Under dessa dagar verkar det vara viktigare att bygga den fina och korrekta organisationen : partiet, än att få igång kamporganisationer. Det tror jag de flesta känner igen sig i. På vissa håll i landet finns dessa tendenser kvar än idag främst på västkusten.
Och den debatten har sin betydelse även 2012.
Vad man skulle önska idag är en levande diskusion i något forum. Clarté bidrar vad de kan men är för små. Proletären försöker ibland men bara om man håller sig innanför "gränserna" upplever jag.
En annan fråga jag har det är hur många den här boken kan vara intressant för ?? Alltför intern för att vara någon riktigt antikommunist bok eller ? För övrigt tycker synd om dessa gamla KPS personer som säkert var övertygade och trodde de gjorde rätt som idag mår så dåligt över dessa tider.
Skadan var dock begränsad.
Detta är den andra lärdomen överskattade vi inte vår betydelse vilken organisation vi än var med i ?
Säkert är vi några stycken som bär på dessa funderingar. Men låt inte detta bli huvudsidan, det finns så mycket annat som är viktigare.
Citera
#8 Ulla malmsten 2012-11-29 03:47
Läser nu Magnus Utviks bok "Stalin som gud"
Tycker den är träffande, man känner allt för väl igen den "svensk vänster"
(men tycker inte man kan lasta "Stalin" för alla tokigheter, )
Han var ju trotts allt en realpolitiker, som åstadkom en hel del, till skillnad från de sekter, som Magnus Utvik så träffande beskriver. Själv respekterar jag Stalin, på samma grund som Magnus pappa gjorde i boken.
Slutsatsen Magnus Utvik drar är symptomatisk, de som då var "kommunister"och i dag gynnad medelklass, tar avstånd från sin "ungdoms synder" de anser sig leva i ett demokratiskt rättvist samhälle.
De väljer att blunda för sambanden mellan Sovjets kollaps, ned monteringen av välfärdstaten, ny kolonialismen.
De kommunistiskt skolade, som inte "lyckats" komma upp, har nytta av sin "kommunistiska " bildning för att orientera sig i nutiden, revisionismen har misslyckats, inte lyckats skydda arbetar rörelsens landvinningar.
Antikommunismen andvänds som vapen, vi har inget val, än underkastelse, lika med "frihet och demokrati"
Men jag syns det är märkligt att fler här inte kan känna igen det Magnus Utvik beskriver.
Normalt är att man utvärderar verksamhet, som misslyckas.
Styrkan i boken, om man stryker författarens egna slutsatser, är en dråplig träffande beskrivning hur det har fungerat.
Varför frågar man sig så sällan -hur ofta organisationer varit styrda av "Säpo"?
Jag kommer ihåg alla Kommunisterpartier i vårt bostads område, deras uppgång och fall . De ända gånger det fungerade var när det samordnades med utländska organisationer, Greker, Latinamrekaner osv.
Det finns all anledning att studera alla tokigheter , inte ta till bröst toner och bli moraliskt indingerade.
SD sitter i riksdagen bla på grund av frånvaron av en fungerande "vänster"
kritisera Magnus Utvik för, hans slutsattser,
Citera
#7 Victor Rangner 2012-03-13 19:56
http://graatass.wordpress.com/2012/03/13/vart-tog-den-svenska-kulturvanstern-vagen-ar-2012/
Artikeln här finns med som länk på min blogg.
Citera
#6 Calle Merono 2011-11-28 18:30
Replik till Magnus Utvik;
Det kanske hör till saken att de gamla partimedlemmarna "som inte ger någon vacker bild av KPS", har nästan alla blivit uteslutna av en eller annan anledning. Flertalet för fraktionsbildning. Det är normalt att de har gammal bitterhet att göra upp med. Bilden de ger av KPS är givetvis enormt subjektiv. Den s k Skolrektorn i boken, som valde att hoppa av utan att splittra partiet, lyckas ge en mer nyanserad bild. Ingen av de partitrogna som valde att stanna till slutet har inte över huvudtaget fått tillfälle att yttra sig i boken. Det är den lilla, lilla detaljen som Utvik "glömde" bort att berätta i sin reservation. Det är svårt att tro att Utvik inte skulle rida på det anti-kommunistiska klimatet i Sverige. I den berömda Expressenintervjun, 13/09/11, hävdar han att KPS skulle ha bedrivit industrispionage för Albaniens räkning, utan att lägga fram några som helst indicier för sin groteska anklagelse. I boken bygger påståendet på en hörsägen. Den s k Idéhistorikern, som fraktionerade mot KPS, hade tydligen hört det av en annan, vad nån tredje skulle ha gjort. Utvik är tydligen alltid samma hederliga debattör. Kalla boken för vad som helst, men inte för referenslitteratur. Den refererar enbart till en neanderthal anti-kommunistpropaganda.
Citera
#5 Göran S 2011-11-23 04:25
Gäsp!
Gäsp!
Dravliga borgarungars bedrövliga pladder.
G
Citera
#4 Lundgren 2011-11-22 23:44
Hej Magnus

Vill bara påpeka att texten du kommenterar inte är skriven av mig utan Calle Merono. Jag har tidigare skrivit om din bok, både före och efter att jag läst den.

Mvh
/Jonas Lundgren
Citera
#3 Magnus Utvik 2011-11-22 17:43
Ja, det är ett intressant inlägg av Jonas Lundgren. En resevation dock: jag svartmålar inte KPS. Jag skriver som jag upplevde partiet. Om man läser boken och granskar vad de gamla partimedlemmar anser idag om KPS så är det ingen vacker bild av det stalinistiska partiet som kommer fram. Sen är jag ingen antikommunist i den bemärkelsen att jag skulle hata arbetarrörelsen. Jag delar arbetarrörelsens grundläggande värderingar och kommer aldrig att rösta borgerligt. Det finns mycket att göra upp med som gammal kommunist. Det handlar om att vara ärlig och kritiskt granska sitt politiska förflutna. Det gör mig ledsen att konstatera att samma onhyanserade retorik som fanns på 70 talet lever kvar än idag. Har Ejnermark ens läst min bok?
Citera
#2 stefan Hedlund 2011-11-18 09:37
Intressant recensionskritik av Magunus Utviks bok men - utifrån egna erfarenheter av engemang i SKP/Röd Ungdom mellan mitten av 70-tal in bit in i 80-tal - så delar jag inte åsikten om hans roman ska vara antikommunistisk. Det är ett litterät lyckat försök att beskriva egna subjektiva självupplevelser i en vänstersekt. Visst finns det säkert mycket källkritik att ge för vissa fakta som Utvik för fram men det är fortfarande hans egna upplevelser som gäller. Jag ser MED STALIN SOM GUD mer som litteratur än en ren faktabok. När det gäller Magnus Utviks tidigare försök att få Jonas Sjöstedt att göra en kommunistisk avbön så delar jag inte hans åsikter men däremot tycker jag hans bok har stora förtjänster i litterärt hänseende. Dessutom är det ingen annan i det här landet som fått ihop en självupplevd roman som beskriver erfarenheterna av ett engemang i slutvågorna av 68-vänstern. Vilken uppfattning man nu än har så är Utviks MED STALIN SOM GUD väl värd att läsa.
Citera
#1 Kristoffer Ejnermark 2011-11-17 17:23
Mycket intressant inlägg och kommentar på Utvik! Fler post-ml:are önskes i debatten mot nyfrälsta antikommunister som inget tillför .
Citera

Nytt på Clartébloggen

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?

Bengt Håkansson - 5 juni 2017

Hur ska vi ta ställning politiskt? Vad är rätt och vad är fel för oss som anser oss vara socialister? Vilka vägar leder framåt och vilka är återvändsgränder? Finns det alls något att hålla sig till eller är det upp till vara och en att göra goda gärningar och hoppas på att den ackumulerade...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Krönika

Margareta Zetterström - 29 december 2016

Jan Myrdal har fått kritik för sin medverkan i Nya Tider. Han försvarar sig med att tidningen inte är...

Läs mer...

Bildtext

Recensioner

Redaktionen - 29 december 2016

Eyvind

Läs mer...

Bildtext

Så räddar vi svenska skolan

Mats Wingborg - 29 december 2016

Kunskaperna i matematik och läsfärdighet har förbättrats bland svenska 15-åringar på sistone. Men...

Läs mer...