Glöm inte att ha ljudet på i din webbläsare.

Beställ nya numret av Clarté!

 

Det går nog att säga att den första fasen av Natos ockupation av Libyen slutfördes när landets ledare Muammar Gaddafi fick en kniv uppstucken i rektum. Några minuter senare, oklart hur många, var han död, omgiven av den skränande mobb som handgripligen tog död på honom. Mordet bar dock alla tecken på vad som kan kallas ett koordinerat lönnmord. Natos bombplan drev konvojen Gaddafi färdades i mot mobben som lynchade honom. Den klang och jubelföreställning som spelades upp av västliga medier efter mordet var väntad och välrepeterad. Medierna är en del av krigsmaskineriet och har som en uppgift att förvränga och förtiga allt som inte passar imperialismens intresse som till exempel att lönnmordet nu har blivit en knäsatt princip inom internationella relationer. Den andra uppgiften är att förhärliga de egna massakrerna. När den svenska krigsmakten stolt visade upp hur den från hög höjd hade filmat Natos massaker på civilbefolkningen i Sirte jublade följaktligen svenska medier: Titta vad de kan, våra käcka gossar och jäntor!
Barack Obama sågs av många, inte minst i Afrika, som ett hopp när han blev president i USA. Nu aspirerar fredspristagaren på att bli den främste lönnmördarepresidenten i USA:s historia.
USA, och för den del övriga västerländska makter, har en tid känt sig tillbakapressade på den afrikanska kontinenten. Återkoloniseringen av Libyen och inrättandet av en marionettregim i Tripoli kan i detta sammanhang ses som början på en afrikansk återkomst.
Det blodiga kolonialkrigets återkomst sammanfaller med vad som är mer än enbart en konjunkturell kris för den västerländska kapitalismen. Den sjuka marknaden kräver alltfler bondeoffer och folkvada politiker agerar tjänstvilligt bödlar. Det är i dessa ögonblick, när den demokratiska fasaden rämnar, som nation och ras får ersätta solidaritet. Det är ingen hemlighet att attacken mot Libyen hade ett stort stöd i breda europeiska folklager, långt in i tidigare radikala kretsar. Massiva och försåtliga kampanjer om den vite mannens börda, denna gång draperade i tomma fraser om humanitär imperialism och ihåliga principer om rätten att skydda, låg bakom detta.
Norge var en av de nationer som var aktivast i bombningarna av Libyen. Den norske statsministern Jens Stoltenberg fick mycket beröm, med rätta, för sitt sätt att hantera massakern på sitt eget folk. Men nästan ingen frågar hur Stoltenberg, samtidigt som han begrät sina egna barn på Utøya, kunde släppa loss eldstormen över Libyens barn.
Vi lär aldrig få en sanningsenlig bild över Natos massakrer i Libyen. Men nu när Sirte och Bani Walid ligger i ruiner, när etnisk rensning har ägt rum och mellan 30 000-50 000 libyer är döda till följd av bombkriget, kan den danske Nato-chefen Anders Fogh Rasmussen tala om allt detta som ett "framgångsrikt kapitel i Natos historia." I ett Danmark som kokar över av rasistiska resentement mötte uttalandet snarast bifall.
I Sverige fanns en mycket aggressiv vänster både i och utanför parlamentet som högljutt krävde Sveriges deltagande i kriget mot Libyen.
Sverige, Norge och Danmark är alltså tre länder där kolonialkriget denna gång hade ett mycket stort stöd redan från början medan Tyskland tvekade. Ny fronter, nya allianser.
Även på andra ställen fanns denna tendens. Sudans president Omar al-Bashir, som själv är efterlyst av Natos juridiska arm, den internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC), säger att det var hans soldater som intog Tripoli för Nato. Saif al-Islam, som nu själv är på flykt undan ICC i Haag välkomnade en gång arrestringsordern mot al-Bashir. Irans president Ahmadinejad skryter numera med om hur han hjälpte Nato att "befria" Libyen genom sitt stöd till de så kallade rebellerna.
Alla tre riskerar att snart hårdhänt bli på minda om det som de och många andra tycks ha glömt: att det inte finns några permanenta fiender eller vänner, bara permanenta intressen.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Nytt på Clartébloggen

Stridspittsmätning i Riksdagen

Hans Isaksson - 18 januari 2018

Vi lever i högerns skördetid. I gårdagens riksdagsdebatt fick vi se hur Stefan Löfvén återigen reste sig upp i sin fulla längd och dunkade sin näve i golvet. Vår statsminister var uppenbarligen provocerad av Jimmy Åkesson, som i sin tur känt sig provocerad av SD:s stagnerande och vikande...

Läs mer...

Anwar Shaikh

Anwar Shaikh - monopolkapitalismteorins främste kritiker

Benny Andersson - 16 januari 2018

Ulf Grönkvist skrev till webbredaktionen och efterlyste exaktare källor till de uppfattningar jag tillskriver ekonomen Anwar Shaikh i början av mitt blogginlägg om imperialismens teori och verklighet. De följer här. Eftersom Shaikh är en av vår tids viktigaste Marxinfluerade ekonomer och dessutom är...

Läs mer...

Reformister, revolutionärer och historiens dynamik. Svar till Benny Andersson

Peter Sundborg - 15 januari 2018

Denna artikel ingår i en diskussionsserie som inleddes i samband med utgivningen av Clarté 3 - 2017 Hundraåringen som försvann - Nya rön om ryska revolutionen. Här hittar du seriens övriga artiklar. Läget inför oktoberrevolutionen. Benny Andersson påstår, om jag fattat rätt, att bolsjevikernas...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 3/17 Hundraåringen som försvann

Bildtext

Sanandajis räknesätt är föraktet för underklassen

Sandro Scocco - 26 december 2017

Massarbetslöshet, masskravaller, massvandalism, massövergrepp och massantändning av bilar. Så...

Läs mer...

Bildtext

Recensioner

Redaktionen - 26 december 2017

Privata fångar

Läs mer...

Bildtext

Folkupplysningens kommissariat

Daniel Cederqvist - 26 december 2017

Hur fungerade ett folkkommissariat under de första revolutionära åren? Vilka var drömmarna och...

Läs mer...