Det går nog att säga att den första fasen av Natos ockupation av Libyen slutfördes när landets ledare Muammar Gaddafi fick en kniv uppstucken i rektum. Några minuter senare, oklart hur många, var han död, omgiven av den skränande mobb som handgripligen tog död på honom. Mordet bar dock alla tecken på vad som kan kallas ett koordinerat lönnmord. Natos bombplan drev konvojen Gaddafi färdades i mot mobben som lynchade honom. Den klang och jubelföreställning som spelades upp av västliga medier efter mordet var väntad och välrepeterad. Medierna är en del av krigsmaskineriet och har som en uppgift att förvränga och förtiga allt som inte passar imperialismens intresse som till exempel att lönnmordet nu har blivit en knäsatt princip inom internationella relationer. Den andra uppgiften är att förhärliga de egna massakrerna. När den svenska krigsmakten stolt visade upp hur den från hög höjd hade filmat Natos massaker på civilbefolkningen i Sirte jublade följaktligen svenska medier: Titta vad de kan, våra käcka gossar och jäntor!
Barack Obama sågs av många, inte minst i Afrika, som ett hopp när han blev president i USA. Nu aspirerar fredspristagaren på att bli den främste lönnmördarepresidenten i USA:s historia.
USA, och för den del övriga västerländska makter, har en tid känt sig tillbakapressade på den afrikanska kontinenten. Återkoloniseringen av Libyen och inrättandet av en marionettregim i Tripoli kan i detta sammanhang ses som början på en afrikansk återkomst.
Det blodiga kolonialkrigets återkomst sammanfaller med vad som är mer än enbart en konjunkturell kris för den västerländska kapitalismen. Den sjuka marknaden kräver alltfler bondeoffer och folkvada politiker agerar tjänstvilligt bödlar. Det är i dessa ögonblick, när den demokratiska fasaden rämnar, som nation och ras får ersätta solidaritet. Det är ingen hemlighet att attacken mot Libyen hade ett stort stöd i breda europeiska folklager, långt in i tidigare radikala kretsar. Massiva och försåtliga kampanjer om den vite mannens börda, denna gång draperade i tomma fraser om humanitär imperialism och ihåliga principer om rätten att skydda, låg bakom detta.
Norge var en av de nationer som var aktivast i bombningarna av Libyen. Den norske statsministern Jens Stoltenberg fick mycket beröm, med rätta, för sitt sätt att hantera massakern på sitt eget folk. Men nästan ingen frågar hur Stoltenberg, samtidigt som han begrät sina egna barn på Utøya, kunde släppa loss eldstormen över Libyens barn.
Vi lär aldrig få en sanningsenlig bild över Natos massakrer i Libyen. Men nu när Sirte och Bani Walid ligger i ruiner, när etnisk rensning har ägt rum och mellan 30 000-50 000 libyer är döda till följd av bombkriget, kan den danske Nato-chefen Anders Fogh Rasmussen tala om allt detta som ett "framgångsrikt kapitel i Natos historia." I ett Danmark som kokar över av rasistiska resentement mötte uttalandet snarast bifall.
I Sverige fanns en mycket aggressiv vänster både i och utanför parlamentet som högljutt krävde Sveriges deltagande i kriget mot Libyen.
Sverige, Norge och Danmark är alltså tre länder där kolonialkriget denna gång hade ett mycket stort stöd redan från början medan Tyskland tvekade. Ny fronter, nya allianser.
Även på andra ställen fanns denna tendens. Sudans president Omar al-Bashir, som själv är efterlyst av Natos juridiska arm, den internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC), säger att det var hans soldater som intog Tripoli för Nato. Saif al-Islam, som nu själv är på flykt undan ICC i Haag välkomnade en gång arrestringsordern mot al-Bashir. Irans president Ahmadinejad skryter numera med om hur han hjälpte Nato att "befria" Libyen genom sitt stöd till de så kallade rebellerna.
Alla tre riskerar att snart hårdhänt bli på minda om det som de och många andra tycks ha glömt: att det inte finns några permanenta fiender eller vänner, bara permanenta intressen.

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

Nytt på Clartébloggen

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Anti-kapitalism eller rasism

Benny Andersson - 5 juli 2017

Att hålla fast vid kampen mot kapitalism och borgarklass, leder till framgång. Motsatsen leder till nederlag. Det visar inte bara Jeremy Corbyns framgång i det engelska valet nyligen, utan också exempel från historien. Mellan 1893 och 1897 drabbades USA av en ekonomisk kris som fick borgarklassen...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Litteraturlista och kommentarer - Clarté nr 4/2016

Åke Kilander - 19 januari 2017

Litteraturlista och kommentarer till artiklarna Planeten pallar inte mer och Klokt tänkt om miljön i...

Läs mer...

Bildtext

Recensioner

Redaktionen - 29 december 2016

Eyvind

Läs mer...

Bildtext

Marx står sig

Nina Björk - 29 december 2016

Marxismen har gett mig de bästa redskapen för att förstå den kapitalism vi lever i, förklarade...

Läs mer...