Det går nog att säga att den första fasen av Natos ockupation av Libyen slutfördes när landets ledare Muammar Gaddafi fick en kniv uppstucken i rektum. Några minuter senare, oklart hur många, var han död, omgiven av den skränande mobb som handgripligen tog död på honom. Mordet bar dock alla tecken på vad som kan kallas ett koordinerat lönnmord. Natos bombplan drev konvojen Gaddafi färdades i mot mobben som lynchade honom. Den klang och jubelföreställning som spelades upp av västliga medier efter mordet var väntad och välrepeterad. Medierna är en del av krigsmaskineriet och har som en uppgift att förvränga och förtiga allt som inte passar imperialismens intresse som till exempel att lönnmordet nu har blivit en knäsatt princip inom internationella relationer. Den andra uppgiften är att förhärliga de egna massakrerna. När den svenska krigsmakten stolt visade upp hur den från hög höjd hade filmat Natos massaker på civilbefolkningen i Sirte jublade följaktligen svenska medier: Titta vad de kan, våra käcka gossar och jäntor!
Barack Obama sågs av många, inte minst i Afrika, som ett hopp när han blev president i USA. Nu aspirerar fredspristagaren på att bli den främste lönnmördarepresidenten i USA:s historia.
USA, och för den del övriga västerländska makter, har en tid känt sig tillbakapressade på den afrikanska kontinenten. Återkoloniseringen av Libyen och inrättandet av en marionettregim i Tripoli kan i detta sammanhang ses som början på en afrikansk återkomst.
Det blodiga kolonialkrigets återkomst sammanfaller med vad som är mer än enbart en konjunkturell kris för den västerländska kapitalismen. Den sjuka marknaden kräver alltfler bondeoffer och folkvada politiker agerar tjänstvilligt bödlar. Det är i dessa ögonblick, när den demokratiska fasaden rämnar, som nation och ras får ersätta solidaritet. Det är ingen hemlighet att attacken mot Libyen hade ett stort stöd i breda europeiska folklager, långt in i tidigare radikala kretsar. Massiva och försåtliga kampanjer om den vite mannens börda, denna gång draperade i tomma fraser om humanitär imperialism och ihåliga principer om rätten att skydda, låg bakom detta.
Norge var en av de nationer som var aktivast i bombningarna av Libyen. Den norske statsministern Jens Stoltenberg fick mycket beröm, med rätta, för sitt sätt att hantera massakern på sitt eget folk. Men nästan ingen frågar hur Stoltenberg, samtidigt som han begrät sina egna barn på Utøya, kunde släppa loss eldstormen över Libyens barn.
Vi lär aldrig få en sanningsenlig bild över Natos massakrer i Libyen. Men nu när Sirte och Bani Walid ligger i ruiner, när etnisk rensning har ägt rum och mellan 30 000-50 000 libyer är döda till följd av bombkriget, kan den danske Nato-chefen Anders Fogh Rasmussen tala om allt detta som ett "framgångsrikt kapitel i Natos historia." I ett Danmark som kokar över av rasistiska resentement mötte uttalandet snarast bifall.
I Sverige fanns en mycket aggressiv vänster både i och utanför parlamentet som högljutt krävde Sveriges deltagande i kriget mot Libyen.
Sverige, Norge och Danmark är alltså tre länder där kolonialkriget denna gång hade ett mycket stort stöd redan från början medan Tyskland tvekade. Ny fronter, nya allianser.
Även på andra ställen fanns denna tendens. Sudans president Omar al-Bashir, som själv är efterlyst av Natos juridiska arm, den internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC), säger att det var hans soldater som intog Tripoli för Nato. Saif al-Islam, som nu själv är på flykt undan ICC i Haag välkomnade en gång arrestringsordern mot al-Bashir. Irans president Ahmadinejad skryter numera med om hur han hjälpte Nato att "befria" Libyen genom sitt stöd till de så kallade rebellerna.
Alla tre riskerar att snart hårdhänt bli på minda om det som de och många andra tycks ha glömt: att det inte finns några permanenta fiender eller vänner, bara permanenta intressen.

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

Nytt på Clartébloggen

Ska vi prata med nazister? (Recension)

Dan Israel - 15 november 2017

Ska vi prata med nazister? Så lyder titeln på den bok som Mikael Löfgren och Nätverkstan sammanställt med så gott som samtliga debattinlägg i den diskussion som uppstod efter att Bokmässan beslutat sig för att inte porta Nya Tider. Det är ett föredömligt initiativ, som på ett ytterst konkret sätt...

Läs mer...

De nya Sidenvägarna (Recension)

Hans Isaksson - 31 oktober 2017

Peter Frankopan är chef för Centrum för bysantinska studier vid Oxforduniversitetet. 2012 publicerade han boken ”The first crusade: The call from the east”. Nu är han aktuell med “Sidenvägarna” (The Silk Roads; Sv översättning Peter Handberg 2017; Bonniers; 687 sid). Ett av Jan Myrdals och Gun...

Läs mer...

Till minnet av Eva Ullstadius

Webbredaktionen - 31 oktober 2017

Det senaste numret av Clarté - Hundraåringen som försvann; Ett tema om den ryska revolutionen - är tillägnat Eva Ullstadius. Just denna utgåva av tidskriften har blivit mycket efterfrågad och uppskattad. Därför är det en extra stor glädje att numret är dedicerat till en person som starkt trott på och...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 2/17 Makten bakom orden

Bildtext

Makt och motstånd präglar språken

Ola Wikander - 17 juli 2017

Imperier växer fram och går under. Några språk blir redskap för deras makt, andra förtrycks eller...

Läs mer...

Bildtext

Formulär-språket håller oss fångna

Anna-Malin Karlsson - 17 juli 2017

Det skrivs mer än någonsin tidigare på våra arbetsplatser i form av blanketter, formulär och...

Läs mer...

Bildtext

Varken AD eller riksdag stoppar hyvlingen

Erik Bohman - 17 juli 2017

I november beslutade Arbetsdomstolen (AD) att så kallade hyvlingar inte är att betrakta som...

Läs mer...