(Piratförlaget 2011; c:a 600 sid.)
Jan Guillous nya roman lär enligt hans utsaga vara den första av en "dekalogi" om "Det stora århundradet" - dvs 1900-talet. Sviten skall väl handla, vilket väl numera är bekant, om tre faderlösa, och (som vanligt) allsidigt superbegåvade, norska fiskarpojkar som av en mecenat påkostas utbildning till diplomingenjörer vid (förstås) världens främsta elitteknologhögskola i Dresden vid förra sekelskiftet. Och vilkas första två decennier som järnvägsbyggare på Hardangervidda (Lauritz) respektive i Tyska Östafrika (Oskar) vi därefter får följa. Den tredje brodern, den konstnärligt (sannolikt mycket högt) begåvade bögen Sverre, hamnar i stället i London, där vi säkert i nästa del får ta del av hans enastående framgångar. Guillou har sett till att hittills alla deras äventyr slutar lyckligt, d v s med miljoner på banken, ty Ist das nötige Geld vorhanden, ist das Ende meistens gut.
Jimmy Vulovic, Kristianstadsbladet må ha tagit i, genom att i sin recension hävda att " Jan Guillou är en av våra främsta 1900-talsmänniskor". Särskilt om man betänker att författaren delat sekel med såväl Mao Zedong, Albert Einstein, Marie Curie, Winston Churchill, Thomas Mann, Hjalmar Branting, Nelson Mandela, Mahatma Gandhi, Sarah Bernhardt och Lenin.
Tio tjocka romaner om 1900-talet skulle möjligen någon under sin livstid möjligen klara, men sannolikt skulle ingen annan än Guillou få folk att läsa dem, d v s även sådant folk som inte normalt läser annat än Båtnytt, Systembolagets vinlista eller Jakt&Jägare.
Det tycks i varje fall vara hans egen åsikt.
Hemligheten med Guillou är nog att han skriver spännande, använder fler verb än adjektiv och just för folk (i synnerhet av mankön) vilka, likt jag själv, är beroende av mycket spänning för att hålla sig vakna då de läser. Då detta inte räcker lägger han numera som krydda in en och annan lagom tafflig, än så länge hetero-, sexskildring .
Så långt skiljer sig Guillou i Brobyggarna inte från författarna bakom Harleqinromanerna, eller "Bankiren och hans trolovade", eller från litterära inslag i Jakt &Jägare. Att tala om hans idiosynkrasier, snobbismen hos hans hjältar, hans brist på gestaltning och brist på psykologisk trovärdighet vore att slå in öppna dörrar. Det är f ö redan gjort av författarens många politiska fiender.
Ett något gammaldags stilmedel, som på senare år är typiskt för Guillou är hans flitiga användning av "Erlebte Rede" - d v s utsuddandet av av skillnaden mellan direkt och indirekt tal, mellan berättande och inre monolog. Så även här - där greppet definitivt är berättigat och i någon mån gör texten mera levande. Missförstånd på denna punkt har redan lett till påhopp på kultursidor, genom att romanfigurers åsikter tillskrives författaren - t ex "Tyskland är en kulturnation och en ideell, civilisatorisk kraft i Afrika medan England är barbariskt, pengagalet och mänsklighetens gissel". Hos en zionistisk recensent i rikspressen sågs självfallet detta som ett yttersta bevis för att naziislamisten Guillou nu äntligen har kommit ut ur garderoben.
Men det avgörande, som skiljer ut Guillou och som för mig alltid gör honom högst läsvärd, är att han likt t ex Upton Sinclair i Larry Buddsviten har en politiskt relevant agenda. I Arnböckerna var ärendet att bekämpa svensk historiechauvinism och islamofobi. Det må vara tidigt att på förhand förutsäga vad Guillous 1900-tal kommer att försöka lära oss om vad som skedde i världen, vad vi tänkte då (om rasism, om utplundring av det som ännu inte kallades Tredje Världen, om jämställdhet och om sexuella avvikelser) och vad vi gjorde åt det.
Relativt säkert kommer han i alla fall att försöka revidera den förhärskande historieskrivning som alltsedan Andra Världskriget dominerat Sverige och enligt vilken de segrande alglosachsiska staterna, England och USA, är ljusets riddarvakt - vad de än företar sig.

Sällan har 600 sidor emellertid passerat så fort och utan störande sömnighet. Vi väntar därför ivrigt på nästa tegelsten.

 

Kommentarer

0 #2 Tommy Sjöberg 2011-11-28 19:52
är det inte besvärande att alla romanprejekten
har övermänniskor som huvudfigurer

p.s alltså hamilton, arn och nu 3 norska
0 #1 Hans Isaksson 2011-10-27 00:52
Är benägen att som vanligt hålla med dig, Dan! Men vi hoppas att det tar sig. Min recension handlar tyvärr mest om mitt tvetydiga förhållande till författaren alla verk.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Nytt på Clartébloggen

Lenins teori om imperialismen och prognoserna om framtiden. Svar till Peter Sundborg, del två

Benny Andersson - 10 december 2017

Jag fick min politiska skolning på 1970-talet, då myten om de ofelbara ”stora” låg tåg tung över vänsterns smågrupper. En myt som måste ha fått den balsamerade Lenin att vrida sig i sin sarkofag. Alla som besvärat sig med att sätta sig in i Lenins gärning, slås av hans osentimentala och jordnära...

Läs mer...

Rapport från Café Clarté: Om betydelsen av 1917 för 2000-talets socialister

Magnus Göransson - 8 december 2017

Shabane Barot talade på café Clarté i Stockholm i tisdags (5 december), om betydelsen av 1917 för 2000-talets socialister. Det är, i alla fall i Stockholm, framförallt 1968-vänsterns politiska organisationer av olika schatteringar som uppmärksammat 1917. Shabane, som kommer från den autonoma...

Läs mer...

Stoppa det orättvisa drevet mot Ebba Busch Thor

Dan Israel - 8 december 2017

Det pågår ett orättvist drev mot Ebba Busch Thor, i vilket kristdemokraternas partiledare framställs som en okunnig produkt av en Livets Ord-friskola. I själva verket försökte Busch Thor på ett diskret sätt avfärda de författare och böcker som inte bör ingå i en svensk kanon. Avsikten med en sådan är...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 2/17 Makten bakom orden

Bildtext

Ledare - Nej till Nato, Nej till Aurora

Daniel Cederqvist - 17 juli 2017

I höst kommer Aurora, en av de största militärövningarna på många år, att genomföras i Sverige....

Läs mer...

Bildtext

Tagga ner! Här är bästa språkpolitiken

Olle Josephson - 17 juli 2017

Här är bästa språkpolitiken.

Läs mer...