De senaste dagarna har det varit mycketrapportering kring två personer. Dels Håkan Juholt och dels PärJohansson, Hudiksvalls oantastliga hjälte. Johansson har ju gjortdet omöjliga, han har lyft frågorna om funktionshindrades situationpå ett positivt sätt. Skandalerna är två: Johanssons sidouppdragsom föreläsare drar in betydligt mer pengar än hans "huvudsakliga"jobb och skådespelarna på Glada Huddik-teatern tjänar för lite.Situationen kan jämföras med socialdemokraternas kris, en kris därpartiet inte längre representerar den klass vars intressen partietgrundades för att tillvarata.

I SVT avslöjade Janne Josefsson hurJohansson ägnat sig åt dubbel bokföring medan han haft enbisyssla, i form av föreläsningar, som varit mer av en huvudsakligsysselsättning. Det som varit intressant i debatten är egentligeninte om Pär Johansson fuskat eller inte. Har han fuskat så solkasGlada Huddikteatern ner lite. Gör han inte det blir GladaHuddik-teatern lite nedsolkad. Oavsett vad så har denne predikant,denne högste representant för en grupp som egentligen borde gesrätt att tala för sig själv att fortsätta vara en oantastliglegend med en stor respekt i de breda folklagren. Det verkligtintressanta är heller inte den strukturella lönediskriminering somskådespelarna på Glada Huddik-teatern utsätts för. Den har vikänt till länge. Att komma och i efterhand göra sitt bästa föratt framstå som moraliskt indignerad är mest löjeväckande.
   Det intressanta och anmärkningsvärdaär att SVT:s Debatt behandlar frågan, Uppdrag Granskning behandlarfrågan, den hörs på radio och så vidare men en grupp saknasständigt i diskussionen. Det är hela tiden människor som intetillhör den grupp det faktiskt gäller som gör sig tilltalespersoner, för eller mot denna grupps rättighet till likabetalt som andra skådespelare.

Jag tycker att det finns en poäng medatt det finns en poäng i att uppmärksamma att den grupp varsrättigheter diskuteras automatiskt utestängs från diskussionen.Glada Huddik-skådespelarna har inte fått, eller kanske inte velat,ge sin syn på saken. Och oavsett vad man tycker så spelar det rollvad de har att säga om situationen. Däremot är det självklart attTeaterförbundet måste se till att agera i frågan. Men i mediafinns fortfarande inte de funktionshindrades egna rösterrepresenterade. När Debatt i SVT ikväll (13/10-2011) skulle lyftafram de funktionshindrades syn på saken var det genom att förvrängaoch anonymisera rösten hos en anhörig till en av skådespelarna. Imedia verkar logiken enkel; "ett mongo är ett mongo", oavsettvad så var ju faktiskt denna grupp samhällsmedborgareomyndigförklarade fram till 1989.

Problematiken är egentligen densammasom inom den socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen där deledande företrädarna talar för en klass de inte vet om de alls harrätt att tala för eftersom de inte längre tillhör den.Problematiken är likartad såtillvida att socialdemokraternas talanförs av människor som har skaffat sig eller "fått"samhälleliga och sociala fördelar som distanserar dem frånarbetarklassen.

   Denna situation illustreras ipraktiken av den situation som socialdemokraterna hamnat i de senastedagarna och som kretsar kring den person, förutom Pär Johansson,som stått i centrum för medierapporteringen de senaste dagarna,Håkan Juholt. Egentligen kan man beskriva den situationen med ettpraktiskt exempel: När en kamrat på en arbetsplats blir valdtill fackligt ombud börjar hon eller han tillgodogöra sig sinmotparts språk, i akt och mening att tillvarata sina arbetskamratersintressen. För att bli respekterad i de sammanhang där hon ellerhan ska möta sin motpart övertas även motpartens sociala koder,klädstil och så vidare, i akt och mening att tillvarata sinaarbetskamraters intressen. Därefter börjar hon eller han övertasin motparts värderingar, men i vems intressen?

   Så;talar media i de funktionshindrades intressen? Varför är man i såfall så rädda att släppa in dem i debatten?

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Nytt på Clartébloggen

Lenins teori om imperialismen och prognoserna om framtiden. Svar till Peter Sundborg, del två

Benny Andersson - 10 december 2017

Jag fick min politiska skolning på 1970-talet, då myten om de ofelbara ”stora” låg tåg tung över vänsterns smågrupper. En myt som måste ha fått den balsamerade Lenin att vrida sig i sin sarkofag. Alla som besvärat sig med att sätta sig in i Lenins gärning, slås av hans osentimentala och jordnära...

Läs mer...

Rapport från Café Clarté: Om betydelsen av 1917 för 2000-talets socialister

Magnus Göransson - 8 december 2017

Shabane Barot talade på café Clarté i Stockholm i tisdags (5 december), om betydelsen av 1917 för 2000-talets socialister. Det är, i alla fall i Stockholm, framförallt 1968-vänsterns politiska organisationer av olika schatteringar som uppmärksammat 1917. Shabane, som kommer från den autonoma...

Läs mer...

Stoppa det orättvisa drevet mot Ebba Busch Thor

Dan Israel - 8 december 2017

Det pågår ett orättvist drev mot Ebba Busch Thor, i vilket kristdemokraternas partiledare framställs som en okunnig produkt av en Livets Ord-friskola. I själva verket försökte Busch Thor på ett diskret sätt avfärda de författare och böcker som inte bör ingå i en svensk kanon. Avsikten med en sådan är...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 2/17 Makten bakom orden

Bildtext

Två texter

Cecilia Persson - 17 juli 2017

Proletär poesi i dialog med det akademiska Förhindrade åtgärder

Läs mer...

Bildtext

Makt och motstånd präglar språken

Ola Wikander - 17 juli 2017

Imperier växer fram och går under. Några språk blir redskap för deras makt, andra förtrycks eller...

Läs mer...