Glöm inte att ha ljudet på i din webbläsare.

Beställ nya numret av Clarté!

 

De senaste dagarna har det varit mycketrapportering kring två personer. Dels Håkan Juholt och dels PärJohansson, Hudiksvalls oantastliga hjälte. Johansson har ju gjortdet omöjliga, han har lyft frågorna om funktionshindrades situationpå ett positivt sätt. Skandalerna är två: Johanssons sidouppdragsom föreläsare drar in betydligt mer pengar än hans "huvudsakliga"jobb och skådespelarna på Glada Huddik-teatern tjänar för lite.Situationen kan jämföras med socialdemokraternas kris, en kris därpartiet inte längre representerar den klass vars intressen partietgrundades för att tillvarata.

I SVT avslöjade Janne Josefsson hurJohansson ägnat sig åt dubbel bokföring medan han haft enbisyssla, i form av föreläsningar, som varit mer av en huvudsakligsysselsättning. Det som varit intressant i debatten är egentligeninte om Pär Johansson fuskat eller inte. Har han fuskat så solkasGlada Huddikteatern ner lite. Gör han inte det blir GladaHuddik-teatern lite nedsolkad. Oavsett vad så har denne predikant,denne högste representant för en grupp som egentligen borde gesrätt att tala för sig själv att fortsätta vara en oantastliglegend med en stor respekt i de breda folklagren. Det verkligtintressanta är heller inte den strukturella lönediskriminering somskådespelarna på Glada Huddik-teatern utsätts för. Den har vikänt till länge. Att komma och i efterhand göra sitt bästa föratt framstå som moraliskt indignerad är mest löjeväckande.
   Det intressanta och anmärkningsvärdaär att SVT:s Debatt behandlar frågan, Uppdrag Granskning behandlarfrågan, den hörs på radio och så vidare men en grupp saknasständigt i diskussionen. Det är hela tiden människor som intetillhör den grupp det faktiskt gäller som gör sig tilltalespersoner, för eller mot denna grupps rättighet till likabetalt som andra skådespelare.

Jag tycker att det finns en poäng medatt det finns en poäng i att uppmärksamma att den grupp varsrättigheter diskuteras automatiskt utestängs från diskussionen.Glada Huddik-skådespelarna har inte fått, eller kanske inte velat,ge sin syn på saken. Och oavsett vad man tycker så spelar det rollvad de har att säga om situationen. Däremot är det självklart attTeaterförbundet måste se till att agera i frågan. Men i mediafinns fortfarande inte de funktionshindrades egna rösterrepresenterade. När Debatt i SVT ikväll (13/10-2011) skulle lyftafram de funktionshindrades syn på saken var det genom att förvrängaoch anonymisera rösten hos en anhörig till en av skådespelarna. Imedia verkar logiken enkel; "ett mongo är ett mongo", oavsettvad så var ju faktiskt denna grupp samhällsmedborgareomyndigförklarade fram till 1989.

Problematiken är egentligen densammasom inom den socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen där deledande företrädarna talar för en klass de inte vet om de alls harrätt att tala för eftersom de inte längre tillhör den.Problematiken är likartad såtillvida att socialdemokraternas talanförs av människor som har skaffat sig eller "fått"samhälleliga och sociala fördelar som distanserar dem frånarbetarklassen.

   Denna situation illustreras ipraktiken av den situation som socialdemokraterna hamnat i de senastedagarna och som kretsar kring den person, förutom Pär Johansson,som stått i centrum för medierapporteringen de senaste dagarna,Håkan Juholt. Egentligen kan man beskriva den situationen med ettpraktiskt exempel: När en kamrat på en arbetsplats blir valdtill fackligt ombud börjar hon eller han tillgodogöra sig sinmotparts språk, i akt och mening att tillvarata sina arbetskamratersintressen. För att bli respekterad i de sammanhang där hon ellerhan ska möta sin motpart övertas även motpartens sociala koder,klädstil och så vidare, i akt och mening att tillvarata sinaarbetskamraters intressen. Därefter börjar hon eller han övertasin motparts värderingar, men i vems intressen?

   Så;talar media i de funktionshindrades intressen? Varför är man i såfall så rädda att släppa in dem i debatten?

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Nytt på Clartébloggen

Bernadette Devlin porträtterad på väggmålning, Derry. Foto: Kenneth Allen

Priset för min själ

Kerstin Stigsson - 16 februari 2018

För några år sedan hittade jag en bok på ett antikvariat. Den var skriven av en författare som jag redan tidigare beundrade. Så jag köpte boken. Boken som heter Priset för min själ är skriven av en fantastisk och karismatisk kvinna som har spelat en stor roll för mig. Och för andra kvinnor. I dag...

Läs mer...

Imperialismen, Lenin och prognoserna som slog fel. Slutreplik.

Benny Andersson - 13 februari 2018

Denna artikel utgör slutreplik i en diskussionsserie som inleddes i samband med utgivningen av Clarté 3 - 2017 Hundraåringen som försvann - Nya rön om ryska revolutionen. Här hittar du seriens övriga artiklar. Trots att jag anfört ett flertal textavsnitt där Lenin skriver att en socialistisk...

Läs mer...

Migration, klasskamp och välfärd. Ett lästips valåret 2018

Olle Josephson - 8 februari 2018

Här ett litet lästips inför valrörelsen: Läs gärna om Anders Nilssons och Örjan Nyströms bok från 2016, Flyktingkrisen och den svenska modellen (Celanders förlag)! Allt talar nämligen för att migrationspolitiken blir en stor fråga i årets valrörelse. Den dyker upp i välfärdsfrågorna: antingen som...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 3/17 Hundraåringen som försvann

Bildtext

Holmgång med syntes

Daniel Strand - 26 december 2017

För många som vuxit upp i Sverigedemokraternas Sverige har postkoloniala tänkare som Frantz Fanon,...

Läs mer...

Bildtext

Ukraina i väntan på bolsjevikerna

Benny Andersson - 26 december 2017

I början av 1900-talet var Ukraina en av det ryska imperiets mest industrialiserade delar. 70...

Läs mer...