De senaste dagarna har det varit mycketrapportering kring två personer. Dels Håkan Juholt och dels PärJohansson, Hudiksvalls oantastliga hjälte. Johansson har ju gjortdet omöjliga, han har lyft frågorna om funktionshindrades situationpå ett positivt sätt. Skandalerna är två: Johanssons sidouppdragsom föreläsare drar in betydligt mer pengar än hans "huvudsakliga"jobb och skådespelarna på Glada Huddik-teatern tjänar för lite.Situationen kan jämföras med socialdemokraternas kris, en kris därpartiet inte längre representerar den klass vars intressen partietgrundades för att tillvarata.

I SVT avslöjade Janne Josefsson hurJohansson ägnat sig åt dubbel bokföring medan han haft enbisyssla, i form av föreläsningar, som varit mer av en huvudsakligsysselsättning. Det som varit intressant i debatten är egentligeninte om Pär Johansson fuskat eller inte. Har han fuskat så solkasGlada Huddikteatern ner lite. Gör han inte det blir GladaHuddik-teatern lite nedsolkad. Oavsett vad så har denne predikant,denne högste representant för en grupp som egentligen borde gesrätt att tala för sig själv att fortsätta vara en oantastliglegend med en stor respekt i de breda folklagren. Det verkligtintressanta är heller inte den strukturella lönediskriminering somskådespelarna på Glada Huddik-teatern utsätts för. Den har vikänt till länge. Att komma och i efterhand göra sitt bästa föratt framstå som moraliskt indignerad är mest löjeväckande.
   Det intressanta och anmärkningsvärdaär att SVT:s Debatt behandlar frågan, Uppdrag Granskning behandlarfrågan, den hörs på radio och så vidare men en grupp saknasständigt i diskussionen. Det är hela tiden människor som intetillhör den grupp det faktiskt gäller som gör sig tilltalespersoner, för eller mot denna grupps rättighet till likabetalt som andra skådespelare.

Jag tycker att det finns en poäng medatt det finns en poäng i att uppmärksamma att den grupp varsrättigheter diskuteras automatiskt utestängs från diskussionen.Glada Huddik-skådespelarna har inte fått, eller kanske inte velat,ge sin syn på saken. Och oavsett vad man tycker så spelar det rollvad de har att säga om situationen. Däremot är det självklart attTeaterförbundet måste se till att agera i frågan. Men i mediafinns fortfarande inte de funktionshindrades egna rösterrepresenterade. När Debatt i SVT ikväll (13/10-2011) skulle lyftafram de funktionshindrades syn på saken var det genom att förvrängaoch anonymisera rösten hos en anhörig till en av skådespelarna. Imedia verkar logiken enkel; "ett mongo är ett mongo", oavsettvad så var ju faktiskt denna grupp samhällsmedborgareomyndigförklarade fram till 1989.

Problematiken är egentligen densammasom inom den socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen där deledande företrädarna talar för en klass de inte vet om de alls harrätt att tala för eftersom de inte längre tillhör den.Problematiken är likartad såtillvida att socialdemokraternas talanförs av människor som har skaffat sig eller "fått"samhälleliga och sociala fördelar som distanserar dem frånarbetarklassen.

   Denna situation illustreras ipraktiken av den situation som socialdemokraterna hamnat i de senastedagarna och som kretsar kring den person, förutom Pär Johansson,som stått i centrum för medierapporteringen de senaste dagarna,Håkan Juholt. Egentligen kan man beskriva den situationen med ettpraktiskt exempel: När en kamrat på en arbetsplats blir valdtill fackligt ombud börjar hon eller han tillgodogöra sig sinmotparts språk, i akt och mening att tillvarata sina arbetskamratersintressen. För att bli respekterad i de sammanhang där hon ellerhan ska möta sin motpart övertas även motpartens sociala koder,klädstil och så vidare, i akt och mening att tillvarata sinaarbetskamraters intressen. Därefter börjar hon eller han övertasin motparts värderingar, men i vems intressen?

   Så;talar media i de funktionshindrades intressen? Varför är man i såfall så rädda att släppa in dem i debatten?

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

Nytt på Clartébloggen

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?

Bengt Håkansson - 5 juni 2017

Hur ska vi ta ställning politiskt? Vad är rätt och vad är fel för oss som anser oss vara socialister? Vilka vägar leder framåt och vilka är återvändsgränder? Finns det alls något att hålla sig till eller är det upp till vara och en att göra goda gärningar och hoppas på att den ackumulerade...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Marx står sig

Nina Björk - 29 december 2016

Marxismen har gett mig de bästa redskapen för att förstå den kapitalism vi lever i, förklarade...

Läs mer...

Bildtext

Så räddar vi svenska skolan

Mats Wingborg - 29 december 2016

Kunskaperna i matematik och läsfärdighet har förbättrats bland svenska 15-åringar på sistone. Men...

Läs mer...

Bildtext

Klokt tänkt om miljön

Åke Kilander - 29 december 2016

Marxistisk analys behövs för att reda ut de ekologiska frågorna. Åke Kilander rekommenderar...

Läs mer...