I medias logik är enkel; ”ett mongo är ett mongo”

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

De senaste dagarna har det varit mycketrapportering kring två personer. Dels Håkan Juholt och dels PärJohansson, Hudiksvalls oantastliga hjälte. Johansson har ju gjortdet omöjliga, han har lyft frågorna om funktionshindrades situationpå ett positivt sätt. Skandalerna är två: Johanssons sidouppdragsom föreläsare drar in betydligt mer pengar än hans "huvudsakliga"jobb och skådespelarna på Glada Huddik-teatern tjänar för lite.Situationen kan jämföras med socialdemokraternas kris, en kris därpartiet inte längre representerar den klass vars intressen partietgrundades för att tillvarata.

I SVT avslöjade Janne Josefsson hurJohansson ägnat sig åt dubbel bokföring medan han haft enbisyssla, i form av föreläsningar, som varit mer av en huvudsakligsysselsättning. Det som varit intressant i debatten är egentligeninte om Pär Johansson fuskat eller inte. Har han fuskat så solkasGlada Huddikteatern ner lite. Gör han inte det blir GladaHuddik-teatern lite nedsolkad. Oavsett vad så har denne predikant,denne högste representant för en grupp som egentligen borde gesrätt att tala för sig själv att fortsätta vara en oantastliglegend med en stor respekt i de breda folklagren. Det verkligtintressanta är heller inte den strukturella lönediskriminering somskådespelarna på Glada Huddik-teatern utsätts för. Den har vikänt till länge. Att komma och i efterhand göra sitt bästa föratt framstå som moraliskt indignerad är mest löjeväckande.
   Det intressanta och anmärkningsvärdaär att SVT:s Debatt behandlar frågan, Uppdrag Granskning behandlarfrågan, den hörs på radio och så vidare men en grupp saknasständigt i diskussionen. Det är hela tiden människor som intetillhör den grupp det faktiskt gäller som gör sig tilltalespersoner, för eller mot denna grupps rättighet till likabetalt som andra skådespelare.

Jag tycker att det finns en poäng medatt det finns en poäng i att uppmärksamma att den grupp varsrättigheter diskuteras automatiskt utestängs från diskussionen.Glada Huddik-skådespelarna har inte fått, eller kanske inte velat,ge sin syn på saken. Och oavsett vad man tycker så spelar det rollvad de har att säga om situationen. Däremot är det självklart attTeaterförbundet måste se till att agera i frågan. Men i mediafinns fortfarande inte de funktionshindrades egna rösterrepresenterade. När Debatt i SVT ikväll (13/10-2011) skulle lyftafram de funktionshindrades syn på saken var det genom att förvrängaoch anonymisera rösten hos en anhörig till en av skådespelarna. Imedia verkar logiken enkel; "ett mongo är ett mongo", oavsettvad så var ju faktiskt denna grupp samhällsmedborgareomyndigförklarade fram till 1989.

Problematiken är egentligen densammasom inom den socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen där deledande företrädarna talar för en klass de inte vet om de alls harrätt att tala för eftersom de inte längre tillhör den.Problematiken är likartad såtillvida att socialdemokraternas talanförs av människor som har skaffat sig eller "fått"samhälleliga och sociala fördelar som distanserar dem frånarbetarklassen.

   Denna situation illustreras ipraktiken av den situation som socialdemokraterna hamnat i de senastedagarna och som kretsar kring den person, förutom Pär Johansson,som stått i centrum för medierapporteringen de senaste dagarna,Håkan Juholt. Egentligen kan man beskriva den situationen med ettpraktiskt exempel: När en kamrat på en arbetsplats blir valdtill fackligt ombud börjar hon eller han tillgodogöra sig sinmotparts språk, i akt och mening att tillvarata sina arbetskamratersintressen. För att bli respekterad i de sammanhang där hon ellerhan ska möta sin motpart övertas även motpartens sociala koder,klädstil och så vidare, i akt och mening att tillvarata sinaarbetskamraters intressen. Därefter börjar hon eller han övertasin motparts värderingar, men i vems intressen?

   Så;talar media i de funktionshindrades intressen? Varför är man i såfall så rädda att släppa in dem i debatten?

Ett urval andra artiklar av samma författare

En lans för Lööf

publicerad i Clartébloggen 26 maj 2016

Sekularism på avvägar 

publicerad i Clartébloggen 19 november 2015

Organisering 2.1?

publicerad i Clartébloggen 26 november 2014

Svenska vapen till diktatur (igen)

publicerad i Clartébloggen 3 september 2014

Kulturen är själva golvet

publicerad i 3/13 Östeuropa 29 december 2013

Clarté som fredsrörelse

publicerad i Clartébloggen 19 februari 2013

Prenumerera!

Aktuella bloggartiklar

Daniel Hedlund ny ordförande i Clarté

Clartéredaktionen - 22 maj 2017

Vänsternationalism

Kerstin Stigsson - 18 maj 2017

Nationella Frontens ekonomiska dubbelspel

Benny Andersson - 4 maj 2017

Loretta Napoleonis bok Kidnappningsindustrin

Åke Kilander - 18 april 2017

Terrordådet i Stockholm den 7 april

Förbundsstyrelsen - 11 april 2017

Uttalande från Clartés stämma 2017

Clartéstämman - 28 mars 2017

Om hur SAP modigt kämpar mot en medvind

Hans Isaksson - 9 mars 2017

Inställda operationer

Dan Israel - 13 februari 2017

Om Nordirland, ett svar till Lennart Rahm

Kerstin Stigsson - 12 februari 2017

Håller borgarklassen på att ömsa skinn?

Benny Andersson - 5 februari 2017

Slutord, för den här gången

Benny Andersson - 29 januari 2017

Slutreplik till Kerstin Stigsson om Nordirland.

Lennart Rahm - 25 januari 2017

Strejk i Göteborgs hamn!

Webbredaktionen - 24 januari 2017

Springtime for Hitler?

Hans Isaksson - 22 januari 2017

Behöver Sverige invandrad arbetskraft?

Benny Andersson - 15 januari 2017