En del av oss minns kanske när Roy och Roger på "Macken" början av 90-talet diskuterade EU? Roger hade fått en släng av EUforin i massmedia, i näringslivet och i de flesta politiska partiernas retorik, men Roy var skeptisk: "Nä, de där med EU skiiter vi i - den är för di fiina pojkarna, di som kan äta vetebulle utan att kladda ner den med spillolja!" Många av oss håller fortfarande med Roy, åtminstone hemma i köket.
Det tog många år innan opinionsstödet för EU än en gång nådde upp till den storlek som det hade just den vecka 1994 då Sverige mer eller mindre skrämdes in i unionen. Och röstar till EU-parlamentet gör vi i stor utsträckning med fötterna.
2003 misslyckades det politiska och ekonomiska etablissemanget, trots ett massivt pådrag för att få med oss i EMU - som syftade till att genom inträdet eurozonen än mer göra oss till en integrerad del av ett Europas Förenta Stater. En del av äran av att Sverige röstade nej tillfaller en grupp av förutseende ekonomer och ekonomihistoriker, t ex den numera åter mera aktiva Lena Sommestad, men också Lundaprofessorn Jonas Ljungberg, som gav ut den EMU-kritiska samlingsvolymen Eurons Pris. Man påtalade redan då att kriser som dagens inom det utvidgade EU, skulle uppstå genom unionens karaktär av ett samarbete mellan en handfull hajar och ett tjog sardiner.
När euron infördes i nya medlemsländer med låg produktivitet (som te x i Östeuropa eller Grekland) fick dessa länder en valuta som var långt högre värderad än deras tidigare nationella valutor - och högre än vad deras reala ekonomier hade täckning för. Därtill fick man en lägre ränta och gyllene tider för såväl som låntagare - men framför allt för bankerna vars utlåning kunde öka. Resultatet blev en övergående ekonomisk hausse och ökad skuldsättning i länder som Grekland, Spanien, Portugal och Irland.
När krisen slog till hotar nu statsbankrutter - idag i Grekland. Nu kräver EU:s ledare och centralbank att arbetare och pensionärer i Grekland skall dra åt svångremmen, sänka löner och pensioner och sälja ut sin kollektiva egendom till privata kapitalister. Det kräver i och för sig alltid borgerliga ekonomer att de skall göra. Men när Grekland sparar drivs man bara allt djupare ner i ekonomisk kris och ökad arbetslöshet, eftersom landet på grund av sin låga produktivitet i kombination men en högt värderade valuta inte kan konkurrera på exportmarknaderna. Genom medlemskapet i EMU och Eurozonen är landet nämligen förbjudet att göra som Sverige, när vi var illa skuldsatta i början av 90-talet: Devalvera - och få fart på hjulen genom att göra exporten billigare och importen dyrare.
Den svenska EMU-kramande pressen hade genast diagnosen för Greklands del klar: " Mentaliteten Greklands problem", "Misstro och kortsynthet bakom Greklands kris"...etc. Greklands folk skulle främst genom korruption och inkompetens ha försatt sig i en omöjlig situation som man nu måste ta sig ur - d v s genom att det folk, som knappast skördat så mycket vinning av eurointrädet, skall acceptera att bli utan arbete eller, om de är gynnade, få arbeta mot mindre lön. Detta kallas inre devalvering som eufemismen numera lyder. De som demonstrerar på gatorna kallas ansvarslösa - framför allt sådana som redan kräver utträde ur EMU eller t o m ur EU.
Säga vad man vill om dem, det är i alla fall modigt av t ex Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och SAP:s ledare att ännu idag beklaga att Sveriges folk satte stopp för EMU-inträde.

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

Nytt på Clartébloggen

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?

Bengt Håkansson - 5 juni 2017

Hur ska vi ta ställning politiskt? Vad är rätt och vad är fel för oss som anser oss vara socialister? Vilka vägar leder framåt och vilka är återvändsgränder? Finns det alls något att hålla sig till eller är det upp till vara och en att göra goda gärningar och hoppas på att den ackumulerade...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Litteraturlista och kommentarer - Clarté nr 4/2016

Åke Kilander - 19 januari 2017

Litteraturlista och kommentarer till artiklarna Planeten pallar inte mer och Klokt tänkt om miljön i...

Läs mer...

Bildtext

Klokt tänkt om miljön

Åke Kilander - 29 december 2016

Marxistisk analys behövs för att reda ut de ekologiska frågorna. Åke Kilander rekommenderar...

Läs mer...

Bildtext

Nationalstaten död? Men den rör ju på sig!

Daniel Hedlund - 29 december 2016

Det sägs att nationalstaten är överspelad och att kapitalisterna har blivit globalister. Tvärtom,...

Läs mer...