Medan bomberna faller

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

Slaget om Libyen rasar vidare. Medan bomberna faller allt intensivare över Tripoli har krigsrubrikerna försvunnit från våra oförvitliga och sanningssökande medier. Även vår egen bombvänster tycks ha tagit sin Mats ur skolan. Det scenario som sansade bedömare målade upp när Frankrike, USA och Storbritannien inledde sin vettlösa bomkampanj har blivit verklighet: ett ursinnigt och utdraget attackerande där infrastrukturen i ett, trots allt, litet land i den så kallade tredje världen sakta mals sönder för att få en förhatlig regim på knä. Att i det läget ropa på mer bomber kan vara utmanande, bättre då att tiga. I eftertankens kranka blekhet överväger till och med vårt stolta Vänsterparti att dra tillbaka stödet till våra svenska demokratikämpar i uniform. 

- Vi har sagt att vi inte ser argument för att förlänga flyginsatsen, säger Hans Linde, utrikespolitisk talesman för (V) angående Libyen.
Några argument för ett flygförbud över Libyen har förstås aldrig funnits, utom de dolda skäl våra oförvitliga och sanningssökande medier i skön förening med bombvänstern nogsamt underviker att nämna.
Det är nämligen något av historiens ironi att det afrikanska äventyr som inleddes 1992 kan sägas ha nått sin kulmen när en europeisk Ariane-raket i augusti förra året sköts upp från den franska rymdbasen i Kourou i Franska Guyana. 33 minuter senare placerades den afrikanska kommunikationssatelliten QAF 1R i rymden. Med denna satellit kunde afrikanska länder inte bara tillförsäkra sig oberoende kommunikationer utan också slippa de avgifter på 100-tals miljoner dollar de tidigare årligen tvingats betala till västerländska teleföretag. Den digitala klyfta som skiljer länder i Syd från länder i Nord hade äntligen, åtminstone delvis, överbryggats. Med QAF 1R skapades förutsättningarna för billiga, säkra kommunikationer över den afrikanska kontinenten på såväl kontinental som regional och lokal nivå. När afrikanska länder 1992 bildade Rascom för att säkra sina kommunikationer trodde man att det skulle bli lätt att finansierar projektet. Västländer med gott om pengar brukade ju alltid tala om - gärna på FN-konferenser - vikten av att överbrygga kommunikationsklyftan. Men Världsbanken och andra västliga finansieringsorgan drog hela tiden saken i långbänk och det var först när Libyen sköt till 300 miljoner dollar som projektet kunde förverkligas.
De 30 miljarder dollar som Obama, Sarkozy och Cameron nu stulit från Libyen tillhör den libyska centralbanken och är ämnade för olika afrikanska integrationsprojekt. Några av nyckelinstitutionerna i detta bygge är den Afrikanska investeringsbanken i Sirte, den tilltänkta Afrikanska valutafonden i Yaoundé och den Afrikanska centralbaken i Abuja. Den sistnämnda har bland annat planer på att ge ut en gemensam afrikansk valuta som onekligen skulle påskynda en afrikansk integration och också göra kontinenten mer oberoende av västliga organ som Världsbanken och Internationella valutafonden. Dessutom skulle det innebära dödsstöten för det monetära samarbetet i Västafrika, där Frankrike infört CFA-francen för att behålla den ekonomiska kontrollen över länderna i regionen. Inte undra på att Sarkozy ansåg sig ha en gås oplockad med Gaddafis Libyen. Likaså avlägsnade Frankrike Laurent Gbagbo - en lokal motståndare mot Frankrikes imperieplaner i Elfenbenskusten - och installerade marionetten Alassane Ouattara.
Men när de tre musketörerna, Sarkozy, Obama och Cameron ger sig ut på nya rövarstråt är det saftigare krigsbyten som hägrar. I Algeriet håller just nu den första helt Afrikabyggda satelliten på att tillverkas. Algeriet har också enorma summor oljepengar fonderade - uppemot 150 miljarder euro - som kan komma att användas för fortsatt afrikansk integration. Nato-bomber över Algeriet behöver alltså inte förvåna någon - inte heller att sorgliga skepnader inom svensk och europeisk vänster i så fall åter fäller lansen för att slåss mot väderkvarnarna.

Kommentarer   

 
0 #2 Jorge Capelán 2011-05-31 04:16
"Flyginsats"? Om det hade handlat om andra, sk privata angelägenheter, skulle vilken amatörpsykolog som helst ha ropat "rationalisering!", "förnekelse!", osv. Men eftersom det handlar om ett yppade om "humanitära" "insatser" från en sk "folkvald" i en sk "västerländsk demokrati" så låter uttrycket fullständigt förnuftigt, rationellt, ja, till och med progressivt. Försök å andra sidan föreställa er vilka argument som skulle kunnat övertyga v-ledningen att fortsätta med slaktet mot det libyska folket, eftersom partiet är tydligen för att slakta fjärran folk från luften.
Citera
 
 
0 #1 Carlinge Wisberg 2011-05-30 00:03
Vänsterpartiets märkliga ställningstagande i Libyenfrågan kan inte sägas vara annat en politisk kollaps för partiet. I den antiimperialistiska kampen måste Vänsterpartiet betraktas som ickeexisterande.
Citera
 

Ett urval andra artiklar av samma författare

Prenumerera!

Aktuella bloggartiklar

Loretta Napoleonis bok Kidnappningsindustrin

Åke Kilander - 18 april 2017

Terrordådet i Stockholm den 7 april

Förbundsstyrelsen - 11 april 2017

Uttalande från Clartés stämma 2017

Clartéstämman - 28 mars 2017

Om hur SAP modigt kämpar mot en medvind

Hans Isaksson - 9 mars 2017

Inställda operationer

Dan Israel - 13 februari 2017

Om Nordirland, ett svar till Lennart Rahm

Kerstin Stigsson - 12 februari 2017

Håller borgarklassen på att ömsa skinn?

Benny Andersson - 5 februari 2017

Slutord, för den här gången

Benny Andersson - 29 januari 2017

Slutreplik till Kerstin Stigsson om Nordirland.

Lennart Rahm - 25 januari 2017

Strejk i Göteborgs hamn!

Webbredaktionen - 24 januari 2017

Springtime for Hitler?

Hans Isaksson - 22 januari 2017

Behöver Sverige invandrad arbetskraft?

Benny Andersson - 15 januari 2017

Passengers (Recension)

Daniel Hedlund - 5 januari 2017

En from förfalskning

Hans Isaksson - 14 december 2016