I södra Libyen finns gigantiska vattenreservoarer av så kallat fossilt vatten, enorma underjordiska sjöar som nu försörjer städerna i norr med dricksvatten. I jättelika pipelines rinner vattnet under den libyska öknen. Projektet startade för omkring 30 år sedan och ska i sin slutfas även innefatta konstbevattningsanläggningar för att få den libyska öknen att blomstra och göra landet näst intill självförsörjande på livsmedel.
De närmast fantasisummor som projektet kostar kommer från landets oljeinkomster. En stor del av de libyska oljepengarna har bokstavligt talat grävts ned i öknen. Med tryggad livsmedelsförsörjning och stora oljeinkomster ännu många år framåt har Libyen alla förutsättningar att bli ett sant oberoende land och kanske en obekväm röst i den internationella kören. Projektet att låta vatten rinna i underjordiska floder genom öknen kallas på engelska för GMR, Great Man-made River, av belackare omdöpt till Great Mad-man River med hänsyftning till projektets verklige påhejare, Libyens ledare Muammar Gaddafi. Men det är inte bara vattenprojektets motståndare som anser att Gaddafi är galen. Redan på 1980-talet slog Ronald Reagan med sedvanligt kolonialt språkbruk fast att Gaddafi var "Mellanösterns galne hund". I dag kan man lätt få intryck av att det inte finns någon som ifrågasätter galenskapen hos den libyske ledaren. Från vänstertidningen i Göteborg, över världsledare (som aldrig kallas galna för vad de gör i Afghanistan och Irak) som Sarkozy, Cameron och Obama, till DN:s ledarsida talas med en röst: "Galningen måste bort".
Stora delar av den svenska vänstern inte bara vill ha bort Gaddafi, man vill dessutom att han ska avlägsnas med svenska bombplan.
Det kan därför finnas anledning att erinra om att när Gaddafi tog över makten i Libyen var landet ett fattigt outvecklat ökenland helt dominerat av kolonialmakter, något som inte bekymrade den korrupte Kung Idriss. Under Gaddafi har landet inte bara moderniserats och alfabetiserats utan också blivit en progressiv röst inom de icke-allierade staternas rörelse och senare inom Afrikanska Unionen.
För omkring tio år sedan vände Gaddafi ryggen åt arabstater som Egypten, Jordanien, Saudiarabien, Qatar och andra i arabförbundet med hänvisning till att dessa vara alltför korrupta och USA-vänliga. Det skaffade honom många fiender i regionens kungahus. Att Gaddafi dessutom alltid har förespråkat en enstatslösning i Palestina har visserligen gett honom vänner bland palestinierna men också mäktiga fiender. Det är därför många gamar som nu kraxar och lystet väntar på att få sätta näbben i liket. Till exempel Amr Mussa, Arabförbundets ordförande, som aspirerar på att bli USA:s näste lakej i Egypten och inte tvekar att hänsynslöst utnyttja situationen i Libyen som ett led i sin valkampanj. Dessutom har Gaddafi avfärdat inte bar islamism utan också kapitalism och socialism som lämpliga ideologier för statsbygge och i stället utarbetat sin egen, gröna teori.
Även det har naturligtvis väckt ilska i skilda politiska läger.
Men Gaddafi behöver egentligen inga fiender, han är sin egen värsta fiende. Tillsammans med en liten korrumperad klick militärer massakrerar han ett tappert folkuppror som stolt reser Kung Idriss gamla fana som symbol för den och frihet och demokrati som eftersträvas och oförskräckt försöker försvara sig mot Gaddafis afrikanska (läs = svarta) legosoldater. Likt Saddams soldater en gång slet spädbarnen ur kuvöserna, sliter Gaddafi och hans hejdukar hjärtat ur frihetstörstande kroppar. Libyens smärtsamma historia från ett efterblivet kolonialt ökenland till en spelare på världsarenan reduceras till enkla motsatsförhållanden: demokrati mot diktatur; folket mot tyrannen, den miltära klicken mot det heroiska motståndet.
Med dessa dikotomier hamras budskapet om den besinningslöse diktatorn i Österlandet in i det europeiska medvetandet och gör att kontinenten unisont, från vänster till höger, med Vysjinskij kan utbrista "Skjut de galna hundarna!"

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

Nytt på Clartébloggen

Ska vi prata med nazister? (Recension)

Dan Israel - 15 november 2017

Ska vi prata med nazister? Så lyder titeln på den bok som Mikael Löfgren och Nätverkstan sammanställt med så gott som samtliga debattinlägg i den diskussion som uppstod efter att Bokmässan beslutat sig för att inte porta Nya Tider. Det är ett föredömligt initiativ, som på ett ytterst konkret sätt...

Läs mer...

De nya Sidenvägarna (Recension)

Hans Isaksson - 31 oktober 2017

Peter Frankopan är chef för Centrum för bysantinska studier vid Oxforduniversitetet. 2012 publicerade han boken ”The first crusade: The call from the east”. Nu är han aktuell med “Sidenvägarna” (The Silk Roads; Sv översättning Peter Handberg 2017; Bonniers; 687 sid). Ett av Jan Myrdals och Gun...

Läs mer...

Till minnet av Eva Ullstadius

Webbredaktionen - 31 oktober 2017

Det senaste numret av Clarté - Hundraåringen som försvann; Ett tema om den ryska revolutionen - är tillägnat Eva Ullstadius. Just denna utgåva av tidskriften har blivit mycket efterfrågad och uppskattad. Därför är det en extra stor glädje att numret är dedicerat till en person som starkt trott på och...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 2/17 Makten bakom orden

Bildtext

Språk och frihet

Johan Althoff - 17 juli 2017

Publiceras inte på Clartewebben av copyright skäl.

Läs mer...

Bildtext

Krönika

Ottilia Thorsson - 17 juli 2017

I en något sliten Volvo är jag på väg mot min högstadieskola, jag är 15 år och pappa skjutsar mig...

Läs mer...

Bildtext

Makt och motstånd präglar språken

Ola Wikander - 17 juli 2017

Imperier växer fram och går under. Några språk blir redskap för deras makt, andra förtrycks eller...

Läs mer...