I södra Libyen finns gigantiska vattenreservoarer av så kallat fossilt vatten, enorma underjordiska sjöar som nu försörjer städerna i norr med dricksvatten. I jättelika pipelines rinner vattnet under den libyska öknen. Projektet startade för omkring 30 år sedan och ska i sin slutfas även innefatta konstbevattningsanläggningar för att få den libyska öknen att blomstra och göra landet näst intill självförsörjande på livsmedel.
De närmast fantasisummor som projektet kostar kommer från landets oljeinkomster. En stor del av de libyska oljepengarna har bokstavligt talat grävts ned i öknen. Med tryggad livsmedelsförsörjning och stora oljeinkomster ännu många år framåt har Libyen alla förutsättningar att bli ett sant oberoende land och kanske en obekväm röst i den internationella kören. Projektet att låta vatten rinna i underjordiska floder genom öknen kallas på engelska för GMR, Great Man-made River, av belackare omdöpt till Great Mad-man River med hänsyftning till projektets verklige påhejare, Libyens ledare Muammar Gaddafi. Men det är inte bara vattenprojektets motståndare som anser att Gaddafi är galen. Redan på 1980-talet slog Ronald Reagan med sedvanligt kolonialt språkbruk fast att Gaddafi var "Mellanösterns galne hund". I dag kan man lätt få intryck av att det inte finns någon som ifrågasätter galenskapen hos den libyske ledaren. Från vänstertidningen i Göteborg, över världsledare (som aldrig kallas galna för vad de gör i Afghanistan och Irak) som Sarkozy, Cameron och Obama, till DN:s ledarsida talas med en röst: "Galningen måste bort".
Stora delar av den svenska vänstern inte bara vill ha bort Gaddafi, man vill dessutom att han ska avlägsnas med svenska bombplan.
Det kan därför finnas anledning att erinra om att när Gaddafi tog över makten i Libyen var landet ett fattigt outvecklat ökenland helt dominerat av kolonialmakter, något som inte bekymrade den korrupte Kung Idriss. Under Gaddafi har landet inte bara moderniserats och alfabetiserats utan också blivit en progressiv röst inom de icke-allierade staternas rörelse och senare inom Afrikanska Unionen.
För omkring tio år sedan vände Gaddafi ryggen åt arabstater som Egypten, Jordanien, Saudiarabien, Qatar och andra i arabförbundet med hänvisning till att dessa vara alltför korrupta och USA-vänliga. Det skaffade honom många fiender i regionens kungahus. Att Gaddafi dessutom alltid har förespråkat en enstatslösning i Palestina har visserligen gett honom vänner bland palestinierna men också mäktiga fiender. Det är därför många gamar som nu kraxar och lystet väntar på att få sätta näbben i liket. Till exempel Amr Mussa, Arabförbundets ordförande, som aspirerar på att bli USA:s näste lakej i Egypten och inte tvekar att hänsynslöst utnyttja situationen i Libyen som ett led i sin valkampanj. Dessutom har Gaddafi avfärdat inte bar islamism utan också kapitalism och socialism som lämpliga ideologier för statsbygge och i stället utarbetat sin egen, gröna teori.
Även det har naturligtvis väckt ilska i skilda politiska läger.
Men Gaddafi behöver egentligen inga fiender, han är sin egen värsta fiende. Tillsammans med en liten korrumperad klick militärer massakrerar han ett tappert folkuppror som stolt reser Kung Idriss gamla fana som symbol för den och frihet och demokrati som eftersträvas och oförskräckt försöker försvara sig mot Gaddafis afrikanska (läs = svarta) legosoldater. Likt Saddams soldater en gång slet spädbarnen ur kuvöserna, sliter Gaddafi och hans hejdukar hjärtat ur frihetstörstande kroppar. Libyens smärtsamma historia från ett efterblivet kolonialt ökenland till en spelare på världsarenan reduceras till enkla motsatsförhållanden: demokrati mot diktatur; folket mot tyrannen, den miltära klicken mot det heroiska motståndet.
Med dessa dikotomier hamras budskapet om den besinningslöse diktatorn i Österlandet in i det europeiska medvetandet och gör att kontinenten unisont, från vänster till höger, med Vysjinskij kan utbrista "Skjut de galna hundarna!"

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

Nytt på Clartébloggen

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?

Bengt Håkansson - 5 juni 2017

Hur ska vi ta ställning politiskt? Vad är rätt och vad är fel för oss som anser oss vara socialister? Vilka vägar leder framåt och vilka är återvändsgränder? Finns det alls något att hålla sig till eller är det upp till vara och en att göra goda gärningar och hoppas på att den ackumulerade...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Nationalstaten död? Men den rör ju på sig!

Daniel Hedlund - 29 december 2016

Det sägs att nationalstaten är överspelad och att kapitalisterna har blivit globalister. Tvärtom,...

Läs mer...

Bildtext

En professor retuscherar historien

Magnus Göransson - 29 december 2016

I 2010-talets politiska klimat ska 1900-talshistorien helst beskrivas som en strid mellan liberal...

Läs mer...

Bildtext

Öppet mål för arbetarrörelsen (intervju)

Mats Wingborg - 29 december 2016

Mats Wingborg om SD, alliansen och Svenskt Näringsliv _ Öppet mål för arbetarrörelsen.

Läs mer...