I tisdags lämnade Gamal Mubarak, sonen till Egyptens president och allmänt ansedd som hans snara efterträdare, Egypten. Frun, dottern samt 97 kollin medföljde flyget till London. Man bör utgå ifrån att pengar redan finns på plats i europeiska banker.

Tunisiens president Zine al-Abidine Ben Ali med familj flydde till Saudiarabien veckan förut. Från Tunis till Marocko, från Cairo och Suez, från det ockuperade Västbanken i Palestina till Sanaa i Jemen går folk ut på gatorna, kräver förtryckande och korrupta regeringars avgång samt frihet och bröd.

Den som vill folkstyre måste hälsa denna utveckling med odelad glädje och stödja den utan reservationer. Likt den som ser ett hus i lågor bör man i oträngt mål undvika att varna drabbade invånare för att regn, köld eller hagelskurar kan möta den som försöker rädda sig ut.

Folk i vårt land, som tidigare, under den gamla de gamla regimerna i Nordafrika och Mellanöstern, med beundransvärt tålamod burit att man fängslat, torterat eller slagit ihjäl regimmotståndare börjar nu i hast utfärda mindre logiskt formulerade varningar åt dem som äntligen gör uppror:

När lag och ordning, även om lagen var orättfärdig och ordningen repressiv, bryter samman så finns risk att det kommer loss krafter som är repressiva och människor kommer till skada. Så varnar Carl Bildt på TT apropå Tunisien, och glömmer därvid att hans Europeiska Union nyss betraktat landet som ett föredöme. Och att EU nyss varit i färd med knyta den tunisiska regimen närmare och för ändamålet talat mycket lågt om dess "repressiva karaktär" och att den definitivt skadat tiotusentals.

Annika Ström Melin, DN:s främsta EU-skribent, anser, liksom f ö Bildt, att Bryssel bör erbjuda en "demokratisk insatsstyrka" eftersom "Tunisien behöver hjälp med att bygga upp en infrastruktur för demokrati". Man kan fråga sig om demonstranterna i Nordafrika eller Mellanöstern verkligen är så tacksamma för dessa erbjudanden om hjälp från den gamla regimens samarbetspartners och understödjare. Eller är så imponerade av resultatet av Västvärldens "insatstyrkor" för samma föregivna ändamål i t ex Irak, Afghanistan eller Jemen. Eller av dess envisa stöd åt Israel, utan vilket denna stat aldrig kunnat fortsätta trotsa internationell rätt.

Eller av Richard Swartz, som i DN 26.1 menar att "de arga unga männen" på Nordafrikas gator "riskerar att bli manipulerade,...och är dessutom ofta intill förväxling uppblandade med plundrare och vanliga nyfikna". Och om de till äventyrs lyckas med att utlösa en revolution, skall vi minnas att den nog ändå är hopplös, ty "De flesta revolutioner kapas eller kidnappas." säger han. Med fler sådana välmenande och världsvisa bundsförvanter som Swartz skulle inte de revolterande inte behöva några motståndare. "Snarare är det Nordafrikas folk som kunde skicka en demokratisk insatsstyrka till Bryssel" hävdar Stefan Johnsson i dagens DN. Det ligger mycket i detta.

Låt oss, i stället för att skicka olika insatsstyrkor ut i omvärlden, för ett ögonblick se oss med dess ögon. Låt oss betrakta de senaste årens protester i Aten, Rom, London, Paris i Tunis, med samma ögon som de aktuella i Kairo, Alexandria, Alger och på Västbanken.

I grunden är det nämligen överallt samma problem: folk som revolterar, eftersom makthavare har lärt sig att förakta demokrati och att betrakta folket som ett störande inslag i samhället.

Kommentarer   

#1 Anders Püschel 2011-01-29 18:47
Med tanke på att Clarté aldrig har visat någon odelad och reservationslös glädje över liknande demokratisträvanden i Kina, framstår Hans Isakssons inlägg som rätt hycklande. I Kina kan man för övrigt inte (lagligen) ta del av vad som händer i Egypten just nu, eftersom den kinesiska regimen har strypt informationsflödet. Det gäller ju att begränsa "smittorisken".
Citera

Nytt på Clartébloggen

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?

Bengt Håkansson - 5 juni 2017

Hur ska vi ta ställning politiskt? Vad är rätt och vad är fel för oss som anser oss vara socialister? Vilka vägar leder framåt och vilka är återvändsgränder? Finns det alls något att hålla sig till eller är det upp till vara och en att göra goda gärningar och hoppas på att den ackumulerade...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Recensioner

Redaktionen - 29 december 2016

Eyvind

Läs mer...

Bildtext

Klokt tänkt om miljön

Åke Kilander - 29 december 2016

Marxistisk analys behövs för att reda ut de ekologiska frågorna. Åke Kilander rekommenderar...

Läs mer...

Bildtext

Nationalstaten död? Men den rör ju på sig!

Daniel Hedlund - 29 december 2016

Det sägs att nationalstaten är överspelad och att kapitalisterna har blivit globalister. Tvärtom,...

Läs mer...