Desperation är en drog, som söver ner själen och gör den likgiltig. (Charlie Chaplin filmen om massmördaren M. Verdoux)

Maciej Zaremba berättade i DN 19/12 historien om två polska arbetare som 1939 offentligt meddelade sin önskan att fungera som levande torpeder. Dessa skulle styras mot den tyska fiende som de förutsåg snart skulle anfalla deras land. De uppmanande andra att följa exemplet. Projektet skulle förstås kräva de frivilligas liv, men var och en skulle kunna ta hundratals tyskar med sig in i döden.

Det realiserades aldrig, eftersom krigsmakten avböjde erbjudandet, sannolikt pga. resursbrist. Över 4000 landsmän hade då redan anmält sig. Japan använde däremot i Stillahavskriget, förutom de kända kamikazepiloterna, miniubåtar fyllda med sprängämnen, kairyus, som bemannades av en-två offervilliga.

Zarembas artikel bekräftar åter att människor genom tiderna och i de mest skilda länder och kulturer varit beredda att frivilligt offra sina liv för saker, som de på mer eller goda grunder trott på. Vanmakt, relativ fattigdom och ibland hopp om att få garanterad trygghet för familjen tycks vara vanligt bland dessa människor - men däremot inte särskild okunnighet, "fanatism" eller annan galenskap.

Zaremba drar en slutsats av Polenhistorien, som snarast talar emot den han därpå framför angående det misslyckade attentatet i Stockholm. Han hävdar nämligen därpå att islamisters "hat mot Västerlandet" inte beror på vad vi gör (t ex ockuperar, utplånar länder och kulturer, driver folk i döden eller i landsflykt ) utan på vad vi är, "nämligen pluralistiska, liberala och toleranta demokratier". D v s i stort sett samma motiv som George W Bush tillskrev al Qaida för 11/9-attentatet , eller som Reinfeldt i sitt "jultal" den aktuelle självmordsbombaren.

Hat? Sverige och Danmark förde under åtminstone under 500 år talrika och blodiga krig mot varandra. Det ömsesidiga hatet var under krigen utbrett i båda länderna. Två gånger bara under 1900-talet har tyskar och fransmän varit i krig med varandra, sprängt varandra i luften i miljoner och våldtagit fiendens kvinnor. Såväl under första som andra världskriget hatade de varandra innerligt. Etc. etc. Skulle hatet förklara krigen? Troligen inte - ty svenskar och danskar, tyskar och fransmän gick aldrig någonsin i krig på grund av något ömsesidigt hat - de hatade varandra när, och eftersom , de var i krig och just på grund vad de gjorde - mot varandra.

Den f d Baghdadbon Taimour Abdulwahab flydde till Sverige med sin familj året efter USA:s invasion av Irak 1991. Tror någon att vi annars nu skulle behövt se hans kvarlevor på Bryggargatan i våra tidningar och, gång på gång, i TV?

Problemet för svenskar är nu att vi väljer att inte förstå att vårt land sedan snart 10 år som USA-allierad befinner sig i krig mot muslimska folk. D v s något vi faktiskt gör. Så länge vi låtsas inte förstå detta kan vi fortsätta med att tro att det är mot "terrorismen" - det absolut onda - som vi kämpar. Och att likt G W Bush smickra oss själva genom att det är mot vår "demokrati, tolerans och liberalism" som "fanatiska extremister" anställer sina attentat. Och likt den liberale och tolerante Zaremba dra slutsatsen att "beväpnade fullblodsfanatiker ... inte kan blidkas, bara besegras". T ex genom fler soldater i Afghanistan?

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Litteraturlista och kommentarer - Clarté nr 4/2016

Åke Kilander - 19 januari 2017

Litteraturlista och kommentarer till artiklarna Planeten pallar inte mer och Klokt tänkt om miljön i...

Läs mer...

Bildtext

Planeten pallar inte mer

Åke Kilander - 29 december 2016

År 2016 var det varmaste året i modern tid, och forskare rapporterar om ett istäcke kring Arktis...

Läs mer...