I DN 1/3-2010 publicerar Annette Carnhede och Roger Syrén
från Fackförbundet ST en i sak mycket hård kritik beträffande den sjukförsäkringsreform som genomfördes i början av året, och som leder till att tiotusentals sjukskrivna avförs från försäkringskassan och hänvisas till Arbetsförmedlingen.

De grundar sig på en enkät bland 3515 ST-anslutna medlemmar på landets försäkringskassor och arbetsförmedlingar.

Man hävdar att omkring 76 procent anger att de som nu utförsäkras bör erbjudas mer av medicinsk rehabilitering och vård. 69 procent uppger att det behövs mer av arbetslivsinriktad rehabilitering än i dag. 58 procent anser att det behövs större möjligheter till subventionerade anställningar. Däremot efterlyser betydligt färre av de i kassorna verksamma mera stöd för jobbsökande som till exempel "matchning, coachning och CV-granskning" - dvs åtgärder som framför allt framhålls som närmast undergörande av de makthavande, och under alla omständigheter det nya man önskar erbjuda.

Därför är det med i närmaste överslätande ordalag som man sammanfattningsvis konstaterar att "reformen inte fungerar som det var tänkt".

Om hur det eventuellt "det var tänkt" har Björn Johnson, statsvetare och forskare vid Malmö Högskola (och Växjö Universitet) skrivit en liten avhandling (Arkiv 2010 288 s.) "Kampen om sjukfrånvaron".

Johnson utgår från att s k samhällsproblem, i detta fallet "den galopperande sjukfrånvaron" i Sverige under åren 1997-2004,  är "socialt konstruerade fenomen som uppstår genom problemdefinieringsprocesser".

Översatt till normal svenska betyder detta att kampen om hur ett problem skall lösas föregås av kampen om hur det, och dess orsaker bör definieras och uppfattas. Denna kamp försiggår i praktiken genom ombud (t ex experter) för olika grupper, samhällsklasser, där åsikterna beror på vem som föder vederbörande talesman - "Where you stand depends on where you sit" som de cyniska amerikanerna brukar uttrycka det.

Vissa grundfakta är emellertid svåra att komma ifrån. I vilken mån kan man överhuvudtaget tala om ett stort samhällsproblem vid sekelskiftet, och vari bestod det i så fall?  Det var faktiskt sjukfrånvaron (dvs antalet ur produktionen på grund av sjukskrivning försvunna dagar/per månad), som ökade under slutet av nittiotalet inte antalet "sjukskrivningar", vilka snarast minskade. Vidare ökade sjukfrånvaron bland svenska män under perioden endast marginellt under samma period.  Det framför allt var bland kvinnor i medelåldern och uppåt, enkannerligen i offentlig tjänst, som den ökade. Sjkfrånvaron  var inte ens var så stor under den "galopperande sjukskrivningsepidemin" kring sekelskiftet som den varit under 70-talets och 80-talets, i debatten långt mindre uppmärksammade, toppar. För att ta en aktuell bild ur meteorologin var det således inte snöfallets ymnighet som i det aktuella fallet bestämde snötäckets djup. Det var frånvaron av avsmältning.

Dessa i statistiken väl grundande insikter drabbar såväl, om än i olika mån, de båda rivaliserande åsikterna om orsaken till den ökade sjukfrånvaron - som effekt av

1. dålig arbetsmiljö resp. av 

2. "överutnyttjande" - vari mer eller mindre öppet inbegripes "fusk" av den försäkrade.

Enligt Johnson dominerade under decennierna före sekelskiftet brister i arbetsmiljön som den huvudsakliga orsaken till sjuklighet och sjukfrånvaro. Tillgänglig forskning lämnade massivt stöd åt denna åsikt. Institutioner som Arbetslivscentrum, institutioner för Yrkesmedicin och för psykosocial miljömedicin m fl. byggdes upp varför Sverige länge varit världsledande på detta område.

Men arbetsmiljöhypotesen tycktes försvagad genom den senaste hastiga uppgången av sjukfrånvaron, eftersom man knappast kunde påstå att arbetsmiljöerna genomgått en så markant försämring på blott ett par år.

Vad gäller "överutnyttjande" har Försäkringskassorna genom tiderna genom kontroller försökt utesluta rena bedrägerier bland de försäkrade, men aldrig lyckats påvisa att det rörde sig om annat än marginella fenomen. Vad som å andra sidan är ett alldeles exakt lagom utnyttjande av sjukvården torde vara svårt att vetenskapligt fastställa, Därför det också torde vara lika svårt att vederlägga denna "överutnyttjandeteorin" - vilket i vetenskapsfilosofiska sammanhang brukar vara ett skäl att inte använda den. I politiken är det förstås annorlunda.

Egentligen borde samma invändning som mot arbetsmiljöteorin kunna resas mot "överutnyttjandeteorin" - att de försäkrade skulle ha blivit dubbelt så ohederliga och sjukskrivande läkare dubbelt så släpphänta just vid sekelskiftet låter inte troligt. Fast denna invändning hörde man i den offentliga debatten sällan. Kanske berodde detta på att det var just på dessa punkter man avsåg att "reformera" sjukförsäkringssystemet: det skulle bli svårare att bli sjukskriven och att förbli det. På detta sätt skulle man i varje fall försäkra sig mot överutnyttjande - att det kunde förstärka ett bevisligen redan existerande underutnyttjande tycks få ha fäst avseende vid.

I sin debattartikel "Lidandets demokratisering" (DN 15.12.2004) skrev kolumnisten Anders Isaksson ett mera heltäckande försvar för "överutnyttjandeteorin" och lade därmed samtidigt en fast grund för en kommande borgerlig regims s k Arbetslinje, d v s i stort sett ordagrant:

1. De sociala försäkringarna ..fungerar som ett val mellan att försörja sig på eget arbete eller på staten. Välfärden erbjuder en väg ut när jobbet är trist, samlivet krisar och tillvaron känns tung.

2. Välfärdsstaten har demokratiserat lidandet och ökat rätten till psykisk olust, samtidigt som läkarna ökat utbudet av passande diagnoser från ett tjugotal i början av 1900-talet till nära 400 idag.

3. Svenskarna är friskare och lever längre än någonsin men välfärdens kostnader skenar dubbelt så snabbt som produktionen.

4. Välfärdssystemet har utvecklats till en rättighetsmaskin och utbudet av förmåner formar människors sätt att vara, tänka och handla. Allt fler lever på bidrag från staten, kostnaderna skenar, allt mer betalas med lån från framtida generationer.

5. Värderingar och normer anpassas till utbudet av förmåner, i möjligheterna att vidga gränserna för det tillåtna, det acceptabla och det normala.

6. Arbetslivets hårda villkor bär ensamma skulden, låter det. De borgerliga politikerna vågar inte säga emot, troligen av rädsla för den allmänna opinionen.

Detta generalangrepp på välfärdsstaten består delvis  av en mixtur av gammal vulgärfolkpsykologisk skåpmat och rena sakfel - t ex tar kostnaderna för sjukvård m.m. en allt mindre del av BNP - och man har svårt för att förstå hur någon överhuvudtaget på sikt kan regera över en så grundligt korrupt befolkning. Ändå sammanfattar den socialdemokratin f d närstående Isaksson en alltför vanlig syn en borgerlig, ekonomistisk samhälls- och människosyn.

MEN inte heller han gör inte ens ansats till att förklara den aktuella markanta ökning av sjukfrånvaron, som just passerat sin kulmen då han skrev, och som var förevändningen för hans inlägg.

Det gör däremot enligt Johnson  fr a Tor Larsson et al. i en rapport från RAR-projektet "Den galopperande sjukfrånvaron. Sken, fenomen och väsen" (Arbetslivsinstututet 2005).:

Att sjukfrånvaron hade ökat trots synbarligen oförändrad folkhälsa var ett problem som t ex borgerliga ledarskribenter tycktes grubbla mycket över - utan att låtsas om att antalet sjukskrivningar snarast gått ner sedan 80-talet. Man tävlade om att finna en förklaring till ett icke-existerande fenomen.

Att sjukfrånvaron började öka under andra halvan av 90-talet berodde i någon mån på ökad stress och omstruktureringar i arbetslivet - men framför allt på politiska beslut om nedläggningar av rehabiliteringsmöjligheterna och möjligheter till omplaceringar och anställningsstöd, i synnerhet inom kommun och landsting, vilket framför allt drabbade just medelålders kvinnor, d v s majoriteten anställda där, och inte alls yngre män inom industrin. Etc.

Slutsatserna hos denna rapport ignorerades helt av pågående utredningsarbeten, fr a Anna Hedborgs ekonomdominerade om den kommande sjukförsäkringen, för att inte tala om Alliansregimens förberedande utredningar inför de senaste förändringar i sjukförsäkringen och rehabiliteringen.

Johnson beskriver utförligt hur det, trots överväldigande bevis däremot, var den av näringsliv och borgerlighet omfattade "överutnyttjandeteorin" som med kraftigt stöd från pressen (inte minst DN) segrade i kampen om hur sjukfrånvaron skulle beskrivas och bekämpas. Ett par år senare gav även Socialdemokratin upp sitt motstånd och började i praktiken ansluta sig till samma syn.

"Överutnyttjandeteorin" lades till grund för de reformer, innebärande snabb utförsäkring, minskade möjligheter till rehabilitering, försämrade förmåner för sjuka och arbetslösa som nu trätt i kraft, och inför vilka de anställda på fältet inom FK och AF nu känner desperation. Priset för folkhälsan bör vi kunna se ganska snart.

Det faller utanför ramen för Björn Johnssons framställning, men det som nu drabbar de sjuka och arbetslösa är bara ytterligare exempel på en utdragen social kontrarevolution, vars verkningar på inte sätt varit nationellt begränsad. Internationellt präglades 90-talets början av stora nederlag för fack och arbetarrörelse, ett rivaliserande socialistlägers kollaps, triumfer för Reaganism och Thatcherism. Sverige anpassar sig ytterligare till marknadsekonomin och går in i EU, ger kapitalet utövad frihet genom upphävd valutareglering - och allt detta tvingar arbetarrörelsen på defensiven här hemma, som redan skett utomlands.

Att säga att den aktuella reformen av sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring "inte fungerar som det var tänkt" på minner mig därför om en historia ur Brechts "Flyktingssamtal om dialektiken mellan avsikt och faktiskt resultat:

En resande man träffar en främmande kvinna på tåget och kommer i samtal. Inget ont i det. Vid tågbyte finner de att det tåg de skulle byta till var kraftigt försenat. Det rådde ingen av dem  för. De beslöt att finna ett hotell i avvaktan på ett tåg nästa dag. Ett rimligt beslut. På det enda hotellet återstod bara ett rum. Men nöden har ingen lag, så de delade på det. I rummet fanns bara en säng som de måste dela.

Och då bröt kärleken ut! Att det kunde gå så hade väl ingen av dem anat?

Eller?

 

 

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

Nytt på Clartébloggen

Alexandra Kollontaj (t v), en av revolutionens ledare och folkkommissarie för sociala frågor.

Ryska revolutionen 100 år

Martin Fahlgren - 24 augusti 2017

I år är det 100 år sedan den ryska revolutionen ägde rum, en händelse som skakade om hela världen och som fick djupgående återverkningar på 1900-talets historia. Den inledde en epok av omvälvningar som ryckte loss en stor av mänskligheten ur kapitalismens grepp: Östeuropa (efter 2:a världskriget), Kina,...

Läs mer...

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Ledare - Reepalus linje 2

Mikael Nyberg - 29 december 2016

En bekant hamnade bredvid en höjdare från Wall Street vid en middag i New York. De kom in på de...

Läs mer...

Bildtext

Nationalstaten död? Men den rör ju på sig!

Daniel Hedlund - 29 december 2016

Det sägs att nationalstaten är överspelad och att kapitalisterna har blivit globalister. Tvärtom,...

Läs mer...

Bildtext

En professor retuscherar historien

Magnus Göransson - 29 december 2016

I 2010-talets politiska klimat ska 1900-talshistorien helst beskrivas som en strid mellan liberal...

Läs mer...