Hos de gamla grekerna var Erinnyerna var hämndens gudinnor - bland romarna mera bekanta som Furierna.  De föddes ur Uranos blod som spilldes när han snöpts av sin son Kronos. De avbildas med vingar på ryggen och bärande på ormar. Det värsta brott som gudarna visste var att mörda (eller kanske t o m kastrera) en släkting eller någon som litat på dem. Gudarna sände dessa gudinnor för att bestraffa brotten, i stället för att utföra själva straffet - i regel att förövaren drabbades av vansinne.

Förmodligen var det samma slags fruktan för ordens magi som fick våra egna förfäder att kalla ulven för "gråben" som fick grekerna att kalla Erinnyerna för "De välvilliga".

Detta är också namnet på den svenska översättningen av den fransk-amerikanske författaren Jonathan Littells 900-sidiga roman från 2006, Les Bienveillantes (Brombergs 2009). Jonathan är f ö son till Robert Littell, känd Newsweekjournalist, liksom sonen bosatt i Franktike och författare till åtskilliga kallakrigsromaner.

Romanen är en fiktiv självbiografi, vars berättarjag, Max Aue vid författandet lever som en välsedd, till åren kommen, fransk tyghandlare. I sitt förord nämner han som hastigast om något om sin tidiga barndom i Norra Tyskland, och något om den förlupne, men idoliserade fadern, som efter Första Världskriget var framstående ledare av en protofascistisk frikår. Hur han kom att hata sin övergivna mor som av försörjningsskäl prostituerat sig och därpå gift om sig med en fransman, vilket medförde att sonen Max fick råd att utbilda sig jurist och utveckla sina kulturella intressen. Och mycket hastigt hur han tillbringat de 55-60 år som gått sedan han hals över huvud flytt Berlin dagarna före Tysklands kapitulation.

Själva handlingens börjar vid Östfronten på hösten 1941, strax efter det att Operation Barbarossa påbörjats.  Obersturmfűhrer (mellan löjtnant och kapten i SS) Aue deltar en stab vid tåget genom det nyligen sovjetockuperade östra Polen, genom Ukraina med senare utstickare ner till Kaukasus. Under kriget avancerade han till Obersturmbannfűhrer, trots sina böjelser för incest, sodomi och pedofili, och trots att den civila polisen på goda grunder försökte få fast honom för mor-och fadersmord, och SS försökt för gott försökt göra sig av med honom att sända honom till Stalingrad.  I samverkan med Wehrmacht och mer eller mindre irreguljära kontingenter av ukrainare, kroater, italienare, ungerska honvedare strävade man med betydande framgång att göra den erövrade terrängen fritt från judar och bolsjeviker - ofta samma personer.

Memoarförfattaren Aue har kvar sin antisemitism från förr. Hans argumentation för den är för en intellektuell ganska torftig, men tjänar väl till att avgränsa sig från den "vulgära" åskådningen bland de meniga mördarna på gräsrotsnivå. Den ansluter sig till den som Simon Peres i en intervju med Robert Littell beskrev från sitt forna hemland, Belorus:

"Judar har sedan äldsta tid föredragit etiken framför estetiken " - jämför Lenin och protestantismen - "och detta sågs som ett förräderi mot mänsklig smak och normalitet".

På slutet märker den gamle Aue att han, efter under 726 sidor ha vadat i massgravar och träck, bara hunnit till 1944, och börjat känna sig lite trött av författandet. Han ber om ursäkt för att han måste gå fortare fram och lägga resten i ett förord.  Som recensent börjar man vid det laget att känna med honom och erkänna att man inte kan göra författaren rättvisa.

Genom en stor del av boken läser SS-mannen Aue, parallellt med sina bestialiteter, Gustave Flauberts generationsroman som skildrar 1848, "Hjärtats fostran". Oavsett vad man tycker om Littell och Aue bör man inte avstå från att läsa deras detaljrika, lidelsefria skildring av en annan man - eller ett land - som så länge låtit sig styras av sina lidelser till fördärv för mänskligheten.

 

Kommentarer   

0 #1 Innerstadskärring 2012-08-23 20:02
Värdelös recension. Antingen har du inte läst boken, eller så har du inte förstått vad du läst.
Maximilian Aue drivs av sina höga ideal inte av sina lidelser - de brottas han med.
Förövrigt kan det stämma att Judarna -som Shimon Peres vittnar om i ditt citat - endast har en teoretisk förståelse av Moral (etik), eftersom de själva saknar moral i det praktiska
Citera

Nytt på Clartébloggen

Ska vi prata med nazister? (Recension)

Dan Israel - 15 november 2017

Ska vi prata med nazister? Så lyder titeln på den bok som Mikael Löfgren och Nätverkstan sammanställt med så gott som samtliga debattinlägg i den diskussion som uppstod efter att Bokmässan beslutat sig för att inte porta Nya Tider. Det är ett föredömligt initiativ, som på ett ytterst konkret sätt...

Läs mer...

De nya Sidenvägarna (Recension)

Hans Isaksson - 31 oktober 2017

Peter Frankopan är chef för Centrum för bysantinska studier vid Oxforduniversitetet. 2012 publicerade han boken ”The first crusade: The call from the east”. Nu är han aktuell med “Sidenvägarna” (The Silk Roads; Sv översättning Peter Handberg 2017; Bonniers; 687 sid). Ett av Jan Myrdals och Gun...

Läs mer...

Till minnet av Eva Ullstadius

Webbredaktionen - 31 oktober 2017

Det senaste numret av Clarté - Hundraåringen som försvann; Ett tema om den ryska revolutionen - är tillägnat Eva Ullstadius. Just denna utgåva av tidskriften har blivit mycket efterfrågad och uppskattad. Därför är det en extra stor glädje att numret är dedicerat till en person som starkt trott på och...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 2/17 Makten bakom orden

Bildtext

Formulär-språket håller oss fångna

Anna-Malin Karlsson - 17 juli 2017

Det skrivs mer än någonsin tidigare på våra arbetsplatser i form av blanketter, formulär och...

Läs mer...

Bildtext

Språkpolitik på folkrörelsegrund

Arne Rubensson (intervju) - 17 juli 2017

Fyra frågor till Arne Rubensson, vice ordförande i nätverket Språkförsvaret.

Läs mer...