Glöm inte att ha ljudet på i din webbläsare.

Beställ nya numret av Clarté!

 

Hos de gamla grekerna var Erinnyerna var hämndens gudinnor - bland romarna mera bekanta som Furierna.  De föddes ur Uranos blod som spilldes när han snöpts av sin son Kronos. De avbildas med vingar på ryggen och bärande på ormar. Det värsta brott som gudarna visste var att mörda (eller kanske t o m kastrera) en släkting eller någon som litat på dem. Gudarna sände dessa gudinnor för att bestraffa brotten, i stället för att utföra själva straffet - i regel att förövaren drabbades av vansinne.

Förmodligen var det samma slags fruktan för ordens magi som fick våra egna förfäder att kalla ulven för "gråben" som fick grekerna att kalla Erinnyerna för "De välvilliga".

Detta är också namnet på den svenska översättningen av den fransk-amerikanske författaren Jonathan Littells 900-sidiga roman från 2006, Les Bienveillantes (Brombergs 2009). Jonathan är f ö son till Robert Littell, känd Newsweekjournalist, liksom sonen bosatt i Franktike och författare till åtskilliga kallakrigsromaner.

Romanen är en fiktiv självbiografi, vars berättarjag, Max Aue vid författandet lever som en välsedd, till åren kommen, fransk tyghandlare. I sitt förord nämner han som hastigast om något om sin tidiga barndom i Norra Tyskland, och något om den förlupne, men idoliserade fadern, som efter Första Världskriget var framstående ledare av en protofascistisk frikår. Hur han kom att hata sin övergivna mor som av försörjningsskäl prostituerat sig och därpå gift om sig med en fransman, vilket medförde att sonen Max fick råd att utbilda sig jurist och utveckla sina kulturella intressen. Och mycket hastigt hur han tillbringat de 55-60 år som gått sedan han hals över huvud flytt Berlin dagarna före Tysklands kapitulation.

Själva handlingens börjar vid Östfronten på hösten 1941, strax efter det att Operation Barbarossa påbörjats.  Obersturmfűhrer (mellan löjtnant och kapten i SS) Aue deltar en stab vid tåget genom det nyligen sovjetockuperade östra Polen, genom Ukraina med senare utstickare ner till Kaukasus. Under kriget avancerade han till Obersturmbannfűhrer, trots sina böjelser för incest, sodomi och pedofili, och trots att den civila polisen på goda grunder försökte få fast honom för mor-och fadersmord, och SS försökt för gott försökt göra sig av med honom att sända honom till Stalingrad.  I samverkan med Wehrmacht och mer eller mindre irreguljära kontingenter av ukrainare, kroater, italienare, ungerska honvedare strävade man med betydande framgång att göra den erövrade terrängen fritt från judar och bolsjeviker - ofta samma personer.

Memoarförfattaren Aue har kvar sin antisemitism från förr. Hans argumentation för den är för en intellektuell ganska torftig, men tjänar väl till att avgränsa sig från den "vulgära" åskådningen bland de meniga mördarna på gräsrotsnivå. Den ansluter sig till den som Simon Peres i en intervju med Robert Littell beskrev från sitt forna hemland, Belorus:

"Judar har sedan äldsta tid föredragit etiken framför estetiken " - jämför Lenin och protestantismen - "och detta sågs som ett förräderi mot mänsklig smak och normalitet".

På slutet märker den gamle Aue att han, efter under 726 sidor ha vadat i massgravar och träck, bara hunnit till 1944, och börjat känna sig lite trött av författandet. Han ber om ursäkt för att han måste gå fortare fram och lägga resten i ett förord.  Som recensent börjar man vid det laget att känna med honom och erkänna att man inte kan göra författaren rättvisa.

Genom en stor del av boken läser SS-mannen Aue, parallellt med sina bestialiteter, Gustave Flauberts generationsroman som skildrar 1848, "Hjärtats fostran". Oavsett vad man tycker om Littell och Aue bör man inte avstå från att läsa deras detaljrika, lidelsefria skildring av en annan man - eller ett land - som så länge låtit sig styras av sina lidelser till fördärv för mänskligheten.

 

Kommentarer

0 #1 Innerstadskärring 2012-08-23 20:02
Värdelös recension. Antingen har du inte läst boken, eller så har du inte förstått vad du läst.
Maximilian Aue drivs av sina höga ideal inte av sina lidelser - de brottas han med.
Förövrigt kan det stämma att Judarna -som Shimon Peres vittnar om i ditt citat - endast har en teoretisk förståelse av Moral (etik), eftersom de själva saknar moral i det praktiska

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Nytt på Clartébloggen

Birgit Ståhl-Nyberg: Happy Boys (1974)

Borgerlig konstkritik

Mikael Nyberg - 20 april 2018

Min mor, Birgit Ståhl-Nyberg, var van att från den borgerliga kanten få nedlåtande recensioner av sina bilder. ”... det här är fråga om en konstnärlig begåvning som snörd i politisk korsett ännu inte fått komma till sin rätt", skrev Eugen Wretholm i Vecko-Revyn 1974. Camilla Hammarström skriver i...

Läs mer...

Danmark och integrationen

Olle Josephson - 4 april 2018

Med jämna mellanrum nås vi av häpnadsväckande rapporter om dansk flyktingpolitik. Nu föreslås att inga kvotflyktingar över huvud taget ska tas emot, och att asyl bara ska kunna sökas från ett annat land. Särskilda lagar ska tillämpas i områden där det bor många utrikes födda. Alla internationella...

Läs mer...

Nya Tider?

Henrik Persson - 3 april 2018

I en artikel av Margareta Zetterström som publicerats här på Clartébloggen har en del av diskussionen i kommentarerna handlat om synen på tidningen Nya Tider. Här publiceras en kritisk kommentar till den karakteristik av Nya Tider som Frank Nilsson framfört i denna diskussion. SVT har gjort en...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/17 Nu spricker bostadsbubblan

Bildtext

Ledare - En hållbar flyktingpolitik

Benny Andersson - 31 mars 2018

Utan EU:s politik och penningstöd skulle inga flyktingar bli kvarhållna i Libyen. Det gjorde...

Läs mer...

Bildtext

Låt inte evidensjakten avgöra allt

Johan Wickström - 31 mars 2018

Kampen mot alternativa fakta och fejknyheter är politiskt viktig. Men en tendens kan dölja en...

Läs mer...