Valet är ett högst förväntat nederlag för dem som trodde att vi genom att säga bye, bye till borgarna i valbåset skulle omvälva landet. Trots regeringsskiftet kommer de närmaste fyra åren inte att innebära någon större kursändring i svensk politik. Stefan Löfven har länge deklarerat att partiet ämnar söka "breda samförståndslösningar" i riksdagen, och så när som på en kraftig förskjutning från Moderaterna till Sverigedemokraterna är mandatfördelningen i riksdagen i stort densamma som förut.

Det har från framförallt främlingsfientligt håll talats om åsiktskorridoren i Sverige. Det har då syftat på att man inte får kritisera eller diskutera integrations- eller invandringspolitik. Detta är förstås inte sant, dessa frågor diskuteras mest av allt. Vad som finns utanför denna korridor är frågor om jämlikhet, rättvisa och makten i samhället. LO släppte nyligen en rapport om att löneklyftorna i Sverige är de största sedan 1931. Om detta sensationella resultat har tystnaden varit öronbedövande. Detta gäller även de domar, i enlighet med EU-lag, som urholkar fackets styrka på arbetsmarknaden. Debatterades detta av partiledarna? Även omvärlden var märkligt frånvarande under valrörelsen. I vårt närområde pågår ett brutalt krig i Ukraina, där det sitter fascister i regeringsställning. Om detta talades det inte. Nedmonteringen av de sociala skyddsnäten i Östeuropa, en process i vilken Sverige är delaktig, har lett till en ström av tiggare till Sverige. De sitter där, för de har ingen annanstans att ta vägen.

9001_01.jpgBild: Robert Nyberg.

Men problemet är inte valrörelsen och det partipolitiska spelet. Problemet är att den vrede som ackumuleras i samhällets bärande nederdel inte finner något organiserat utlopp. De utarbetade, förslitna och arbetslösa sitter var och en för sig vid sina köksbord i förtvivlan över hur det har blivit. I Tyskland och Grekland har partier som Syriza och Die Linke fångat upp en del av missnöjet och förvandlat det till radikal politik.

Frågan är: hur skall vi gå vidare? Vårens tågstrejk visar att det finns stöd även i vårt land för en radikalare politik. Vi måste börja underifrån. Prata ihop oss på våra arbetsplatser, i våra grannskap, bland våra vänner. Vi måste organisera oss, ta upp kampen för att höja lönerna för de sämst betalda, samla de arbetslösa i kollektiva aktioner. Vi måste få frågan om det svenska EU-medlemskapets framtid på dagordningen. Vi måste kräva att Sverige åter blir alliansfritt. Vi måste kräva att järnvägar, apotek med mera åter blir samhällsägda. Vi måste kräva att man inte blir ruinerad om man blir sjukskriven. Till slut, måste vi ställa frågan om vem som skall äga produktionsmedlen och styra vårt samhälle.

Riksdagsval är inte betydelselösa. Men vi kan inte vänta i fyra år med att organisera oss för gemensamt motstånd.