Bubblan har spruckit. Folket utvandrar till låglönejobben i Västeuropa. Fattigdomen tilltar. De baltiska staterna blev inte den framgångssaga som berättades för tio år sedan. Här kommer siffror från ett av Europas fattigaste hörn.

Minns ni de baltiska tigrarna? Estland, Lettland och Litauen var nyliberala drömmar med kurvorna pekande rakt uppåt. Bnp-tillväxten överträffade genomsnittet i EU, med råge. Bostadspriserna steg i höjden. Inte minst svenskar banker drev på en bubbla -som sprack. Kraschen som följde var spektakulär. År 2009 sjönk BNP med mellan 10 och 15 procent i de baltiska staterna (EU-genomsnittet var på minus 4 procent 2009). Återhämtningen har varit långsam. Arbetslösheten ligger på knappt 20 procent, reallönerna har sjunkit drastiskt. Fattigdomen har ökat dramatiskt.

Charles Woolfson är verksam vid Linköpings universitet och ledande expert på de baltiska staterna. På Global Utmanings workshop i december 2012 höll han ett föredrag om läget i Baltikum, med fokus på migration och de demografiska följder den får. Han konstaterade att krisen hade satt i gång en emigration från framför allt Lettland och Litauen. 2010 utvandrade 2,5 procent av befolkningen från Litauen, 1,5 procent utvandrade från Lettland 2011. Det är framför allt yngre människor som utvandrar. Det är inte ovanligt i tider av utflyttning från ett land, men vad som är mer ovanligt är det tydliga mönstret att det är hela familjer som flyttar. Detta tyder på en permanent emigration.

Emigration från ett land kan ha vissa positiva följder. Ofta tar man upp återsändandet av pengar till det gamla hemlandet från emigranterna. Även i de baltiska staterna är detta en inkomstkälla av viss betydelse; mellan 5 och 10 procent av hushållens disponibla inkomster består av pengar från emigranter.

8603_01.jpgDiagram: Svenska banker i Baltikum.

Men denna positiva effekt uppvägs med råge, enligt Woolfson, av de negativa effekterna på befolkningstillväxten. Medellivslängden är redan låg för dessa stater, ca 10 år lägre för männen än i Sverige. Befolkningstillväxten har varit negativ i alla de baltiska staterna sedan tidigt 1990-tal, alltså även under de feta åren i mitten på 00-talet. Prognoserna tyder på att denna fortsätter utveckling under 2000-talet, med katastrofala följder.

En av krisens effekter är en omsvängning av de politiska attityderna i Baltikum. De sparpaket som blev följden av kraschen 2008-09 ledde till de största politiska protesterna sedan sovjetepoken. 1991 tyckte 76 procent av invånarna i Litauen att det var rätt att landets statskontrollerade ekonomi omvandlades till en marknadsekonomi, 2009 var det 50 procent. 2009 tyckte nästan 50 procent av litauerna att de hade det sämre nu än under sovjetepoken. Bara omkring 10 procent av invånarna i Litauen och Lettland tycker i dag att landet går i rätt riktning (i Sverige är den siffran omkring 50 procent). Esterna tycks vara mer positiva (42 procent). Woolfson misstror dock den estniska statistiken generellt.

Vilka är dock farorna för de baltiska staterna enligt Woolfson? Han sammanfattar läget i fyra punkter.

8603_03.jpgDiagram: Konsumtion och emigration, Baltikum.

  • Befolkningsminskningen riskerar långsiktig stabilitet i de offentliga inkomsterna. Särskilt sårbart är pensionssystemet.
  • Hög ungdomsarbetslöshet, kopplat med brist på utbildad arbetskraft som förstärks av en hög emigration leder till en arbetsmarknad i obalans.
  • Fattigdom och utanförskap kommer att sätta ännu högre press på de offentliga finanserna inom den närmaste framtiden.
  • Socialt missnöje och politisk alienation kommer ytterligare driva på utvandringen.

Finns det då något att göra för att motverka förfallet? Woolfsons svar är egentligen inte särskilt radikalt, men kan vara ett anatema för de fanatiska nyliberaler som alltför länge fått styra i Östeuropa. Han menar att det krävs en rejäl satsning på utbildning, rekrytering av icke-balter för att fylla hålen i arbetskraften, att återvändare får en snabb integration samt att de som i dag är marginaliserade grupper i de baltiska staterna får en "röst" i samhället.