Krisen i Grekland har ställt EU: s ledarskikt mot väggen. Precis som i Argentina för tio år sedan har åtstramningspolitiken förvärrat läget. Ökad arbetslöshet och lönesänkningar på upp till 50 procent krymper ekonomin och minskar skatteintäkterna, vilket får risken och räntorna på statsskulden att stiga. För att klara de ökande kostnaderna krävs nya lån, som bara beviljas till priset av fler besparingar. Osv. Statsskulden har växt från 115 till närmare 190 procent av BNP sedan besparingarna inleddes. Enligt IMF: s prognos väntas Grekland inte uppnå samma tillväxt som innan krisen förrän tidigast om nio år. Hos det grekiska folket växer desperationen. Om svångremspolitiken fortsätter kommer levnadsvillkoren att halka ner på u-landsnivå. Följaktligen växer motståndet. Strejker, demonstrationer och upplopp följer på varandra. Avhopp hotar regeringens majoritet i parlamentet.

7801_01.jpgEMU är EUs valutaunion. Bild: Robert Nyberg.

Ställda inför dessa fakta har de styrande tvingats inse att Grekland aldrig kan betala. Därför förhandlar man om ett åtgärdspaket i tre delar. Statsskulden ska skrivas ner med mellan 50 procent. Banker och långivare ska betala lovar man, samtidigt som man glömmer att berätta att långivarna till stora delar består av institutioner som förvaltar väljarnas egna pensionspengar. Därtill ska bankerna stärkas genom kapitaltillskott. Återigen påstås det att bankerna själva och deras ägare ska stå för större delen av notan. Samtidigt diskuterar man i skymundan hur skattebetalarna ska pungslås. Att det rör sig om stora summor visas av att formerna för hur detta ska ske utgör ett av de stora tvisteämnena. Den tredje delen syftar till att skapa en krisfond som har tillräckligt mycket pengar för att undanröja finansmarknadens misstro mot övriga länder som befinner sig i riskzonen. Även där handlar det om att skyffla över kostnaderna på skattebetalarna. Att göra som i USA och låta sedelpressarna rulla avvisas av ECB, som blundar för alla ekonomiska problem utom att bekämpa en inflationsfara som inte finns.

Svångremspolitiken ligger således fast. Den överhängande faran är att Italien kommer att åläggas drastiska sparåtgärder och tvingas in i samma onda cirkel som Grekland har fångats i. Krisens grundläggande orsaker lämnas orörda. Förr korrigerades de ekonomiska skillnaderna mellan länderna av att värdet på deras valutor ändrades i förhållande till varandra. Euron gör att skillnaderna istället förstärks. Dumheten och ignoransen har få om ens någon motsvarighet i nyare historia, men de har politiska orsaker. I valet mellan de mångas välfärd och bevarandet av finanskapitalets makt har EU: s ledarskikt valt det sistnämnda. För de miljontals människor som kastas ut i fattigdom och berövas sin framtid är det en tragedi.  Om dessa ledare finns bara en sak att säga: Sparka ut dom! Allihop!