Sveriges första försvarsbarriär ligger numera utomlands, utanför det europeiska närområdet. Så lyder vår nya försvarsdoktrin. Vi rustar legosoldater för att delta i de västliga stormakternas krig. I talet om försvar av mänskliga rättigheter och kamp mot terrorism och massförstörelsevapen gömmer sig en ny kolonialism, hävdar Mikael Nyberg.

Vid bombningarna av Jugoslavien 1999 skrev den liberale krönikören Thomas Friedman i New York Times: För att globaliseringen ska fungera får Amerika inte tveka att agera som den allsmäktiga supermakt det är. Marknadens osynliga hand fungerar inte utan en osynlig knytnäve. McDonald's kan inte frodas utan McDonnell Douglas, tillverkaren av stridsflygplanet F-15, och den osynliga knytnäve som gör världen säker för Silicon Valleys teknik heter Förenta Staternas armé, flygvapen, flotta och marinkår."

Så brukar det inte låta när hangarfartygen sätter sig i rörelse. Knytnäven lindas in i ädla ändamål. Det brukar handla om mänskliga rättigheter och kamp mot terrorism och massförstörelsevapen. När USA och dess förbundna invaderade Afghanistan 2001 skulle terroristen Usama bin Ladin oskadliggöras och kvinnorna befrias. I Irak 2003 gällde det att avvärja hotet från massförstörelsevapen och befria folket från en brutal regim, och nu i Libyen ska civila skyddas från en grym och galen diktator. Sverige beslöt i bred politisk enighet att ansluta sig till krigsföretaget. Stålhårda revolutionärer krävde insatser av Jas Gripen och blev bönhörda, medan Ove Bring, professor vid Försvarshögskolan, talade om historiens vingslag:

- Det är en händelse av världshistorisk karaktär, det är sällsynt att FN förmår leva upp till sitt ansvar att skydda civilbefolkningar mot brott mot mänskligheten.

Förr rådde staternas suveränitet, förklarar förnyarna av folkrätten. Från Westfaliska freden 1648 tills i dag har furstarna, staterna, kunnat behandla sina undersåtar som de vill utan att någon utifrån haft rätt att ingripa. Men nu sätter vi de mänskliga rättigheterna före staternas rätt. Så fort en grym och galen diktator hotar sin egen befolkning skyndar världssamfundet till hjälp.

7702_01.jpgInnanför EU:s murar är vi utanför den alliansfria gemenskapen. Bild: Robert Nyberg.

Det är en tilltalande tanke. En linda vi gömmer knytnäven i.

Det världshistoriska framsteget har något gammalt över sig. Expressens chefredaktör PM Nilsson jublade när USA gick till angrepp mot Afghanistan hösten 2001. Nu skulle en era av politisk och militär globalisering följa : Ett fult ord för detta är kolonialism - och många människor, särskilt i Mellanöstern, kommer att uppfatta det så. Vi som tror på fortsatt internationalisering ska dock välkomna denna utveckling... PM Nilsson har rätt - på sitt sätt. Vi är tillbaka i den internationella ordning som rådde före koloniernas frigörelse.

I FN-stadgan, utformad av de segrande stormakterna i andra världskriget och antagen av 50 stater i juni 1945, är angreppskrig förbjudet och aktning för principen om folkens lika rättigheter och självbestämmanderätt" påbjudet i grundsatserna. Men längre ner bland paragraferna har kolonialmakterna infogat en förklaring angående icke självstyrande territorier" som förminskar självbestämmanderätten till en fråga om att främja självstyrelse ... i överensstämmelse med varje territoriums och dess befolknings särskilda förhållanden och skiftande utvecklingsstadier."

De så kallade underutvecklade länderna frigjorde sig av egen kraft i massrörelser, revolutioner och nationella befrielsekrig. 1955 möttes företrädare för 29 alliansfria asiatiska och afrikanska länder i Bandung på Java. De slog fast fem principer för fredlig samlevnad mellan stater:

1. Respekt för varandras suveränitet och territoriella integritet.

2. Nonaggression.

3. Icke inblandning i varandras inre angelä-genheter.

4. Staters jämlikhet.

5. Fredlig samexistens.

Småningom såg sig de västliga stormakterna tvingade att formellt erkänna sina forna koloniers statliga suveränitet och likaberättigande i världssamfundet. Reelltvar det annorlunda. USA och andra imperialistmakter tvekade inte att sätta sig över den nationella självbestämmanderätten när högre intressen som olja, dyrbara mineraler och strategiska positioner så krävde.

7702_02.jpgEU-strategen Robert Cooper förordar dubbla måttstockar i utrikes- och säkerhetspolitiken.

Själva FN-systemet har en inneboende ojämlikhet. Säkerhetsrådet och dess fem permanenta medlemmar har en särställning. Eftersom rådet ensamt och utan formella inskränkningar uttolkar stadgan har stormakterna stora utsikter att styra och ställa på små staters bekostnad. Det var inget större bekymmer under det kalla krigets epok, då stormakterna var oeniga och med veton kunde blockera beslut i säkerhetsrådet. Ett skäl för den svenska anslutningen till FN var just att sannolikheten för att världsorganisationen skulle dra in Sverige i stormaktskrig var försumbar. Alliansfriheten och neutraliteten var inte i fara.

När spelet nu gått in i ett nytt skede, där stormakterna av och till enar sig eller underlåter att utnyttja sin vetorätt mot krigsföretag, blir säkerhetsrådets diktatoriska makt allvarligare.

Det Ove Bring kallar en världshistorisk förnyelse av folkrätten innebär att nationer i kapitalismens periferi på nytt blir rättslösa. Svagare stater utlämnas åt stormakternas godtycke och fråntas inte bara reellt utan och också formellt sin suveränitet. Detta är underförstått i argumenten för nyordningen.

Tanken att vi måste ställa upp och försvara de mänskliga rättigheterna varhelst de är hotade är gammal. Stora delar av Afrika koloniserades med liknande föresatser. När Italien trängde in i Somalia i slutet av 1800-talet föreställde sig hemmaopinionen att det handlade om att befria slavarna. Strax var slaveriet återinfört, nu på de europeiska plantagerna. I Libyen skulle barbariska stammar civiliseras. Det slutade med koncentrationsläger och utrotningskampanjer.

Enskilda individer och till och med hela folkgrupper drar ibland nytta av stormakternas interventioner, välkomnar dem, ropar efter dem. Det är inte heller nytt. De imperialistiska staterna har alltid utnyttjat och underblåst inre slitningar i de delar av världen de intresserat sig för. Med kulsprutan kunde civilisationens förkämpar mot slutet av 1800-talet meja ner allt motstånd, och med sina flygande helvetesmaskiner kan de i dag förvandla vilket land som helst till grus och aska, men för att göra något profitabelt av sina byten, för att förvalta sina erövringar, måste övermakterna stiga ner i lokala förhållanden och med pengar, omtankar och beskydd knyta till sig överheter, etniskt utstämplade grupper och andra sociala krafter som finns att tillgå.

Någon rättsordning handlar det inte om. Tvärtom, med upplösningen av folkrättens förbud mot angreppskrig öppnar vi för ett globalt godtycke. Det enda den enskilda människan får i utbyte är ett slags petitionsrätt. Hon kan försöka intressera den västliga välgörenhets- och medieindustrin för sin sak, hon kan den vägen vördsamt anhålla om ett ingripande från den verkliga suveränen, det vill säga stormakten.

Det är en maffiajustis. Tillhör du familjen, visar den respekt och betalar dina avgifter för dess beskydd, tar gudfadern hand om dig. Vägrar du att betala, vägrar du att göra det familjen förväntar sig av dig, tar gudfadern sin hand ifrån dig, och drönare med Hellfiremissiler eller flygande slagskepp med Boforskanoner kommer att cirkla över ditt huvud.

Ove Bring får frågan vad som skiljer situationen i Libyen från inbördeskrig och förtryck i andra länder, exempelvis Bahrain.

- Den libyska situationen var lite speciell, det framstod på ett klarare sätt än annars att regimen Gadaffi var en galen regim som förföljer sin egen befolkning.

Argumentet avslöjar det anpassliga i den gällande omtanken om mänskliga rättigheter i världen. Det råkar ju vara så att de regimer USA och dess förbundna av olika skäl vill bli av med alltid framstår som lite speciella och alltid tycks styras av en särskilt grym och galen ledare.

USA, Nato och EU visar efter eget gottfinnande välvilja mot enskilda förtryckta individer och folkgrupper, och denna välvilja vägleds i praktiken inte av någon annan princip än det egna intresset. När olja eller viktiga strategiska intressen står på spel är stormakterna redo att för de mänskliga rättigheternas skull mala sönder hela länder och plåga och svälta ihjäl hundratusentals människor.

Vänd på perspektivet! Inför invasionen av Afghanistan fick vi ta del av upprörande nyheter om offentliga avrättningar av kvinnor i det talibanstyrda landet. Samtidigt avrättades dödsdömda förståndshandikappade inför publik i USA, bland annat i presidentens hemstat Texas. Var det skäl för att invadera USA och med förarlösa plan och fjärrstyrda missiler försöka utplåna de ansvariga från jordens yta?

Frågan framstår som absurd. Just därför är den avslöjande. Den gör en inneboende inkonsekvens i den nya världsordningen synlig.

7702_03.pngThe Breaking of Nations av Robert Cooper.

Det är på samma sätt med argumentet att vi måste skydda oss mot terrorism och massförstörelsevapen. I Bushdoktrinen 2002 formulerade USA:s statsledning principen om det förebyggande kriget: vi måste slå ut terroristen innan han slår ut oss, vi måste angripa skurkstaten innan den angriper oss med massförstörelsevapen.

Det var huvudskälet för intågen i Afghanistan och Irak, och det är huvudskälet för den pågående ekonomiska krigföringen mot Iran.

Det angivna skälet, vill säga. Larmet om massförstörelsevapnen i Irak var, som också krigsaktivisterna nu tvingas medge, en psykologisk krigföring riktad mot den allmänna opinionen, ett sätt att mobilisera för härtåget. På samma sätt med rädslan för terrorismen. Hysterin är uppenbart irrationell. Risken för en medborgare i USA att avlida i en bilolycka är ungefär en på 9 000. Risken att dö i en terroristattack är en på 500 000. Hjortar på vägarna har livet av lika många amerikaner som de fruktade terroristerna. Men dumheten tjänar vidare intressen. Därför får den hållas, därför omsätter den mångmiljardbelopp i statsanslag och sysselsätter byråkratier större än Pentagon.

I USA och Israel finns färdiga planer på omfattande krigsoperationer mot Iran. De innefattar bombningar av civil infrastruktur och kärnenergianläggningar. Strategerna räknar med svåra sociala följder och väldiga flyktingströmmar.

Två stater som bevisligen innehar massförstörelsevapen hotar alltså en annan stat med krig. Har denna stat rätt att i förebyggande syfte angripa och bomba New York och Tel Aviv?

Ove Bring förmår inte ens ställa frågan. Men det gör en EU-tjänsteman vid namn Robert Cooper. I sin bok The Breaking of Nations från 2004 förordar han en konsekvent inkonsekvens i EU:s utrikes- och säkerhetspolitik.

Han delar upp världens länder i förmoderna, moderna och postmoderna. De förmoderna är efterblivna, misslyckade stater som Somalia och Afghanistan. De moderna är stater som Saddam Husseins Irak, mullornas Iran och Putins Ryssland, länder som ännu ängsligt värnar sin suveränitet. På det högsta, postmoderna utvecklingsstadiet i schemat befinner sig stater som höjt sig över det nationella. Cooper tänker på EU-länderna. USA är ett särfall, förklarar han. Med sin storvulna patriotism har landet ännu inte riktigt tagit till sig det postmoderna, men platsar ändå i gemenskapen.

De mest framskridna, postmoderna staterna måste vänja sig vid tanken på dubbla måttstockar , fortsätter Cooper. Lag och ordning och kollektiv säkerhet råder i det egna lägret. Men i umgänget med mer gammaldags stater ... måste européerna återgå till en gången tids grövre metoder - våld, förebyggande anfall, svek, vad som än krävs för dem som ännu lever i 1800-talsvärlden där varje stat slåss för sig själv. I djungeln måste man följa djungelns lag."

Européerna ska liksom de styrande i Washington förbehålla sig rätten till preventiva interventioner för att försvara mänskliga rättigheter och skydda sig mot terrorism och massförstörelsevapen.

Gäller motsvarande för andra länder? Nej, säger Cooper. Den rätt USA och EU tar sig kan inte tillkomma andra länder. Ty då skulle världen sjunka ner i kaos . Rätten till angreppskrig måste vara ett privilegium för en ensam stormakt eller koalition av stormakter. Därför måste doktrinen om det förebyggande kriget förenas med en strävan efter strategisk överlägsenhet. USA föresatte sig i Bushdoktrinen att kväsa varje utmanare på det militära området. EU måste hjälpa till. Anta att världen ... utvecklas mot en interkontinental kraftmätning , skriver Cooper. "Är Europa då rustat för det?"

Cooper är inte vilken stridspitt som helst. Han var tidigare en av Tony Blairs främsta rådgivare. Nu är han en av strategerna bakom EU:s utrikes- och säkerhetspolitik. Hans bok läses inte bara i London och Bryssel. Den inspirerar också skrivbordsstrategerna på Försvarshögskolan, tjänstemännen i Arvfurstens palats och kommentatorerna i DN-huset.

Den första försvarsbarriären ligger numera utomlands och ofta utanför det europeiska närområdet , skriver Ove Bring i Neutralitetens uppgång och fall (2008). Det är Cooper rakt av. Ingen förnyare av folkrätten frågar var afghanerna i så fall har sin första försvarsbarriär, ingen säkerhetsexpert reflekterar över att terroristen kanske reser just denna fråga.

Neutraliteten är stendöd , försäkrar Ove Bring i sin bok. Det ska bli gemensam säkerhet" i stället. Vi ska gå med i Nato, vi ska överge utanförskapet" för en solidarism" (!) i kamp mot terrorism och andra farligheter. Det gäller bara för politikerna att sluta ducka när det finns krutrök med i bilden .

7702_04.jpgBild: Robert Nyberg.

Denna gemensamma säkerhet är, också då den sanktionerats av säkerhetsrådet, en upplösning av den kollektiva säkerhet som stadsfästes i FN-stadgan. I stället för en fredlig samexistens mellan stater av olika slag får vi ett undantagstillstånd där de militärt starkaste styr och ställer. Länder och folk utanför den postmodernt västliga gemenskapen blir fredlösa.

Sverige lämnar inte ett utanförskap. Vi hade alliansfriheten gemensam med många länder i världen. Nu tar vi oss ut ur denna gemenskap för att med legosoldater och Jas-plan ansluta oss till de västliga stormakternas krigsföretag. Avskaffandet av värnpliktsförsvaret är ett led i operationen. De militära styrkorna ställs om för det högteknologiska angreppskriget.

I förarbetet till 1948 års försvarsbeslut konstaterade dåtidens försvarspolitiker att Sverige inte ensamt kunde hålla stånd mot en stormakt. Det var inget skäl att ge upp alliansfriheten. Vi skulle inte i förväg binda oss vid makter som kunde dra in landet i ödesdigra konflikter.

Detta skäl för neutralitetspolitiken kvarstår - och förklarar det fortsatta motståndet mot Nato-medlemskap. Visst kunde statsledningen också tidigare tumma på alliansfriheten, men neutraliteten var likväl en försäkring mot en återkommande krigsaktivism i samhällets överskikt.

Den rödgröna oppositionens uppslutning bakom kriget mot Libyen förebådades redan i dess försvarspolitiska plattform inför riksdagsvalet. De tre partierna står i detta dokument fast vid sitt nej till Natomedlemskap men välkomnar de utfästelser om bistånd i händelse av terroristattentat" och angrepp" som gjorts i EU:s Lissabonfördrag och i Sveriges utvidgade solidaritetsförklaring" med grannländerna i EU och Norden. De rödgröna bejakar också avvecklingen av neutralitetsförsvaret till förmån för en krigsmakt tränad och utrustad för Natoledda operationer i utlandet.

Bland profilfrågorna märks genusperspektiv" i krigandet och balans mellan civila och militära insatser . I övrigt är utsikterna ungefär desamma som hos de professionella krigsaktivisterna från Försvarshögskolan och Försvarets forskningsinstitut: Vi lever i en ny tid där det militära invasionshotet har ersatts av en mer mångfacetterad hotbild" med organiserad brottslighet, terrorism och tvister kring energi- och råvaruförsörjning . Vi har därtill, heter det, ett globalt ansvar" för att tillförsäkra varje individ hennes mänskliga rättigheter - med militära insatser ... när allt annat är uttömt .

En reservation är tillfogad: insatserna" ska ha FN-mandat" och inte enbart" bygga på Natos ömsesidiga försvarsförpliktelser.

Detta villkor är helt otillräckligt när USA:s statsledning och dess följeslagare nyttjar säkerhetsrådet till att påtvinga världen sina diktat. Kravet på FN-beslut blir en ursäkt för att göra som gudfadern bestämmer. Så var det när säkerhetsrådet och EU i strid med allt vad mänskliga rättigheter heter stämplade tre svenska medborgare som terrorister och försatte dem i ekonomisk karantän. Så är det nu i kriget mot Libyen. När Kina och Ryssland lade ner sina röster i säkerhetsrådet inför de världshistoriska" bombningarna släppte alla hämningar för krigsaktivismen.

I den officiella svenska vördnaden för FN gömmer sig i själva verket en dubbelhet. När USA och dess allierade sätter sig över FN-stadgan och går till krig utan FN-mandat, som mot Jugoslavien 1999, är våra politiker snara att samtycka. Men så snart de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet kommit överens om något, ska påbuden för folkrättens skull följas till sista ändelsen. Politiken bör vara omvänd: motstånd när de stora stövlar runt bland paragraferna, motstånd när de rider på dem.

Vi ska sky den solidarism , den gemenskap och de dubbla måttstockar som leder ut i krutröken.