Varför är det kravaller i Atén? Massdemonstrationer i Lissabon och Madrid? För att få svar på de frågorna måste vi resa norrut och bege oss tio år tillbaka i tiden. Vid millennieskiftet var Tyskland i kris. Genom att pressa ner lönerna och försämra välfärden återskapade man sin konkurrenskraft. Den europeiska centralbanken (ECB) hjälpte till genom att hålla räntan låg, så att det blev billigt att investera. Priset blev en växande låglönesektor och en allt svagare hemmamarknad. Men vad gjorde det när resten av Europa och NIC-länderna fick den tyska exporten att skjuta i höjden? I Sydeuropa var det högkonjunktur. ECBs lågräntepolitik ledde där till att priser och löner ökade långt utöver vad ekonomin tålde. Högkonjunkturen slog över i överhettning och spekulationsekonomi, med sjunkande konkurrenskraft, växande handelsunderskott och en snabbt ökande privat skuldsättning som följd. Men om detta tiger politiker och ledarsidor. Ty euron och den gemensamma räntepolitiken får inte kritiseras! I stället målar man ut greker och andra sydeuropéer som lata och ansvarslösa.

7701_01.jpgDemonstration i Aten mot de sociala nedskärningarna.

Grundtanken bakom den europeiska gemenskapen var att ersätta mellankrigsperiodens krig om exportmarknader med ett samarbete där alla blev vinnare. Genom frihandel skulle monopol och karteller, som hållit priserna uppe och pressat ner löner och hemmamarknad, slås sönder. Men för att frihandeln skulle göra alla till vinnare krävdes en politik med starka socialdemokratiska och keynesianska inslag: Teknisk modernisering och klassamarbete skulle få produktivitet, reallöner och välfärd att öka. Och en växande hemmamarknad skulle onödiggöra den jakt på exportmarknader på grannländernas bekostnad som ansågs vara orsaken till de två världskrigen.

I mer än två årtionden har den socialdemokratiska komponenten i receptet alltmer hamnat i skymundan. Efterkrigstidens gyllene decennier har ersatts av stagnerande tillväxt och reallöner, haltande investeringskvot och en allt mäktigare parasitär finanssektor som absorberar den växande mängden överskottskapital. Allt större delar av produktionen finner inte längre avsättning på hemmamarknaden och neomerkantilismen blir än en gång ledstjärnan för ländernas politik. Nordeuropa och Tyskland har redan genomfört dessa förändringar. Nu ska länderna i Sydeuropa tvingas följa efter. Men vilka ska då köpa de sextio procent av den tyska exporten som fortfarande går till Europa?

Följden av att åtstramningspolitiken generaliseras kan bara bli att det europeiska samarbetet alltmer ersätts av intressekonflikter och strider. I Sydeuropa har hundratusentals ungdomar tvingats inse att det här samhället inte har någon framtid att erbjuda dem. Om den insikten sprider sig, finns det hopp om en förändring.