Inför öppen ridå rämnar de senaste årtiondenas modell för samhällsstyrning. Det går åt helvete med järnvägar, åldringsvård, skola. Nu fylls medierna av skolkrisen, klass 9A och artikelserier. Börja med att ta bort skolpengen, det fria skolvalet och friskolorna, skriver Olle Josephson.

När Maciej Zaremba breder ut en stor artikelserie om skolkrisen på Dagens Nyheters kultursidor, är det ett säkert tecken att också borgerligheten är oroad. Zaremba har poänger om kommunalisering, dåliga skolchefer och bristande lärarutbildning. Men han tassade rätt tyst kring grundbulten: det fria skolvalet, friskolorna och skolpengen. De har slagit sönder den skola som skulle vara åtminstone ganska lika för alla.

Katastrofen syns tydligast i storstäderna. I innerstadsgymnasierna i Stockholm (Kungsholmen, Södra latin, Norra real), och i några friskolor (Viktor Rydberg-gymnasiet) flockas de femton procent av Storstockholms tonåringar som har högt studieintresse och gedigen social bakgrund; det sägs att vi inte sett så socialt homogena gymnasieklasser sedan 1950-talet. I förortsgymnasierna finns naturvetarklasser och några andra nischade program där vanligt folks ungar får hygglig skolgång. Men i väldigt många klasser i förortsgymnasierna sitter stora elevgrupper som knappast tar till sig undervisningen. De har språksvårigheter (undervisningen i svenska som andraspråk och det livsviktiga modersmålet lågprioriteras av många skolor). De går till skolan för att lyfta sina studiebidrag, inte för att studera. De vet att de ska mötas av en flexibel" arbetsmarknad som inte efterfrågar goda skolkunskaper.

Men klasskolan är inget isolerat storstads- eller gymnasiefenomen. Forskningsresultaten är entydiga. Två färska exempel. I mars lade kulturgeografen Anders Trumberg fram en avhandling om skolorna i Örebro, Den delade skolan. Segregationsprocesser i det svenska skolsystemet (Örebro universitet, 2011). Han visar hur det fria skolvalet raskt sorterat Örebrokidsen - skolsegregation går mycket fortare än bostadssegregation, eftersom det är lättare att byta skola än att flytta. De så kallade medelklassbarnen kommer i en skola för sig, arbetarklassens ungar, ofta med invandrarbakgrund, i andra skolor.

Skolpolitikerna ser utvecklingens baksidor, säger Trumberg i en intervju, men de står rådvilla, eftersom de försvarar det fria skolvalet och friskolorna. Han efterlyser en helhetssyn där bostadspolitik, socialpolitik och skolpolitik förenas.

I en ännu senare forskningsrapport från Institutionen för specialpedagogik vid Stockholms universitet har Birgitta Herkner undersökt läskunnighet i årskurserna 3-6 i en landsbygdspräglad mellansvensk kommun. Förvånad noterade hon att de 15 procent bästa läsarna plötsligt försvann mellan fyra och femman. Förklaring: de hade dragit till närmsta friskola.

Bort alltså med den goda socialdemokratiska tanken att skolan ska vara en rimligt jämlik mötesplats för barn med olika bakgrund och erfarenheter. Nu kapslas varje samhällsklass och etnisk grupp in för sig - vi vet att det stärker fördomar och intolerans på ömse håll.

Det fria skolvalet gör också den pedagogiska uppgiften svårare (utom på Norra real). Hur ska lärarna klara att uppfostra 25 barn till kollektivt kunskapsinhämtande och gemensamt utforskande av världen, när kundtänkandet tagit över? Elever och lärare kan ibland ha goda skäl att vara missnöjda med undervisningen. Tidigare samlade man sig då till gemensam aktion. Nu byter man skola. Det finns aldrig tid att bygga upp en klass. Många har påpekat att så kallad individualisering tar sig överdrivna uttryck dagens skola. Eleverna sitter ensamma med sina böcker, häften och datorer med Internet. De duktiga hinner mycket, de svaga litet. Tillsammans gör klassen ingenting. Individualiseringspedagogiken är en anpassning till det fria skolvalet.

Också borgerliga skolpolitiker inser att det inte håller att bara 20 procent lär sig mycket skolan. Väljarnas vrede slår till förr eller senare. Björklund har börjat andas desperation. Men rådande skolpolitik sitter så fast i sina borgerliga klassintressen och sin marknadsdogmatik att ingenting görs.

7609_01.jpgBild: Robert Nyberg.

För det är inte svårt att peka på några enkla steg för en reformistisk skolpolitik: Avveckla i ordnade former alla friskolor! Tre till fen år borde väl räcka som avvecklingstid. Begränsa det fria skolvalet radikalt! Avskaffa den elevanknutna skolpengen! Satsa i stället stora resurser - mindre klasser, högbetalda lärare - på skolor i arbetarklassområden. Pengarna kunde till exempel tilldelas skolorna i något slag av omvända proportioner till bostadsområdets medelinkomst.

Det löser inte alla problem, men är ofrånkomliga första steg. Troligen är det ändå en alltför hårdför arbetarklasspolitik för att vara genomförbar i dagens Sverige. Skolkrisen kan fördjupas, samhällssystemet klarar den inte. Då får vi väl byta system. -