I det tidiga 2000-talet står de folkliga rörelserna svaga och förvirrade, åtminstone i västvärlden. Varför kan inte massorna samla sig? Ett sätt att besvara frågan är att begrunda den egna erfarenheten, i långt perspektiv. En ny bok ger oumbärligt stöd. Olle Josephson har läst den.

Folket, och folket allena, är den drivande kraften som gör världshistorien." Mao Zedongs uttalande från 1945 kan förstås olika. En enkel tolkning är att när breda folklager sätter sig i rörelse förändras historien.

Jodå, men hur går det till? Hur driver folket historien? Varför sätter sig folk i rörelse? Hur kan de lyckas?

Frågorna är centrala för den som vill göra framgångsrikt uppror. Ska man säga något vettigt om dem är ett bra råd att ägna ett par goda dagar åt en nyutkommen femhudrasidig lunta, Jan Wiklunds Demokratins bärare. Det globala folkrörelsesystemet (Aktivism.info och Roh-nin förlag. Visby 2010).

Wiklund, till vardags grafiker och redigerare, har i årtionden varit aktiv i Miljöförbundet Jordens vänner och lika länge studerat och diskuterat folkrörelser. Det handlar inte bara om det ganska snäva svenska folkrörelsebegreppet, en rikstäckande organisation med ideellt syfte, demokratiskt styre och öppet medlemskap. Wiklunds definition är vidare: "en kollektiv, organiserad och handlingsinriktad viljeyttring gentemot samhälleliga rutiner, från dem som rutinerna försätter i underläge."

En sådan definition innefattar allt från urkristendomen till 2000-talets NGOer. Och Wiklund skriver om allt. Hans spränglärda bok är en folkrörelsernas världshistoria. Tyngdpunkten ligger på tiden efter 1789, men här finns också plats för tidig hindusim och islam - båda uppror mot förfallande imperier - eller medeltidens europeiska bondeuppror. Det kryllar av uppslagsrika historiska tolkningar: det var ytterst de kinesiska böndernas lyckosamma Minguppror på 1300-talet som möjliggjorde den europeiska senmedeltidens demokratisering; det framgångsrika slavupproret på Haiti var en direkt förutsättning för folkliga framgångar under franska revolutionen.

7414_02.jpgBonderörelsen Via Campesina visar var folkrörelserna idag har sitt centrum.

Men syftet är inte främst att skriva revolutionshistoria. Wiklund vill framför allt förstå folkrörelsernas praktik, och därmed också villkoren för folkliga rörelsers framgång. För att göra författaren rättvisa måste jag därför tämligen utförligt referera hans tankemodeller. Det blir ändå inte rättvist: boken framstår som torrare och mer skolastisk än vad som är fallet.

Wiklund är inte marxist, även om han uppenbart infogar sig i en tradition av materialistisk historieskrivning. (En favoritbok verkar t.ex. vara E.P. Thompsons The making of the English working class från1963, det klassiska verket om de engelska arbetarnas väg från klass i sig till klass för sig. ) Det kan sägas att hans synsätt och teoretiska förståelse formuleras utifrån fyra utgångspunkter.

Den första är världssystemteorin såsom den utformats av i första hand Immanuel Wallerstein, men också av Ferdinand Braudel och Giovanni Arrighi. Från och med 1500-talet dras successivt en allt större del av världen in i världsmarknaden, med centrum och periferi. Det sker i cykler av expansion och stagnation, av hegemoni och rivalitet. Wiklund ser folkrörelserna som försvar mot marknaden, i centrum eller periferi. Under 1800- och 1900-talet försvarar sig t.ex. bönderna mot marknadens strävan att lägga under sig matproduktionen. I centrum sker det genom kooperation och frihandelsmotstånd, i periferin genom jordreformer och nationella rörelser.

Wiklund andra utgångspunkt är att det finns tre huvudaktörer: kapitalet, staten och folkrörelser. Grunden för deras makt är tre olika sätt att fördela livsförnödenheterna. Kapitalet fördelar genom marknaden, staten omfördelar i kraft av ett maktmonopol, och folkrörelserna fördelar enligt principen om ömsesidighet. Folkrörelser kan därför i princip alltid beskrivas som de direkta producenternas motstånd mot marknaden.

En tredje utgångspunkt kallar Wiklund folkrörelsecykeln, olika cykliskt återkommande faser i en folkrörelses framväxt. Wiklund urskiljer ungefär tio steg, från att en drabbad grupp utvecklar en gemensam förståelse av sin situation och medveten kollektiv identitet, går vidare till att tydligt artikulera sina mål och organisera sig, till att skrida till handling och förändra samhället.

Som en fjärde utgångspunkt återkommer Wiklund ofta till organisationsformer och strategier. Perioden efter 1789 vill han på den grunden dela in i fyra epoker. Först brödupprorens tid fram till 1848, därefter massorganiseringens epok under 1800-talets andra hälft. Större delen av 1900-talet är den professionaliserade massorganisationens epok, med arbetarrörelsens partier som tydligaste exempel. Omkring 1970 inträder dock kampanjorganiseringens epok; Vietnamrörelsen eller medborgarrättsrörelsen i USA är tidiga mönster. Varje organisationsform kan sägas ha sina nyckelstrategier: obstruktionen, strejken och ockupationen under brödupproren, de alternativa offentligheterna (t.ex. kooperationen) under massorganiseringen, regeringsmaktsstrategin under de professionaliserade massorganisationernas epok.

Det är inte sagt att alla organisationsformer är lika framgångsrika. Wiklund prövar det enkla måttet att de tio rikaste procenten i världen disponerade 54 procent av de globala inkomsterna 1999 jämfört med 48 procent 1970. Det är ett tecken på att kampanjorganiseringen, alltmer dominerad av NGOer, inte gett maximal utdelning.

Viktigt är också vad Wiklund kallar språk; ideologi skulle nog många säga. Ett återkommande mönster är att folkrörelsens identitetsskapande språk övertas av motståndarna. Senmedeltidens radikalkristna språk togs över av den nordeuropeiska statsmakten. De amerikanska och franska revolutionernas nya språk för folkliga uppror usurperades så småningom av marknaden.

7414_03.png

Andra faror som gång på gång hotar folkrörelserna är funktionärsväldet - tydligt i dagens NGOer - och överideologisering. Det senare innebär att rörelser låser fast sig i dogmatism som får dem att stelna. Splittringen av arbetarrörelsen efter 1917 vill Wiklund delvis se på detta sätt; kommunism och socialdemokrati satt fast i sina läror och kunde inte kommunicera. Redan i förordet framhålls vikten av att "beskriva de ideologiska föreställningarnas pragmatiska ursprung", dvs. kampen mot det förtryck som ska vräkas undan.

Som sagt var, vid en hastig genomgång kan detta modellbygge förefalla lite väl fyrkantigt och skolastiskt. Men begreppsapparaten tillåter inte bara Wiklund att överblicka och sammanfatta långdragna skeenden, den låter honom också få syn på många enskilda tänkvärdheter. Ett exempel: en folkrörelse måste balansera alternativsamhällesstrategin och regeringsmaktsstrategin. Litar man bara till den förra slutar man som USA:s alternativsamhällen, "udda isolat i en omvärld där de ingenting betyder". Men det går lika illa för en folkrörelse som bara ställer krav och eftersträvar statsmakten och inte i någon form bygger en egen kultur eller offentlighet. Den slutar som en svag påtryckningsgrupp. En förklaring till de klassiska svenska folkrörelsernas framgång under 1900-talets första hälft är att de lyckades med balansen.

Ett annat exempel, mer kontroversiellt: marknadsmotståndet innebär att en folkrörelse inte alltid står för "modernitet" och "utveckling". Wiklund ser som ett av den franska revolutionens stora misstag att den kom att formera vänstern som en allians mellan dem som var för jämlikhet och utveckling, och högern som en allians mellan dem som var mot jämlikhet eller mot utveckling, dvs. stora bondegrupper. Därmed kom centrums folkliga rörelser att svika rörelserna i periferin, som man betraktade som motståndare till moderniteten.

Och det är framför allt hos bonderörelser som Via Campesina (se Clarté 1/2009) som Wiklund i dag ser de livskraftiga folkrörelserna växa fram, särskilt i periferin. I centrum är kampen om allmänningarna, dvs. försvaret av det offentligt ägda och den gemensamma välfärden, central.

Det är inte svårt att från välkända marxistiska utgångspunkter rikta en del kritik mot Wiklund.

Även om han menar att folkrörelser har sin grund i producenternas motstånd mot marknaden, får nog dialektiken mellan produktivkraftsutveckling och förhållanden i klasskampen ibland en alltför undanskymd roll. Synen på organisationsformer kan bli idealistisk, och att beskriva staten som en tredje aktör vid sidan av kapitalet (marknaden) och arbetet (folkrörelserna) är kanske att ge den för mycket av eget liv. Någon gång kan man också tycka att skeenden kunnat beskrivas enklare med några få marxistiska begrepp än med Wiklunds utvecklade apparat.

Men sådana invändningar är inte så meningsfulla. De folkliga rörelserna är i kris i dag, och vi försöker alla - från högerreformister till revolutionärer - finna vägar att ta oss ur den krisen. Jan Wiklund har gett oss redskap att föra diskussionen på en betydligt mer kvalificerad nivå. -

Referenser

Demokratins bärare kan beställas på www-books-on-demand.com

Demokratins bärare

Det globala folkrörelsesystemet

Jan Wiklund

Aktivism.info & Roh-nin förlag 2010