Valresultatet blev ungefär som man kunde befara. Ett rejält nederlag för de rödgröna, och ett högerpopulistiskt parti kom in i riksdagen. Resultat borde inte ha kommit som någon överraskning. Den svenska socialdemokratin har varit på nedgång i snart två decennier. Denna nedgång har gått hand i hand med att man övergivit reformismen och alltmer blivit ett liberalt parti. Statistik från valen från 1970-talen och framåt visar en tydlig tendens. Det är bland lågutbildade LO-medlemmar socialdemokratin tappat mest. De har i huvudsak gått till sofflocket.

7401_01.jpg

Nu tillsätts diverse haverikommissioner. Men valet är bara en del av en allmän reaktionär offensiv, den enda vägens tyranni. Redan EU-inträdet innebar att kapitalets makt stärktes och att Sverige alltmer öppet kom att bli en del av en rovgirig imperialism. Sedan dess har utvecklingen gått i rask takt. Stora delar av den offentliga sektorn har antingen privatiserats eller på annat sätt blivit vinstjagande. Infrastrukturen förfaller sedan marknadskrafterna släppts lösa. Vi deltar numera öppet i ett kolonialkrig i Afghanistan. Arbetslösheten ligger permanent på 10 procent eller mer, och sjuka människor slängs ut ur trygghetssystemen till permanent utslagning. Hade det funnits ett parti som krävde full sysselsättning, upprustning av den offentliga sektorn och Sverige ut ur Afghanistan, så hade besvikna förortsväljare åter flockats kring valurnorna och breda sociala skikt sett alternativ till de privata lösningarna.

Det som ännu kallas arbetarrörelsen har politiskt och socialt fjärmats från sin traditionella väljarbas. Som det ser ut idag erbjuder den inget strategiskt alternativ, bara ett annat tempo i avvecklingen av välfärdskapitalismen, och dess band neråt, till verkstäder, fabriker, lager, stormarknader och sjukhus, blir allt svagare.

Det ena följer av det andra. Utan strategiskt mål går det inte att hålla rörelsen levande, utan den kollektiva rörelsen blir målet bara en tom fras, något att vifta med på första maj.

Vi lever i ett reformismens nederlag. För en vänster som vill ta sig ur detta elände gäller två saker. Vi måste metodiskt återknyta banden neråt, följa en folkrörelselinje. Vi måste också på nytt börja tala om det nödvändiga i en annan samhällsordning. När kollektivet rör på sig, när arbetarklassen åter blir synlig för sig själv som klass, blir socialismen praktiskt möjlig.