Ship to Gaza mot blockaden

Världen har vänt Israel ryggen, rapporteras det förskräckt från våra vanligaste medier. Så är naturligtvis inte fallet. Men efter det israeliska överfallet på Freedom Flotilla mitt ute på internationellt Medelhavsvatten har t.o.m. sådana vänner som EUs "utrikesminister" Ashton funnit för gott att markera avstånd. För plötsligt har miljontals människor, inte minst i EU, stigit fram och visat sin avsky över Israels blockad av den lilla landremsan Gaza med sina 1,5 miljoner inlåsta palestinier. Och det har medfört ett kraftigt uppsving i solidaritetsarbetet. Ship to Gaza, som bara har drygt ett år på nacken, har sett en stark tillströmning av såväl aktivister som pengar. Sedan den israeliska kapningen av frihetsflottan har organisationen redan samlat in över miljonen till en ny fartygsfärd med förnödenheter mot Gaza. Fackklubbar har utmanat varandra till stora belopp, och bössorna på gator och torg fylls snabbt.

7312_01.jpgShip to Gaza

Men framför allt har Ship to Gaza vuxit så det knakar. Mängder av människor har dragits till den aktivistiska rörelsen. Med sin klara målsättning att blockaden skall hävas och med sina snabba moderna arbetsmetoder - e-postlistor, sms, facebook och stödfester i en platt, inkluderande organisering - entusiasmerar den särskilt unga människor. Medelåldern ligger en generation under övrig vänster.

Även om Israel inte vunnit denna första rond i kampen om världsopinionen, så måste vi vara beredda på att de tunga drabanterna åter kommer att sluta upp bakom den israeliska regeringen - att USA får med sig EU och övrig väst, FN i släptåg. Lättnader av blockaden har redan aviserats. Den råa lögnen, som vållat Israel så många nya ovänner, kommer snart att slipas. Apartheidregimen kan förväntas få det sedvanliga massmediala stödet för sin "rätt" att skriva historien. Mot detta måste Ship to Gaza stå pall. För blockaden måste hävas! shiptogaza . Plusgiro 46359-6.


Absint

Äldre tiders målare var hantverkare bland andra. Numera upphöjs konstnären gärna till geni. Många av de postmoderna verk som avyttras på den internationella konstmarknaden skulle röna föga intresse utan hysterin kring namnet, den till övermänniska - och varumärke - upphöjda konstnären.

Min far är bildkonstnär. Han tillhör inte de förgudade, och han kan med hantverkarens blick genomskåda det uppblåsta . Ändå är han färgad av romantiken kring sitt yrke.

Ett par vänner till mig gick runt och tittade på hans målningar. De pekade och frågade:

- Vad är det där?

Det var ett mörkt parti högst upp i en ganska abstrakt målning.

Farsan anlade en bekymrad uppsyn:

- Det är min samlade ångest.

- Får den plats däruppe?

Så trillade mystiken ner i ett garv.

Också berusningsmedlen är förpackade i romantik. De lånar gärna glans av det skapande geniet. Det känns bättre att supa skallen av sig då.

Så var det med absinten, som slog igenom i de övre samhällsskikten i Europa i slutet av 1800-talet. Okända substanser tycktes ge enastående, sinnesutvidgande effekter, vilket storkonsumenter bland författare och konstnärer gärna bekräftade.

7312_02.jpgVincent van Gogh: Självporträtt.

Vincent van Gogh skar av sig örat, hamnade på dårhus och tog livet av sig. Sådana öden förstärkte både kulten kring det konstärliga och mystiken kring den gröna fen, som drycken kallades.

Kemister som analyserat gammal absint har inte hittat andra verksamma substanser än alkohol. Men med en koncentration på 70 procent blev känslan av något utöver det gängse påtaglig.

När absinten småningom sipprade ned i folkmassorna smakade den inte kultur och förfining längre. De mytomspunna egenskaperna framstod som vanlig vulgär fylla. Då fick nykterhetsrörelsen drycken förbjuden i många länder. Vinindustrin, som hjälpt till, kunde återta förlorade ställningar med sitt skiktade utbud.

De exklusiva vinerna är förbehållna fåtalet, men de gör att också trelitersdunken med platspip kan förknippas med salong och konstnärlig mystik.


Grönt krig

USA:s försvarsdepartement har investerat 50 miljoner kronor i företaget Swedish Biofuels. Målet är ett miljövänligt biobränsle. Målet är att få igång en produktion i Sverige om 1,5 år. Bränslet ska tillverkas av skogsavfall och är tänkt att helt kunna ersätta fossila bränslen.

- Miljöexporten ökar, och de företagen har gått bra också under finanskrisen. Det finns en stor efterfrågan, och då vore det ju bra om Sverige kunde bli ledande på åtminstone några av de här områdena, säger näringsminister Maud Olofsson (C).

- Ett helt biologiskt jetbränsle skulle bli stort. 90 procent av det bränsle flygvapnet använder är av den här typen, så det skulle kunna få ett stort ekonomiskt genomslag, säger Matthew Barzun USA:s ambassadör.

- Tack Sverige för att ni kombinerar ekonomisk tillväxt med det bästa för miljön, tillägger han.

Endast urbota USA-hatare eller miljönihilister kan väl ha något att invända att USA-s bomb- och attackplan i Afghanistan eller Mellanöstern i framtiden skall släppa ut mindre avgaser på den befolkningar man ändå kommer att bomba ihjäl? Att satsa på förnyelsebara bränslen kommer säkert att göra USA:s krigsmakt mera uthållig. I synnerhet om Sverige kan göra sig en hacka på köpet.

Det är väl inte så troligt att USA skulle finna anledning att släppa någon bomb på vår gröna näringsminister eller hennes kollegor. Men om man mot förmodan skulle få för sig att göra det kan hon i alla fall trösta sig med att det sker så miljövänligt som det är möjligt. Och för övrigt är stödet till USA:s krig hur som helst en magfråga.


Världen går framåt

För att rädda Storbritanniens 40 miljoner invånare från ett blodigt inbördeskrig måste vi koloniala statsmän erövra nytt land för att hysa befolkningsöverskottet, för att skaffa nya marknader för de produkter som vi producerar i fabriker och gruvor. Imperiet är, som jag alltid har sagt, en fråga om smör och bröd. Om ni vill undvika inbördeskrig måste ni bli imperialister." (Cecil Rhodes, brittisk-afrikansk storkapitalist och politiker, citat från förra sekelskiftet).

"[Vi] måste veta att en militär insats i tveksamma fall och i nödfall är nödvändig för att tillvarata våra intressen, till exempel fria handelsvägar, att förhindra att hela regioner destabiliseras och med säkerhet då också skulle påverka våra möjligheter negativt och drabba handel, arbetsplatser och inkomster." (Horst Köhler, numera f.d. tysk president och f.d. direktör för Internationella valutafonden, motiverar Tysklands militära insatser i Afghanistan 2010.)

7312_04.jpgCecil Rhodes.

Det har förflutit över 100 år och två världskrig mellan de båda yttrandena. De handlar båda om exakt samma sak - att rättfärdiga imperialiststaters utsugning och övervåld. Rhodes dog i sotsäng som en av världens rikaste och mäktigaste män 1902. Rhodesia uppkallades efter honom. När Horst Köhler i sak i år offentligt upprepade hans resonemang tvangs han raskt att avgå från sin post. Alla insåg att de skäl han angav för Tysklands krigsinsats i Afghanistan i stort sett sanningsenligt beskrev de verkliga motiven, inte bara för Tysklands politik utan även flertalet deltagare i "kriget mot terrorn", t.ex. Sveriges. Just därför fick Köhler gå. Han kommer nog inte att få något land uppkallat efter sig.

Om man har en positiv läggning bör man hålla i minnet att även dubbelmoral är en moral. Att de som äger världen nu ser sig nödsakade att tillgripa den måste anses vara ett socialt framsteg.

Världen går nog framåt, om än i spiral.


Värnplikten

Alldeles nyss avskaffades den allmänna värnplikten. Nu upprörs de välsinnade över försvarets nya rekryteringskampanj: våldsglorifierande actionfilmer ska locka unga svenska män och kvinnor att skriva flerårskontrakt som yrkessoldater.

Man kan tro att skillnaden vore hårfin mellan en yrkesarmé och ett värnpliktsförsvar där majoriteten av en årskull får frisedel och deltagandet i praktiken är frivilligt. Men tvärtom, det är kvantitetens övergång till kvalitet, som gamla hegelianer skulle säga.

Värnpliktsförsvaret, en skapelse av franska revolutionen, utgår från att det är medborgarnas skyldighet och rättighet att delta i landets försvar. Rent praktiskt ger det också möjlighet till bred rekrytering, om än med tvång, av de mest lämpade för olika uppgifter.

Yrkesarmén lämnar helt och hållet över våldsapparaten i de styrandes händer. Rent praktiskt tvingar det fram en rekrytering som vädjar till tvivelaktiga motiv.

Nu är vi där. Ett nederlag för demokratin.


Afghanistan och opinionen

Svenska politiker som talar om kriget i Afghanistan låter sig inte avslöjas med "fula" krigsorsaker som påtryckningar från USA, kontroll av handelsvägar eller ekonomisk makt. Borgerliga medier är inställda på idealism, och kriget framställs som en kamp mot ondska och religiöst mörker. Det är svårt att hitta avslöjande svenska citat som krossar den bilden. Därmed blir en rent materialistisk granskning av kriget, även om den är korrekt, ganska uddlös. Ytterst ansvarig blir själva marknadsekonomin. Okej, men jag tror vi sätter målet för högt, om vi vill att en bred folklig opinion inom bara något år ska acceptera en marxistisk världsbild och därför ta hem soldaterna. Men läget är inte hopplöst. Idealismen har ju nackdelen att alltid förutsätta ett snövitt rent uppsåt. När idealismen och militarismen försöker formulera en gemensam krigspolitik, blir sprickorna uppenbara. Att avslöja idealismen är ingen dålig ingång till en materialistisk världsbild.

Självklart skulle inte Sverige ha soldater i Afghanistan om inte USA var där, men jag tror ändå det är viktigt att ha fokus på Sverige och inte på USA eller ens Afghanistan: att göra kriget till en inrikespolitisk svensk fråga. Först då känner vanliga människor att de kan påverka politiker och makthavare. Att fokusera helt på USA riskerar leda till en känsla av hjälplöshet - att man inte kan påverka världens största militärmakt, även om man är politiskt överens med krigsmotståndet. Vi vill ju ha en folkrörelse mot kriget. Det är bra att enskilda kunniga kända debattörer tar avstånd från kriget. Det skapar trovärdighet. Det är steg 1. Men i nästa steg måste vi skapa en folklighet i krigsmotståndet. Och bred folklig förankring kan man nog bara få om Afghanistankriget blir en inrikespolitisk fråga som inte bara debatteras av experter - utan även av arbetare. En materialistisk syn på USA:s imperialism får inte överskugga målsättningen att snabbt få en folklig förankring mot kriget. Långsiktigt är detta inte någon motsättning.


Värnplikten

Alldeles nyss avskaffades den allmänna värnplikten. Nu upprörs de välsinnade över försvarets nya rekryteringskampanj: våldsglorifierande actionfilmer ska locka unga svenska män och kvinnor att skriva flerårskontrakt som yrkessoldater.

Man kan tro att skillnaden vore hårfin mellan en yrkesarmé och ett värnpliktsförsvar där majoriteten av en årskull får frisedel och deltagandet i praktiken är frivilligt. Men tvärtom, det är kvantitetens övergång till kvalitet, som gamla hegelianer skulle säga.

Värnpliktsförsvaret, en skapelse av franska revolutionen, utgår från att det är medborgarnas skyldighet och rättighet att delta i landets försvar. Rent praktiskt ger det också möjlighet till bred rekrytering, om än med tvång, av de mest lämpade för olika uppgifter.

Yrkesarmén lämnar helt och hållet över våldsapparaten i de styrandes händer. Rent praktiskt tvingar det fram en rekrytering som vädjar till tvivelaktiga motiv.

Nu är vi där. Ett nederlag för demokratin.


Romer förföljs

Vi lever i folkmordens och pogromernas tidevarv. I juni månad har det handlat mest om Kirgizistan, men vi har mycket annat på närmare håll.

Runt om i Europa föser man ihop romerna i läger eller bygger murar för romska byar och stadsdelar. Romer slås ihjäl på öppen gata, slaktas för organhandel, barn rövas bort.

Europa marscherar in i ekonomisk kris, som statsmännen inte kan hantera. Språktest, slöjförbud och sönderslagna stater efter etniska riktlinjer (Belgien!) ställs på dagordningen, samtidigt som nationalstaternas reella oberoende är mindre någonsin. De allra mest utsatta folkgrupperna drabbas först och hårdast.

7312_06.jpgRomer från Ungern 1905.

När vi i dag betraktar 1930-talet brukar vi se till olika staters behandling av judarna som ett anständighetsmått. Om femtio år använder vi på samma sätt villkoren för romer under 2010-talet.


Knut Carlqvist 1946-2010

Jag har skrivit om Knut Carlqvists livsgärning på annat håll. Grundligt utmejslade karakteristiker var en specialitet hos honom. När jag var verksam i Svenska Dagbladet under 1990-talet bad jag honom granska en då ledande opinionsbildare i landet. Han lade ned ett hiskeligt arbete på research som räckte till två gedigna artiklar. Viss uppståndelse blev det, men efter några år satt denne person i finkan för bedrägligt beteende. Grundlighet gav föreutseende. Åt Clarté i mitten av 1970-talet skrev han några essäer om arvet från Platon. Anti-aristokratismen var ett bärande tema. Detta var långt innan I. F. Stone tog upp saken i en internationell bestseller.

Självständig, på gränsen till utplåning var han. Under en dogmatisk fas i Clartés historia ställdes han åt sidan på ett sätt som inte var helt snyggt. Knut Carlqvist gnällde inte, han eggade sig vidare. I sen tid hade han inga problem att medverka i tidskriften igen när möjlighet gavs. Moralism och ressentiment var inte i hans smak.

"Enligt min enkla mening kan du ta och stoppa upp din intellektuella plikt i häcken och behålla vidsyntheten", skrev han i ett brev till mig i januari 1978. "Vi är ju människor och vi måste bryta upp detta träsk av underdånighet som brett ut sig sedan nederlaget för det tyska bondekriget." Man blir glad när han läser sådant.