Världen är i grunden konfliktfri; vi kan alltid hitta harmoniska lösningar. Men vi måste förstå globaliseringen, gilla läget och göra oss redo för helt nya uppgifter. Så kunde det predikas fram till krisen 2008. Vilka predikade? Och vart har de nu tagit vägen? Anders Björnsson granskar omvärldsanalytikerna.

Omvärldsanalytiker är en yrkestitel som i det närmaste har försvunnit. Den förekom frekvent på tidningarnas debattsidor och bland platsannonserna för bara några år sedan. Det betyder knappast att behovet av att analysera omvärlden har upphört eller minskat. Förklaringen till deras snabba tillbakagång är väl närmast att omvärldsanalytikerna höll på med någonting annat än de gav sig ut för att göra. När omvärlden drastiskt förändrades genom den kapitalistiska storkrisen blev deras tjänster inte efterfrågade i någon större utsträckning. I själva verket kunde de uppfattas som en del av ett allmänt krisfenomen och deras oförmåga att intellektuellt hantera själva krisförloppet - dess bestämningsfaktorer och utlösningsmekanismer - vore i sig värd att analysera.

Vad var de för en sort? Till en del var de naturligtvis rena ideologi- och åsiktsproducenter med en bakgrund som ledarskribenter och talskrivare åt särskilt viktiga personer. I en personfixerad tid fick de en möjlighet att framträda med ett anspråk på tolkningsföreträde i underordnade stabsfunktioner, och dessutom blev de mera lättrörliga - insatskapabla - inom en alltmer professionaliserad opinionsbildning. Till skillnad från samhällsdebattören, som kunde sätta sin yrkeskarriär på spel genom att uttrycka obekväma uppfattningar, ingick det i omvärldsanalytikerns uppgift att säga obekväma uppfattningar som andra (de som betalade analytikern och tog tjänsterna i anspråk) därmed slapp framföra. Men analytikern slapp också ta ett personligt ansvar för vad den sade, och därför var det inte alldeles lätt (för andra än analytikern själv) att ta en sådan person på riktigt allvar.

Detta senare hade omvärldsanalysen gemensamt med en annan intellektuell praktik, nämligen framtidsstudierna. Dessa började komma i svang på 1960-talet, ungefär samtidigt som människan stod i begrepp att erövra rymden och promenera på månen. Där science fiction-litteraturen hade kittlat fantasin, åtog sig framtidsforskningen att skapa realism i prognoser och prediktioner. Till skillnad från både omvärldsanalys och science fiction hade den som regel vetenskaplig tyngd, med experiment i kontrollerade former som ultimata prövostenar. Ett svårbemästrat problem visade sig vara att operationaliserade framtidsstudier nästan alltid måste hålla sig med mycket osäkra ingångsvärden. I praktiken kunde det innebära att man överskattade vissa faktorer och underskattade andra, som utbudet av nyutexaminerade läkare respektive efterfrågan på offentligt finansierad sjukvård i de famösa prognoser som Läkarförbundet lade fram från slutet av 1970-talet och framåt. Framtidsforskning som specialitet led av den generella svagheten att, på grund av denna notoriska osäkerhet och de notoriska felkalkylerna, den ena utsagan kunde anses vara lika god som den andra. Om framtiden gick det att säga i stort sett vad som helst. För att framtidsforskning skulle bli seriös måste den göras till nutidsforskning.

Kåren av omvärldsanalytiker föreföll närmast paralyserad när det sekulära fenomen som den hängt upp sin framfart på - globaliseringen, det vill säga den Thomas Friedmanska harmoniföreställningen att "the world is flat", friktionsfri - uppvisade dysfunktionaliteter som just ur ett sekulärt perspektiv hade varit de alldeles förväntade. Omställningar av sådant genomgripande slag som omvärldsanalytikerna ständigt hojtade om borde rimligen innebära svåra prövningar för alla inblandade parter, med motstridiga känslor och höjda konfliktnivåer runt om i världen, och spänningen mellan universellt och provinsiellt borde förr eller senare komma upp till ytan. (Sistnämnda är mindre ett vilt antagande än en historiskt förankrad tankegång som givetvis kan visa sig överspelad genom ny empiri.) Vad analytikerna erbjöd var i stället ett löfte om allmän välgång, givet att omställningen inte stötte på patrull och givet att beslutspotenta i alla länder bestämde sig för att gilla läget. Detta var en stoicism för vår tid. Analytikerna understöddes i sitt hojtande av organisationskonsulter som gjorde kampen mot förändringsobenägenhet till sin egen affärsidé och därmed skapade tidigare inte existerande problem i det praktiska livet vilka gav analytikerna någonting att skriva och tala om. Att gilla läget var aldrig detsamma som att hålla på med det man gillade, utan att gilla att man inte längre fick hålla på med detta. Då firar ideologerna julafton!

Krisen slet sönder sådana varandra självförstärkande samband. Den kastade få ut i rejält armod; desto fler hade anledning att känna sig bedragna. På denna grund fick omvärldsanalytikerna skaffa sig nya yrkes-identiteter; det var knappast aktuellt för dem att övergå till universitetens samhällsvetenskapliga fakulteter eftersom kvoten där redan var överfull. Några valde att kandidera till riksdagen, andra lämnade landet i en exodus till Bryssel och sådana ställen där man fortsätter att vilja bli bedragen. De som för få år sedan orerade om Förenta staterna som den enda supermakten och den "fria världens" ledare - när ett grundskolebarn kunde se hur ett gigantiskt skuldberg snart måste undergräva dess maktställning - kan inte med trovärdighet förklara hur det kommer sig att "stora demokratier", som Brasilien, Indien, Sydafrika, Turkiet, i dag orienterar sig mot en politisk "skurkstat" som Kina och motsätter sig den internationella pennaliseringen av ett land som Iran. Vart tog den Obamaska karisman vägen? Han triumferade i Berlin, där man är van vid folkförförare, men knappast i Oslo. Var inte valet av denne ideologiskt otydlige krigspresident ett tecken på falnad imperialistisk glans? Det fanns de som gjorde en sådan tolkning redan för ett par år sedan, när kampanjandet i delstaterna inleddes och hysterin kring Obama regisserades. Men inte bland våra omvärldsanalytiker: där förväntade man sig att USA:s ledarskap nu skulle bli reellt, efter Busherans "självisolering" och "fundamentalism", som hade stött bort Amerikas "naturliga vänner". Vad som händer är att ledarskapen i Östeuropa börjar undra vad deras Nato-medlemskap är värda när Washington prioriterar Afghanistan och Irak framom de egna. Ukraina tycks ha gått amerikanerna ur händerna. Och Ryssland bidar sin tid.

7309_01.jpgOmvärldsanalytiker, framtidsforskare och organisationskonsulter förde liv före krisen. Nu har hojtandet tystnad. Bild: Grandville 1831.

Vad omvärldsanalytikerna aldrig höll sig med var en teori; de saknade också intresse för att utveckla teorier som på ett koherent sätt kunde fånga större skeenden. De var extremt inriktade på trenden för dagen, förblindade av kvartalsbokslutsekonomin och därför obekymrade av vilka resultat som den reala ekonomin redovisade. De medverkade i ett virtuellt drama som hela tiden kunde skifta fokus. Uthållighet var inte deras kännemärke, om man jämför dem med klassiska omvärldsbevakare årtiondena efter andra världskriget som en Victor Vinde eller en Caleb J. Andersson (båda verksamma inom arbetarpressen). Krönikan snarare än kommentaren blev deras favoriserade uttrycksform; med det klyschiga småpratet var de fullt tillfreds och de stod tämligen främmande för att docera, det vill säga förfalla till längre resonemang. De lämnar inte heller några minnesvärda ordvändningar efter sig. Klimatfrågan kunde de aldrig få fason på, eftersom den så tydligt illustrerar att det inte finns något läge att gilla, och eftersom den som anmäler en alltför avvikande uppfattning från vetenskapens gällande ståndpunkt måste anses vara ute i totalt ogjort väder. Till deras snöpliga ändalykt finns det skäl att återkomma.