Efter att ha öst pengar över bankerna bestraffas staten av finansmarknaden. Det offentliga lever över sina tillgångar, heter det. I den statsfinansiella krisen gömmer sig en avgörande fråga: klarar kapitalismen att upprätthålla infrastruktur, utbildning, vård och omsorg?

Under den stora depressionen på 1930-talet tog den amerikanska staten över stora delar av kreditgivningen. Samtidigt initierade man, i likhet med staterna i många andra kapitalistiska industriländer, otaliga nya investeringsprojekt. Dels ville man få hjulen att åter börja rulla, dels hade man det mer långsiktiga syftet att modernisera den tekniska och sociala infrastrukturen.

Under den ekonomiska kris som nu plågar oss har sådana strukturreformer nästan helt lyst med sin frånvaro i USA och Europa. Efter att ha öst pengar över krisdrabbade finansinstitutioner, sitter nu staterna själva med Svarte Petter. Bara under 2010 kommer Europas länder att behöva sälja statspapper för 2 200 miljarder euro på lånemarknaderna, vilket motsvarar 19 procent av Europas samlade bnp. 850 miljarder är nya lån, resten gamla skulder som måste förlängas. Motsvarande siffra för USA är 4 000 miljarder dollar, varav 1400 miljarder i nya lån. Inte undra på att tvivel på de svagare staternas förmåga att betala tillbaka sprider sig. Därför lanseras nu det ena åtstramningspaketet efter det andra. Vilket i sin tur gör att Svarte Petter kommer att hamna hos respektive lands arbetar- och medelklasser. Och där lär han förbli så länge de sistnämnda inte välter spelbordet över ända.

Framtidsutsikterna ter sig mörka. Vem ska köpa, om både USA och Europa måste spara? Det finns optimister som pekar på den tredje världen. Optimismen vilar på antagandet om en bred utveckling, som går långt utöver den som hittills har uppvisats av semiindustrialiserade länder som Kina, Indien och Brasilien. Det går inte att avfärda ett sådant optimistiskt scenario som helt ogrundat. Afrika har till exempel haft en stark ekonomisk tillväxt under 2000-talet (4,9 procent 2005, 5,8 procent 2006, 5,7 procent 2007 och 6,2 procent 2008). Den starka ekonomiska tillväxten har åtföljts av en dynamisk social och politisk utveckling.1 Å andra sidan finns det också en uppsjö av fakta som pekar mot en mer pessimistisk utveckling, både för Afrika, den tredje världen i sin helhet, och därmed också för världsekonomins utveckling. Ingen kan i dag med säkerhet säga hur det blir.

Om vi vänder blicken bort från händelsernas yta och försöker urskilja långsiktiga tendenser i kapitalismens utveckling, kanske vi kan säga mer om dess framtidsutsikter. De statliga budgetunderskotten och problemet att finansiera dem är till exempel inga nya frågor. Redan i början av 1970-talet publicerade James O'Connor en klassisk analys av den dåvarande amerikanska statens problem med titeln Statens fiskala kris. O'Connors analys följdes sedan upp och tillämpades på den brittiska staten av Ian Gough.2 Allt sedan den tiden har de utvecklade kapitalistländerna plågats av återkommande underskott i sina statsbudgetar. Underskotten har dessutom haft en tendens att öka genom åren. Uppenbarligen står vi inför ett fenomen vars rötter sträcker sig både längre tillbaka och djupare än till den nu rådande ekonomiska krisen.

Både borgerliga tänkare och socialdemokrater framstället statens expansion som något som står i motsättning till kapitalisternas intressen. Enligt O´Connor är detta en myt. Den kapitalistiska statens expansion förklaras bara delvis av att överklassen tvingas ge ifrån sig delar av sitt överflöd för att inte riskera att samhällssystemet undergrävs. Större delen av statens växande utgifter har gått till åtgärder som varit nödvändiga för de privata företagens utveckling. O'Connor hävdar att den kapitalistiska staten har två huvudsakliga funktioner som ofta kommer i motsättning till varandra, att främja kapitalackumulationen och att reglera och legitimera samhällssystemet:

"[...]staten måste försöka upprätthålla eller skapa de förhållanden som gör profitabel kapitalackumulation möjlig. Men staten måste också försöka upprätthålla eller skapa villkoren för social harmoni." (s. 6)

Statens utgifter kan därför förklaras utifrån dessa två funktioner. De utgör antingen socialt kapital (som möjliggör och befrämjar kapitalackumulationen) eller sociala utgifter (som reglerar och legitimerar samhällssystemet). Den första kategorin sönderfaller i sin tur i två underavdelningar: sociala investeringar och social konsumtion. Eftersom var och en av statens utgifter oftast har en av dessa uppgifter som sin viktigaste funktion kan statsutgifterna delas upp i tre sorter:

1) sociala investeringar: utgifter (oftast i den tekniska och sociala infrastrukturen) som ökar arbetets produktivitet.

2) social konsumtion: utgifter som syftar till att sänka kostnaderna för arbetskraftens reproduktion.

3) sociala utgifter: utgifter som upprätthåller den sociala harmonin.

Vägar, järnvägar, flygplatser, telefonnät, data och bredbandsnät och annan infrastruktur som möjliggör och underlättar kommunikationer har både blivit allt viktigare för kapitalet och allt mer komplicerade och kostnadskrävande. När staten tar över dessa utgifter är de exempel på sociala investeringar. Till en del beror kommunikationernas tillväxt och kostnadsökning på att den samhälleliga produktionsprocessen har blivit allt mer tekniskt och organisatoriskt invecklad. Men de beror också på sätt att organisera produktion och vardagsliv som har sina rötter i kapitalets vinstintressen. I en klassisk analys har Paul Sweezy och Paul A. Baran visat hur den moderna bilismen, med dess ständigt ökande krav på vägar, förorter, köpcentra, skattebidrag och annat, har utvecklats genom ett samspel mellan bilindustrins och väglobbyns krav och staternas stöd åt dessa viktiga industrigrenar.3 Rekommenderad läsning för miljöpartister och andra som tror att frågan hur vi ska organisera vår tillvaro rationellt kan lösas utan att man tar ställning mellan höger och vänster.

7304_01.jpgBild: Robert Nyberg.

Pensioner, sjukvård och andra statliga utgifter som sänker kostnaderna för arbetskraftens reproduktion är exempel på social konsumtion, medan stora delar av socialförsäkringsväsendet (arbetslöshetsunderstöd, socialhjälp osv.) utgör sociala utgifter. Utbildningsväsendet, vars kostnader också har ökat mycket i de utvecklade industriländerna, hör huvudsakligen till den första kategorin. Men i den mån den växande utbildningssektorn tjänar till att dölja en ökande arbetslöshet hör det till den tredje.

Enligt O'Connor är den stora ökningen av statsutgifterna i så gott som samtliga utvecklade kapitalistiska länder ett uttryck för en fortgående skärpning av kapitalismens grundläggande motsättning mellan produktionsprocessens allt mer sociala karaktär och den privata tillägnelsen. Den förstnämnda faktorn för med sig ökande kostnader som kapitalisterna gör allt för att "externalisera" och vältra över på staten. Men det sociala överskottet fortsätter att tillägnas privat och tillfaller därför huvudsakligen kapitalistklassen. Följden blir att den kapitalistiska staten hamnar i en allt värre finansiell kris. Tyvärr förutsätter O'Connor i sina detaljanalyser existensen av en allt för stor skillnad mellan den monopoliserade och den konkurrensutsatta delen av ekonomin. Därför överbetonar han motsättningarna mellan monopolkapitalet och konkurrenskapitalet.4 Men när det gäller statens möjligheter att lösa sin finansiella kris har han visat sig vara profetisk.

Det finns tre huvudsakliga sätt för staten att finansiera ökande utgifter. Genom sedelpressen, genom lån och genom att öka sina skatteintäkter. De två första sätten har nackdelar i form av ökad inflation och ökande räntebördor. Men att höja skatterna är inte heller problemfritt. Enligt Marx utgör skatternas storlek och fördelning i samhället ett av de områden där klasskampen rasar allra hårdast. Fördelningen av skatterna uttrycker det rådande styrkeförhållandet mellan samhällets klasser. Det är inte av en tillfällighet som skattebördan i de utvecklade kapitalistiska länderna bara i en ytterst begränsad utsträckning faller på storföretagen och de rika. I praktiken utgör de, vilket både O'Connor och Gough visar, ett slags skattefrälse vars privilegier under de senaste årtiondena allt mer har kommit att likna de som åtnjöts av feodaladeln. Det är på arbetar- och medelklassen som de ökande skattebördorna faller. Men också dessas plånböcker och tålamod har sina gränser. En alltför stor höjning av skatter som faller på dem hotar att undergräva statens tredje uppgift - att legitimera det rådande samhällssystemet.

De mest framkomliga sätten att hantera problemet med den kapitalistiska statens finansiella kris tycks därför vara att åstadkomma en produktivitetsökning inom ekonomins privatägda sektor som gör att skatteinkomsterna ökar tack vare en ökande ekonomisk tillväxt, och/eller en produktivitetsökning inom den offentliga sektorn som kan hålla tillbaka dess kostnadsökningar. Den första utvägen har emellertid nackdelen att den medför ökade statliga utgifter för utbildning, forskning, infrastruktur och annat som krävs för att främja en ökning av de privatägda företagens produktivitet. Dessutom bestäms produktivitetsökningen inom denna sektor av en forsknings- och innovationsutveckling som bara till en del ligger inom samhällets förmåga att planera och reglera fram.

Återstår möjligheten att åstadkomma produktivitetsökningar inom den offentliga sektorn. Detta är en av de utvägar som O'Connor och Gough förutser. De skriver om ett kommande "social-industriellt komplex", där staterna privatiserar stora delar av den offentliga verksamheten i syfte att effektivisera den.

Trots att båda författarna hade ett begränsat empiriskt material till sitt förfogande var de skeptiska till denna möjliga utväg. Ett av skälen är de erfarenheter av privat drift av kommunikationer, skolor, sjukvård och annat som förelåg, främst från USA. Den irrationella och redan då kostnadskrisande amerikanska sjukvården utgör ett exempel. Men också delar av det privata undervisningsväsendet befann sig vid mitten av 1960-talet i finansiell kris. För att lösa de behov av nyinvesteringar och reformer man stod inför vände man sig till staten (!). Ett annat skäl är erfarenheterna från den tidens amerikanska försök att privatisera offentliga verksamheter. Det privata kapitalet krävde inköpspriser långt under det beräknade marknadsvärdet, fortsatta statliga subventioner och garantier och andra privilegier för att de skulle vara villiga att ta över driften av de offentliga verksamheterna.

7304_02.jpgKapitalismen har svårt att klara de ökade kostnaderna för den sociala välfärden. Bild: Robert Nyberg.

Men det viktigaste skälet till deras tveksamhet är teoretiskt och gäller en strukturell motsättning som inte verkar ha någon rationell lösning under kapitalismen. Den offentliga sektorn producerar i huvudsak tjänster, där produktiviteten har visat sig vara svår att höja utan att tjänsternas kvalitet försämras. Om produktiviteten inom tjänstesektorn, som det verkar, är dömd att utvecklas mycket långsammare än inom den teknikintensiva industrin kommer tjänster att öka snabbare i pris än industrins produkter. Som William Baumol påpekade:

"[...] innebär de tekniskt progressiva sektorernas framsteg att kostnaderna för de tekniskt oföränderliga sektorerna ökar, om inte arbetsmarknaden inom dessa sektorer på något vis kan skärmas av och lönerna där hållas absolut konstanta." (O'Connor s. 31).

Det sista är orealistiskt. Tjänstesektorns arbetskraft har tvärtom kunnat öka sina löner, både absolut och relativt, i flertalet utvecklade kapitalistländer. Dels har de nya jobben inom denna växande sektor krävt en allt högre utbildningsnivå hos arbetskraften. Dels har arbetarna inom tjänstesektorn varit framgångsrika i sin fackliga kamp för bättre villkor. Baumols slutsats från slutet av 1960-talet står sig därför:

" [...] eftersom det inte finns anledning att förvänta sig att kapitalackumulationen inom ekonomins progressiva sektorer upphör, kan trenden att servicesektorns reala kostnader stiger förväntas fortsätta". ( A.a. s. 31)

Om industrin därtill fortsätter att vara ägd av det privata kapitalet, där vinsterna av de tekniska framstegen därför hamnar, medan tjänstesektorns minst produktiva delar (vård, undervisning, socialt arbete osv.) med dessas växande relativa kostnader däremot till stora delar "lämpas över" på staten, så kommer statens fiskala kris inte att kunna lösas inom kapitalismens ramar. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting beräknas välfärden kräva 13 kronor mer per hundralapp om 25 år. Andra bedömare talar om väsentligt högre siffror. Ligger den viktigaste orsaken till dessa väntade kostnadsökningar i de strukturella mekanismer som Baumol och O´Connor anför, är privatiseringar ingen lösning. Visserligen kan de förväntas leda till att takten på kostnadsökningarna tillfälligt avtar, till priset av sämre förhållanden för arbetskraften, minskade nyinvesteringar och försämrad kvalitet på tjänsterna inom de privatiserade verksamheterna. Men de kan inte få tjänstesektorns relativa fördyring att upphöra. (Dessutom finns det ingen garanti för att vinsterna av den tillfälligt sänkta takten på kostnadsökningarna tillfaller konsumenterna och samhället, i stället för att gå till ägarna av de privatiserade verksamheterna.)

De senaste decenniernas omfattande erfarenheter av privatiseringar tycks bekräfta dessa pessimistiska hypoteser. Mellan åren 1979 och 1997 genomdrev de konservativa brittiska regeringarna under ledning av Thatcher och Major en privatisering av stora delar av landets offentliga sektor. Enligt tidskriften The Economist (1995) var privatiseringarna en klar framgång:

"En av de konservativas tydligaste segrar under de senaste femton åren har varit privatiseringen av statsägda företag. Feta nationaliserade industrier har förvandlats till spänstiga och vinstgivande företag. Stora bidrag har tagits bort. Priserna på telefonsamtal, elektricitet och gas har sjunkit i reala termer. Tjänsternas kvalitet har förbättrats på ett slående sätt. Ivriga att lära från detta exempel, har massor av regeringar studerat det brittiska exemplet och stora delar av Europa följer nu i Storbritanniens fotspår. Konstigt nog är den enda grupp som inte verkar vara imponerad den brittiska allmänheten. Många britter tror fortfarande inte att de har haft fördelar av privatiseringarna."

Enligt Massimo Florio (Jean Monnet-professor i europeisk ekonomisk integration vid universitetet i Milano och rådgivare åt Europarådet), som har genomfört den första systematiska studien av de brittiska privatiseringarnas effekter, hade allmänheten skäl för sin avvaktande och/eller negativa hållning.5 Florio finner inga märkbara positiva makroeffekter från privatiseringen på Storbritanniens ekonomi. Däremot har den lett till att arbetslösheten, de ekonomiska skillnaderna och fattigdomen i landet märkbart har ökat. Omfattningen av den offentliga sektorn och de skatter som betalar den har - tvärtemot avsikterna med reformen - inte minskat. En av orsakerna är ökande kostnader för den arbetslöshet och fattigdom som reformerna har lett till, en annan är det ökande antalet äldre. Inga effekter på den nationella produktiviteten kan spåras, och den förväntade boomen för småföretagare inom tjänstesektorn har uteblivit. Den privatiserade företagen ägs nästan uteslutande av samma gigantiska anonyma finansinstitutioner som äger större delen av de övriga företagen i landet. När Florio sedan går över från analysen av makrotrender inom den brittiska ekonomin till att studera privatiseringens mikroeffekter på olika grupper är hans slutsatser nästan lika negativa. De enda han finner klart har tjänat på privatiseringarna är köparna av verksamheterna. Genom att ta över företagen till kraftigt subventionerade underpriser och genom att fortsatt åtnjuta stöd och regler som ofta ger dem en faktisk monopolställning inom sina verksamheter har de kunnat tjäna stora pengar på övertagandet. När det gäller konsumenterna är bilden blandad. Vissa verksamheter har sänkt sina priser, andra har höjt dem. Orsakerna är oftast andra än det ändrade ägandet. På samma sätt är det med produktiviteten: inom vissa verksamheter har den fortsatt sin tidigare bana, inom andra stagnerat och inom åter andra ökat. Men ofta ligger orsakerna inte i ägandeformen, utan i tekniska och andra förändringar inom de olika branscherna. (De brittiska privatiseringarna gällde inte enbart tjänsteproducerande företag utan också stålverk, kolgruvor m.m., vilket bidrar till att göra bilden mer komplicerad.) I många av de fall där produktiviteten i tjänsteproducerande verksamheter har ökat, beror detta inte på att de utlovade effektiviseringarna har kunnat realiseras, utan på avskedanden som har lett till sämre kvalitet på verksamheten.

Lösningen på den kapitalistiska statens finansiella kris tycks därför heta omfördelning. Från privatkapitalet, som inte längre vet hur det ska använda sina vinster produktivt utan i ökande utsträckning bygger finansiella luftslott. Till de människor som skapat dessa vinster och de tjänsteproducerande verksamheter dit deras behov i allt större utsträckning riktar sig. Om en sådan omfördelning inte är förenlig med kapitalismen, finns det bara en förnuftig slutsats att dra. -

Noter

  1. Le Monde diplomatiques magasin Maniere de voir nr 108 (dec. 2009 - jan. 2010): Indispensable Afrique.
  2. James O'Connor: The Fiscal Crisis of the State (St. Martins Press, New York, 1973). Ian Gough: The Political Economy of the Welfare State (The MacMillan Press Ltd, 1979).
  3. Monopoly Capital (Monthly Review Press 1966), svensk översättning: Monopolkapitalet (Zentit/Rabén & Sjögren, 1970)
  4. Detta återspeglar sig i hans syn på folket. Han utnämner de delar av den amerikanska arbetarklassen som arbetar i den monopoliserade delen av ekonomin till en "köpt" och därför konservativ kraft. Som jag ser det är den skarpa åtskillnaden mellan olika grupper på den amerikanska arbetsmarknaden inte en konsekvens av den ekonomiska strukturen, utan huvudsakligen en följd av två politiska fenomen. För det första betydde avsaknaden av ett starkt politiskt parti som kunde föra ut ett socialistiskt politiskt perspektiv till arbetarklassen att dennas kamp kom att domineras av ekonomism, vilket ledde till ständiga konflikter mellan grupper av arbetare som hade olika kortsiktiga ekonomiska intressen. England utgör ett annat klassiskt exempel på detta fenomen. För det andra lyckades den amerikanska kapitalistklassens splittra arbetarklassen i detta invandrarland efter etniska kriterier.
  5. The Great Divestiture: Evaluating the Welfare Impact of the British Privatizations 1979-1997. (The MIT Press, 2004).