Det finns skäl att önska rödgrön valseger. De rödgröna vill höja fastighetsskatt och inkomstskatt för de mest välbärgade, medan pensionärer, studenter och lågavlönade får lite bättre villkor. De vill ta bort den bortre gränsen för sjukförsäkringen och sänka a-kasseavgifterna. De är inte lika positiva till privatiseringar som de borgerliga.

Åtminstone (S) och (V) representerar dessutom politiska riktningar som traditionellt förknippats med jämlikhet, solidaritet med tredje världen och stöd till fackföreningar och folklig organisering. En rödgrön valseger kan därför - oavsett om den nya regeringen önskar det - vidga det ideologiskt utrymmet för solidaritetsarbete och fackligt arbete.

Men i det stora hela blir skillnaden liten. Alla riksdagspartierna fjärmar sig idag från folkhemspolitik och alliansfrihet. Den öppna nyliberalismen är visserligen trängd - Maud Olofsson har det inte lätt till höger om "nya arbetarpartiet" Moderaterna. Men med det rödgröna samarbetet har mycket av det som funnits av avvikelser raderats ut. Nu kryper man samfällt baklänges ur folkhemmet.

7301_01.jpgBild: Svante Ahlman.

En Sahlinregering river inte upp de beslut som sedan 1980-talet stärkt kapitalets positioner och lotsat Sverige bort från välfärdsstaten: avskaffade kredit- och valutarestriktioner, EU-anslutningen och inordnandet under den europeiska centralbanken, privatiseringar och utförsäljningar. Tvärtom - under juni har de rödgröna markerat tydligt att också deras regering tänker fortsätta på den inslagna vägen. I ett gemensamt uttalande slöt man upp bakom EU-imperialismen: utrikespolitiken, försvarssamarbetet, den överstatliga övervakningsapparaten, Natoberoendet. Sahlin och Östros välkomnar den "sanering av statsfinanserna" runt om i Europa, som innebär ett farväl till all Keynesianism och att folket får betala dyrt för att säkra finanskapitalet. EU och G20 sätter ramarna för svensk politik och ekonomi. Sedan kan olika regeringsalternativ konkurrera om tekniska lösningar inom dessa ramar.

Stora folkliga nederlag lär alltså vänta, vilken regeringen än blir. Hur spränger vi ramarna? Svaret har givits många gånger, men bör upprepas: massmobilisering och folklig kamp, nationellt och internationellt. Framgångsrikt gerillakrig i Afghanistan kan tvinga hem utländska trupper och spräcka Nato, solidaritetsarbete med palestinier isolera Israel. Massdemonstrationer och fackligt motstånd i Grekland, Spanien, Frankrike eller Tyskland kan underminera EU:s reaktionära sparpaket och på allvar ifrågasätta grunderna för den ekonomiska politiken. Folkliga protester kan hejda privatiseringar och hård facklig kamp tvinga fram löneavtal som inte låter en stor del av överskottet försvinna i direktörsbonusar och spekulationsekonomi.

Det är inte oviktigt vilken sida som segrar i valet. Men de avgörande striderna utkämpas på annat håll.