Nej, Keynes recept och New Deal-politiken i USA hade inget gemensamt med den tyska krigsekonomin. Tvärtom, de stod för en radikalt annorlunda väg ur krisen. Det skriver Benny Andersson i polemik mot Stefan Lindgren (Clarté 2/2009) i debatten om Keynes och krisen.

Keynes skrev aldrig ut de politiska konsekvenserna av sina slutsatser. Det är därför inte lätt att bestämma hur han ska tolkas. Många nationalekonomer har försökt göra hans teori till ett specialfall av den neoklassiska teori som Keynes kritiserade. Priset för det är att den radikala kärnan i teorin försvinner. "Keynes tankar reducerades", Lars Pålsson Syll påpekat, "till en rekommendation: när ekonomin närmar sig lågkonjunktur öppnar staten sin plånbok och när högkonjunkturen kommer så stänger man den. Endast små justeringar i marknadsekonomins institutioner och funktionssätt är nödvändiga /.../ Keynesianismens misslyckande kan då förklaras av att det inte är lika lätt att strama åt som att spendera ..."1

Denna tolkning styr politiken i den nuvarande ekonomiska krisen. Tyvärr har också många marxistiskt påverkade tänkare medverkat i denna snöpning av Keynes. Men om man blundar för skillnaderna mellan Keynes teori och dagens krispolitik avhänder man sig också en viktig källa till kritik.

Stefan Lindgren vidhåller att Keynes "var förfärande liberal i synen på vilka statsutgifter som kunde användas i kontracykliskt syfte". Det är riktigt att Keynes på flera ställen nämner rustningar, pyramidbyggen och liknande exempel, men han tillfogade: "Det är emellertid inte förnuftigt att ett förståndigt samhälle skulle nöja sig med att förbli beroende av sådana slumpartade och ofta oekonomiska lindrande åtgärder, när vi en gång förstått de inflytanden som effektiv efterfrågan beror på."

Citatet återfinns i den bok av Joan Robinson som Stefan Lindgren upprepade gånger hänvisar till.2 Robinson beskriver Keynes exempel som "lättsinniga argument" och "ytliga prydnader" som framfördes för att påvisa "analysens paradoxer". Robinsons kritik av Keynes skiljer sig därför från Stefan Lindgrens. Efterkrigstidens rustningar ses som "ett bevis på felaktigheten i hans optimistiska tro, att när man förstod teorin skulle förnuftet råda".

Stefan Lindgren bortser dessutom från Keynes tes att finanskapitalisternas makt måste inskränkas - dels för att de ständigt söker pressa upp den allmänna räntenivån, vilket motverkar viljan att investera, dels för att de är prisgivna åt spekulation och därför skapar kriser. På sikt trodde han att finanskapitalet skulle dö ut när knappheten på kapital avskaffades.

7014_01.jpgNazisternas såg likheter mellan sin egen politik och Keynes teorier, skrev Stefan Lindgren i förra numret av Clarté.

I stället för att tillämpa Keynes insikter på dagens kris har makthavarna i Sverige, USA och andra västliga industriländer inskränkt sig till att stötta bankerna och ösa pengar över dem i tron att detta skulle upprätthålla kreditnivå och efterfrågan. Men bankerna har i stället minskat utlåningen och höjt sina vinstmarginaler.

Illusionen om att med nödhjälp återvända till "det normala" utan att förändra institutioner och maktförhållanden är motsatsen till politiken under Roosevelts New Deal. Under Hooverregimen i början av 30-talet var politiken att stötta marknaden och bankerna, men precis som idag behöll bankerna pengarna. New Deal bröt med detta och lät staten själv ägna sig åt låneverksamhet. Den privata banksektorn rundades och kom bara att spela en mindre roll i den ekonomiska återhämtningen.3 Dessutom införde man nya stränga regler för finanssektorn och skapade institutioner som hade makt att både övervaka och beivra brott mot dem. Glass-Steagall-akten skiljde investmentbanker från affärsbanker och en ny kontrollmyndighet för handeln med värdepapper skapades. Spar- och lånekassor gynnades genom sträng reglering av räntesatserna och genom att ett nytt instrument, 30-åriga hypotekslån till fast ränta, skapades för byggande och köp av bostäder. Statens kontroll över finanssektorn förstärktes ytterligare 1944 genom överenskommelsen i Bretton-Woods, som införde fasta växelkurser och kontroll av in- och utförsel av valuta. Dessa institutionella förändringar var en av förutsättningarna för efterkrigstidens tillväxt och minskning av inkomst- och förmögenhetsskillnaderna.

Statens styrande hand inskränkte sig inte till finanssektorn. I stället för att passivt vänta på att den privata industrin skulle börja investera, inleddes ett omfattande offentligt investeringsprogram. Som mest var 60 procent av de arbetslösa sysselsatta i dessa projekt. Landsbygden elektrifierades och vägar, broar och annan infrastruktur rustades upp och byggdes ut. Staten byggde eller renoverade också 2 500 sjukhus och 45 000 skolor, förnyade skolsystemet och anställde 50 000 nya lärare. Över hela landet engagerades konstnärer, författare och fotografer i arbetet. Moderniseringsprogrammet påskyndade efterkrigstidens tekniska utveckling och snabba tillväxt. Det enda större land som idag bedriver en liknande långsiktig politik för att motverka krisen är Kina.4

Bristerna i Stefan Lindgrens förståelse av Keynes framgår än tydligare av att han likställer New Deal med nazisternas krispolitik och härleder båda till Keynes. I min förra artikel gled jag förbi det ämnet med några slarviga formuleringar om nazistledningens politiska motiv. Därmed drog jag uppmärksamheten från det grundläggande: Medan New Deal inskränkte finanskapitalets makt, var nazisternas ekonomiska politik, trots motsättningar på det ideologiska planet, en underkastelse under finanskapitalets intressen. Detta ledde i sin tur till att överproduktionskrisen - tvärtemot nazisternas egen mytbildning - egentligen aldrig löstes.

För att möta krisen införde man löne- och priskontroller. Men det viktigaste syftet var att återställa företagens profiter. De mer än fördubblades - från 6,6 miljarder riksmark 1933 till 15 miljarder 1938 - eftersom priserna fick stiga snabbare än lönerna.5 Samtidigt stagnerade konsumtionen. Mätt i fasta priser låg den hela tiden långt under nivån från 1928.

Storindustrin organiserades i tvångskarteller som "löste" problemet med massornas vikande köpkraft genom överenskommelser om att begränsa produktionen. Produktionen av industriella konsumtionsvaror låg under nivån från 1929 ända fram till 1937. Ökningen efter denna tidpunkt berodde huvudsakligen på order från krigsmakten och betalades således inte av löner, utan av staten. I länder där konkurrensen har större spelrum kommer enskilda industrier förr eller senare att föregripa ett antaget kommande uppsving genom att börja investera och utöka produktionen. Men på grund av den långtgående kartelliseringen blev det inget av denna inledning till ett ekonomiskt uppsving i Tyskland. Monopolkapitalets kartellöverenskommelser ledde också till att den tekniska omvandlingen av den tyska industrin avstannade. Investeringarna uteblev medan kapitalöverskottet växte. Produktiviteten stagnerade.6

Trots detta kunde arbetslösheten minska. Orsaken var de ökande rustningarna. Men rustningssektorns tillväxt fick inga dynamiska effekter, utan fungerade som en kuliss över en stagnerande realekonomi. Rustningarna finansierades genom att staten skuldsatte sig hos bankerna, vars vinster och maktställning därigenom ökade. Statens ökade lånebehov var den mekanism som gjorde det möjligt för monopolkapitalet att hitta en vinstgivande avsättning för sitt kapital utan att investera i produktionsapparaten och därmed riskera överproduktion. Detta förutsatte emellertid en hög räntenivå, vilket ytterligare hämmade investeringarna samtidigt som det tillät finanskapitalet att lägga beslag på en allt större del av nationalinkomsten.

Resultatet av nazisternas krispolitik visar att staten inte kan styra inkomstfördelningen utan att ändra produktions- och egendomsförhållandena. Efter en våg av masstrejker valde Roosevelt och hans rådgivare att legalisera fackföreningsrörelsen och inskränka finanskapitalets makt. Detta möjliggjorde en dynamisk industriell omvandling, som genom facklig och politisk kamp resulterade i höjda reallöner och utjämning av inkomstskillnaderna. I det nazistiska Tyskland var utvecklingen den motsatta.

Stefan Lindgren vidhåller också sin syn på efterkrigstiden. Välfärdsökningen var marginell, hävdar han. Men att löneandelen av BNP "faktiskt (har) sjunkit under efterkrigstiden i USA" säger ingenting om hur arbetarklassens levnadsstandard har utvecklats. Fram till början av 1970-talet ökade den genomsnittliga reallönen snabbt och kontinuerligt i USA och Västeuropa.

Att arbetslösheten i USA aldrig kröp ner under 4,5 procent betyder inte att den var ett permanent gissel. Full sysselsättning är inte detsamma som nollprocentig arbetslöshet. I statistiken ingår också den så kallade friktionsarbetslöshet som uppstår när folk högst tillfälligt är utan arbete i övergången från ett jobb till ett annat. Ekonomerna Jared Bernstein och Dean Baker beräknar att full sysselsättning i USA uppnåddes vid cirka fyra procents arbetslöshet vid slutet av 1990-talet.7

Stefan Lindgren upprepar sin tes att den långa krisfria perioden efter 1945 huvudsakligen berodde på rustningar, men så länge han inte bemöter min beskrivning av utvecklingen kan jag inte se att hans tes har fått ökad trovärdighet.

Jag noterar också att han förbigår min alternativa, marxistiska förklaring till den ekonomiska och sociala utvecklingen efter kriget: det var varken militära rustningar eller keynesiansk politik, utan en omfattande teknisk och social omvandling, som utgjorde dess viktigaste orsak.

Noter

  1. Lars Pålsson Syll: John Maynard Keynes, Pocketbiblioteket, SNS, 2007, s. 82.
  2. Ekonomisk Filosofi, Rabén och Sjögren, 1971, s. 125
  3. Den ekonomiska återhämtningen mellan 1932 och 1937 var avsevärd. Industriproduktionen fördubblades och arbetslösheten sjönk från 25 till ca 10 procent. Se min artikel i Clarté 1/2009.
  4. Det statliga moderniseringsprogrammet går, till skillnad från regleringen av finanssektorn, utanför innehållet i Keynes teorier. Se min artikel i Clarté 1/2009. Där beskrivs också den tekniska och sociala omvandling som utgör den grundläggande förutsättningen både för efterkrigstidens tillväxt och för keynesianismens politiska genombrott. Den artikeln bör således läsas tillsammans med den här för att bilden ska bli fullständig.
  5. Charles Bettelheim: Die deutsche Wirtschaft unter dem Nationalsozialismus (trikont-theorie 1974), s. 230-232.
  6. Bettelheim, s. 232
  7. The Benefits of Full Employment, Economic Policy Institute, 2003, s.1.
.