Under 1960- och 70-talet tjänade Kina som en förebild för unga radikala världen över. Sedan något decennium längtar världens kapitalister till Kina. Inte minst den senaste kraschen fick många att hävda att Kina skulle bli världskapitalismens motor. Men vad är Kina för typ av samhälle i dag? Styr staten eller kapitalet? Daniel Cederqvist har följt en viktig debatt.

Det började med Giovanni Arrighis, som det skulle visa sig, sista bok Adam Smith in Beijing (2007). Arrighi är i likhet med till exempel Immanuel Wallerstein en anhängare av världssystemanalys. Han hävdar att det kapitalistiska världssystemet har utvecklats under en följd av hegemoniska cykler. Cyklerna har dominerats av en stormakt som har hegemoni, t.ex. Storbritannien från mitten av artonhundratalet till början av förra seklet. Varje cykel har haft individuella kännemärken, men huvuddragen har varit desamma.

Arrighis teori om kapitalismen bygger till stora delar på den franske historikern Ferdinand Braudels beskrivning av den europeiska kapitalismens historia.

Braudel delade in kapitalismen i tre nivåer: längst ner består ekonomisk aktivitet av produktion för överlevnad med mycket lite varuutbyte, på mellannivån pågår marknadstillvända aktiviteter under ledning av konkurrerande entreprenörer, och den högsta nivån består av riktiga kapitalister som lever på monopol nära lierade med en stat.

Arrighi hävdar att det historiskt är stor skillnad mellan väst, USA och Västeuropa, och Östasien. I väst utvecklades en kapitalism enligt Braudels schema. Östasien har förvisso haft marknadsekonomi, men med en stark stat som hållit tillbaka kapitalistiska tendenser Redan i boken Det långa 1900-talet (svensk översättning 1996) trodde Arrighi att kapitalackumulationen skulle skifta centrum, fast då tänkte han på Japan. I Adam Smith in Beijing är detta själva huvudtemat, men nu med fokus på Kina. Kina har, menar Arrighi, utvecklat en stark välfärdsstat sedan revolutionen 1949 som har återupptäckt dynamiken hos marknaden. Därmed har man uppmuntrat initiativkraften hos massor av småföretagare, både på landsbygden och i städerna. När man nu intar platsen som den mest ekonomiskt utvecklade delen av världen, så står man, hävdar Arrighi, inför ett vägval. Antigen anpassar man sig till den västerländska modellen eller följer man den egna traditionen.

Arrighis bok blev utgångspunkt för en kritisk essä av Joel Andreas i New Left Review 4/2008. Andreas gav sig på något som få gjort: att med marxismens redskap försöka definiera vad Kina är för ett samhälle i dag. Om Arrighi, implicit, menar att Kina är en marknadsekonomi utan kapitalism där staten kontrollerar kapitalet, så hävdar Andreas att det är kapitalisterna som sitter vid rodret; kapitalisterna kontrollerar staten.

7003_01.jpgTextilarbetare.

Före 1949 var den kinesiska ekonomin baserad på varuutbyte, men den kapitalistiska produktionen var mycket begränsad. Kina hade en betydande marknadsaktivitet; jord kunde köpas och säljas och även masskonsumtionsvaror som spannmål och textilier fanns på marknaden. Århundradet före revolutionen kännetecknades den kinesiska ekonomin av en bas av bondehushåll med familjen som grundläggande produktionsenhet och en liten, bara långsamt växande, kapitalistisk sektor (i betydelsen baserad på lönearbete). Maoeran 1949-1976 präglades av att både familjearbetssektorn och den kapitalistiska sektorn avskaffades och att marknaden kraftigt begränsades. Ekonomin omorganiserades enligt socialistiska riktlinjer. På landsbygden ersattes familjen av kollektiva produktionsbrigader. I städerna blev alla medlemmar i produktionsenheter, fabriker, kontor och liknande; de hade lön men kunde inte sparkas. Arbetet hade upphört att vara en vara.

Under perioden 1976-92 påbörjades marknadsreformer, vilket skapade en icke-kapitalistisk marknadsekonomi, enligt Andreas. Småföretag tilläts, men de hade marginell betydelse i städerna. Grundläggande kännemärken, som livstidsanställning, bibehölls. Basen var fortfarande kollektivt ägande.

Efter 1984 började mer marknadsliberala reformer genomföras. Livstidsanställningar ersattes av fleråriga kontrakt, och en del småföretag tilläts gå omkull. Marknaden ersatte i allt högre grad den planerade ekonomin. Ekonomiska incitament till cheferna för produktionsenheterna för att höja profitkvoten blev allt vanligare, men fortfarande hade enheterna ansvar för de anställdas välfärd. Under 1980-talet fick de statligt ägda företagen i allt högre grad behålla sina vinster, men man använde fortfarande en stor del av dem till att förse de anställdas familjer med bostäder och arbeten.

Från 1978 till 1987 var endast familjeföretag med maximalt sju anställda tillåtna i Kinas städer. Företagen måste vara kopplade till ett hushåll. Denna sektor bestod av små affärer, verkstäder, hårfrisörer och dylikt. Reglerna för privatföretagens storlek ändrades 1987, men det innebar ingen omedelbar omvälvning. Ännu i början på 90-talet dominerade små familjeföretag städernas privata sektor.

På landsbygden såg situationen annorlunda ut. Efter jordbrukets avkollektivisering 1984 hade byn äganderätt över jorden, men fördelade brukningsrätten mellan bondefamiljerna. Jordbruksproduktionens grundenhet var återigen familjen. Detta gällde också landsbygdens allt starkare privata sektor, som byggde på hushållsindustri, handel och transportindustri. I de byar som hade nära tillgång till exportmarknader eller hamnar växte det snabbt upp industriföretag. Enligt lag var alla företag i byar eller småstäder offentliga. Dessa företag organiserades dock väldigt olika. I vissa delar av Kina anställdes enbart bybor och avkastningen blev kvar i lokalsamhället, medan framför allt de delar som låg nära de "särskilda ekonomiska zonerna" var mer typiskt kapitalistiska.

Mellan 1978 och 1992 dominerades alltså den kinesiska ekonomin av två stora sektorer: en stor offentlig, byggd på socialistiska produktionsförhållanden, och en småskalig privat, baserad på familjeproduktionsförhållanden. I städerna dominerade den offentliga sektorn, medan familjesektorn var förhärskande på landsbygden. Andreas hävdar att detta faktiskt var en marknadsekonomi utan kapitalister.

Ofta brukar Deng Xiaopings turné i de "särskilda ekonomiska zonerna" 1992 anges som startskottet för en mer kapitalistisk inriktning för Kina. Under det tidiga 1990-talet försvann allt fler regleringar för privata företag och utländska direktinvesteringar. Statsledningen uppmuntrade både de privata företagen och de utländska investerarna till ökade satsningar. Utländskt kapital flödade in. År 2000 var en tredjedel av Kinas tillverkningsindustri utlandsägd. Men även den inhemskt ägda privata industrin växte kraftigt från 1992. De nya kapitalisterna kom dels från familjeföretagen, dels de kader och tjänstemän som hade vågat språnget in i privatföretagens värld. De flesta företag som privatiserades under 1990- och 00-talen hamnade i händerna på dem som tidigare varit chefer. Inte alla statligt ägda företag privatiserades; en hel del likviderades också. Detta tillsammans med drastiska nedskärningar i de statliga företag som var kvar ledde till att omkring 40 procent av arbetskraften inom den offentliga sektorn, ca 50 miljoner människor, förlorade sina arbeten. En massiv omvandling av offentlig egendom till privat egendom hade alltså skapat både en klass av kapitalister, med rötter bland ledande partikader och tjänstemän, och ett egendomslöst proletariat. Även om en del av de största företagen har hållits kvar i statlig ägo, arbetar även dessa efter kapitalistisk modell med profitmaximering som yttersta mål. De har inte längre samma förpliktelser mot sina anställda utan använder allt mer inhyrd arbetskraft. Ett exempel är de kinesiska kolgruvorna som fortfarande är i statlig ägo, men som läggs ut på entreprenad till dem som kan bryta kolet för minsta möjliga kostnad. Dessa gruvor hör förmodligen till de farligaste arbetsplatserna i världen.

Företag, eller dotterföretag, som är olönsamma stängs numera utan pardon. Dessutom har man inte längre några förpliktelser mot arbetskraften i fråga om bostäder, sjukvård, barnomsorg, fritid m.m.. Allt som utmärkte de socialistiska företagen har försvunnit, oavsett om staten är ägare eller inte. Kinas inträde i WTO 2001 lade förstås ännu mer kraft bakom omvandlingen till kapitalism. Den icke-kapitalistiska marknadsekonomi som fanns på 1980-talet, enligt Andreas, är död och begraven. Alla företag arbetar efter kapitalistiska principer. Den socialistiska sektorn finns inte längre. Familje- och småföretagssektorn är i nedgång. Småkapitalet slås ut och storskalighet ersätter småskalighet.

7003_02.jpgFörst släppte kommunistpartiet bara fram småföretagen, men nu har de stora kapitalen tagit över, hävdar Joel Andreas.

Undantaget har fram till nu varit jord-bruket. Familjearbetssystemet har skyddats av en hård lagstiftning om försäljning av jord. Men den luckras nu också upp. I oktober 2008 beslöt centralkommitén att tillåta hushållen att sälja jord, med den uttryckliga motiveringen att jordägandet ska koncentreras. Redan tidigare har jordbruket varit tätt kopplat till Kinas kapitalistiska industri genom arbetsmigration. Familjemedlemmar har flyttat till städerna och fabrikerna. En del av sin lön har de skickat till släktingarna på landet. Samtidigt har det också varit möjligt att skicka mat, gratis, till den som jobbar på fabriken. På så sätt har man kunnat arbeta för en lön som är lägre än levnadsomkostnaderna.

Och inkomstskillanderna ökar. Ett allmänt vedertaget sätt att mäta ekonomiska skillnader är den så kallade GINI-koeffecienten. 1978 låg den (man räknar 0 som absolut jämlikhet och 1 som absolut ojämlikhet) på 0,22, bland de lägsta i världen. 2006 var den 0,496, bland de mest ojämlika. Värre än USA och på väg upp mot Brasilien och Sydafrika, världens två mest ojämlika länder. Under perioden 1978-1992, med mer måttliga marknadsreformer, ökade inkomstskillnaderna visserligen. Ökningen var dock marginell, hävdar Andreas. Men efter 1992 är ökningen kraftig, och det förklaras av privatiseringarna. Inkomstskillnaderna är stora, och ökande, mellan stad och landsbygd. Av kanske än större betydelse är dock att inkomstskillnaderna också kraftigt inom städer och samhällen. 1985 var inkomsten per capita för den rikaste femtedelen i städerna tre gånger så stor som för den fattigaste femtedelen, 2006 var den 10 gånger så stor. I denna beräkning ingår dessutom bara själva lönen, vilket innebär att klassklyftorna egentligen har ökat mer än så. En hel del av de varor och tjänster som staten tidigare tillhandahöll gratis eller subventionerat är ju numera en del av marknaden och kostar således, t.ex. sjukvård och bostäder. Även om de fattigaste i Kinas städer i dag har en högre genomsnittslön än vad de allra bäst ställda hade i mitten på 1980-talet, så är deras faktiska omständigheter sämre än vad de var för de allra fattigaste för tjugo år sedan. Deras bostäder förfaller och god sjukvård har man inte råd med.

Den jättelika och hastiga omvandlingen till kapitalistiska produktionsförhållanden har alltså lett till den kraftigt ökade ojämlikhet som nu hemsöker Kina. Den tidigare ordningen, med familjejordbruk och kooperativ samt kollektivt(statligt) ägda företag, ökade jämlikheten. De senaste årens reformer innebär motsatsen. De ökade klassklyftorna har lett till kraftiga sociala spänningar, med ett stort antal strejker och revolter som följd. Det har oroat den kinesiska statsledningen som under senare år har genomfört en del välfärdsreformer. Men den grundläggande kapitalistiska logiken ifrågasätts inte. Grunden för Kinas tillväxt är fortfarande profitmaximering genom billig arbetskraft.

Arrighi då? Hur står sig hans östasiatis-ka modell inför verkligheten? En grundsten i Arrighis definition av kapitalism är att kapitalisterna har makt över staten. I Adam Smith in Beijing kommer Arrighi egentligen aldrig till någon slutsats i denna fråga. Antydningsvis tycks han luta åt att kapitalisterna inte har kontroll över staten, att Kina är en smithsk dröm med kapitalister som drivs av konkurrens till att arbeta i nationens intresse under överinseende av en autonom stat.

Andreas menar att denna bild är falsk. Under Maoeran var statens kontroll över ekonomin så stark att det inte är möjligt att tänka sig något annat än att det är via staten som de stora kapitalistiska företagen har kunnat skapas. Strängt taget hela den kapitalistiska sektorn består av statliga företag som privatiserats. Dessa företag leds antingen av före detta högt uppsatta partibyråkrater eller av barn till partiledningen. Även entreprenörer som inte har sina rötter i kommunistpartiet måste nätverka intimt med partiet. Andreas menar att läget är rakt det motsatta mot vad Arrighi föreställer sig. Sällan ser man ett så tätt samarbete mellan staten och kapitalet som i Kina. Och det är kapitalet som styr.

Kina har alltså, hävdar Andreas, blivit ett kapitalistiskt land. Jag tror personligen att han rätt. Det är en kapitalistisk stormakt på uppåtgående.

Att Kina blir allt mäktigare behöver inte vara dåligt. Vi går från en period där USA har varit den enda supermakten, till en ordning med flera stormakter där Kina är en av dem. För antiimperalister och små stater finns här sprickor att utnyttja. Dessutom, det kinesiska folket vet hur man segrar i en revolution. Det är alltid rätt att göra uppror, var det visst någon som sa!