Keynes ekonomiska politik var en viktig faktor bakom minskade klassklyftor och ökad välfärd i mitten av 1900-talet. Benny Andersson tvivlar inte på att keynesianism skulle behövas mot krisen i dag. Men det räcker inte. Vad var det Keynes förbisåg och Marx begrep?

En keynesiansk politik skulle lindra krisen. Den insikten kommer bort i förra numret av Clarté (4/08), där insiktsfulla analyser av krisens orsaker blandas med en oklar syn på Keynes och på efterkrigstidens ekonomiska historia. I särklass längst går Stefan Lindgren, som i ett vildsint angrepp påstår att Keynes förordade statliga satsningar utan tanke på deras nytta, trodde sin krispolitik lättare att tilllämpa i en totalitär stat och, slutligen, hämtade inspiration från nazisternas motorvägsbyggen och rustningar. Var och en som besvärat sig med att sätta sig in i Keynes verk och gärning vet att dessa påståenden är falska. Jag tar dem i omvänd ordning.

Under 1920-talet förordade många politiker statliga satsningar mot den ökande arbetslösheten. Keynes anslöt sig redan 1924 till den liberale partiledaren Lloyd Georges förslag om ett statligt investeringsprogram med detta syfte, således långt innan Hitler hade kommit till makten. Vad Keynes gör i sin Allmänna teori (1936) är emellertid något som går långt utöver ett förordande av statliga insatser av pragmatiska skäl. Han lyckas där utforma en ekonomisk teori som visar varför en oreglerad kapitalism måste leda till kriser, varför den neoklassiska ekonomin inte kan förklara detta, och hur staten ska agera för att undvika och lindra sådana fenomen.

Rötterna till Keynes teori finns i hans arbeten från tiden före publiceringen av Allmän teori, inte i något slags yrvaket uppvaknande genom lärdomar från nazismen. Bland dessa finns till exempel The End of Laissez-faire (1926), som betonar behovet av statliga ingripanden, och A Treatise on Money (1930), som kritiserar den kvantitativa penningteorin och Says lag (att det automatiskt råder balans mellan utbud och efterfrågan). Även om Hitlers finansminister i början på 1930-talet, Hjalmar Schacht, möjligen skulle kunna betecknas som "bastardkeynesian" (se nedan!), var Hitlers motiv för rustningar och motorvägsbyggen inte grundade i ekonomisk teori, utan i hans planer på krig. Teoretiskt sett finns det inte mycket som förenar Keynes sofistikerade reformism med det halvfeodala hopkok som vägledde nazismen i ekonomiska frågor.1

Politiskt var Keynes under hela sitt liv trogen en radikal liberalism av det slag som på 1960-talet fick ett sentida uttryck i Bertrand Russells Vietnamtribunal. Själv säger han sig förespråka en "fantasirepublik belägen långt till vänster i det himmelska rummet".2 När Keynes 1933 redogjorde för sin omvändelse från frihandelsdoktrinen, underströk han samtidigt att ekonomiskt reformarbete med nödvändighet måste anta formen av sociala experiment. En sådan prövande hållning är, enligt Keynes, oförenlig med totalitarism. Enväldig makt går inte att förena med öppen diskussion och leder därför till felaktiga beslut. I samma artikel kritiserade han den tendens till ekonomisk isolering från omvärlden som nazisterna förespråkade och som också kom att påverka fascismen i Italien.3

Till stöd för sitt första påstående, att Keynes förespråkade statliga satsning-ar utan tanke på deras nytta, anför Lindgren att Keynes nämner pyramidbyggen, krig och att gräva hål i marken som möjliga medel mot ekonomiska kriser. Men för det första är Keynes påpekande riktigt, eftersom sådana åtgärder både minskar det samlade sparandet och skapar arbeten. För det andra hade Lindgren, om han besvärat sig med att se efter i den källa han hänvisar till, upptäckt att Keynes omnämnande av dessa åtgärder är sarkastiskt menat.

"Pyramidbyggande, jordbävningar, ja t.o.m. krig kan bidra till att höja välståndet om de politiska ledarnas uppfostran efter den klassiska ekonomins principer står hindrande i vägen för lämpligare metoder." 4

Lindgrens påstående att Keynes förordade åtgärder som liknar de ovan nämnda har sitt ursprung i en uppfattning som vänsterkeynesianen Joan Robinson har kallat för "bastardkeynesianism".5 Påståendet påminner om vad vissa högerekonomer hävdade för några år sedan, när de utmålade president Bush ekonomiska politik som en "keynesianism för vår tid". Skälen som anfördes var den underskottsfinansierade ökningen av statliga utgifter, varav en stor del till ökade militäranslag, och de skattelättnader för företag och rika, som utmärkte Bush båda perioder vid makten. I dag kan man få höra samma slags argument från nyliberalismens gapigaste förespråkare i syfte att peka ut Keynes som den ideologiskt skyldige till dagens kris. Men dessa tolkningar strider mot en av de viktigaste slutsatserna i Allmän teori. Nämligen att den ekonomiska politiken måste utformas så att den gynnar en omfördelning till förmån för människor med vanliga och låga inkomster. Skälet är att bara dessa grupper använder merparten av sina pengar till konsumtion, medan de rika tenderar att använda ökade inkomster till att öka sitt sparande. Och eftersom det, enligt Keynes, är obalansen mellan sparande och konsumtion (för mycket av det första, för lite av det sista) som skapar kriser, skulle ökat sparande och/eller minskad konsumtion förvärra läget.

6811_01.jpgMassbilismen och ny teknik i produktionen satte fart på tillväxten efter kriget.

Vänsterns traditionella kritik av Keynes härstammar från de amerikanska ekonomerna Paul Sweezy och Paul Baran. Sweezy och Baran delar Keynes slutsats att kapitalismens grundläggande problem är tendensen till överproduktion. De är också väl medvetna om den centrala roll fördelningspolitiken har i Keynes tänkande. Deras kritik, som utgår från den marxism båda så småningom kom att omfatta, skjuter i stället in sig på Keynes naiva syn på staten. Vad Keynes missar är enligt dessa kritiker att kapitalisternas klassintressen sätter snäva gränser för den statliga stimulanspolitik som är möjlig att föra under kapitalismen. Offentlig välfärdspolitik och andra åtgärder som gynnar de sämst ställda är bara möjliga i begränsad utsträckning, medan ökade anslag till militären och annat som gynnar de egna klassintressena går bra. Som bevis för detta anför de båda, att det inte var satsningarna på offentlig välfärd och liknande, utan kriget, som gjorde slut på 30-talets depression, och upprustningen under det kalla kriget som skapade efterkrigstidens fulla sysselsättning. Detta bevis, avsett att underminera tron på keynesianismens förmåga att motverka kriser, anförs också i tre av artiklarna i Clarté.

När man bedömer 1930-talets New Deal i USA måste man ha i minnet att det rörde sig om begränsade försök att stimulera ekonomin genom offentlig politik. Försök som dessutom motarbetades med olika grad av framgång av mer ortodoxa regeringsmedlemmar och grupper. Presidenten själv vacklade mellan olika ståndpunkter. Ett argument som ofta brukar framföras i sammanhanget är att arbetslösheten 1938 (19,1 procent) var "nästan lika hög" som 1933 (25 procent), det år Franklin D. Roosevelt tillträdde. Men om man närmare betraktar dessa siffror framträder en mer nyanserad bild. Mellan åren 1933 och 1937 sjönk arbetslösheten från 25 till 14,3 procent. Därefter steg den till 19,1 procent 1938. Orsaken var att Roosevelt då gav efter för sin finansminister Henry J. Morgenthau Jr:s enträgna begäran att budgeten skulle balanseras. När detta fick arbetslösheten att öka återgick presidenten till sin tidigare politik, varpå arbetslösheten åter började minska (den var 14,6 procent 1939 och 9,9 procent 1940). Om man därtill tar med alla som sysselsattes i offentliga program (vilket man bör göra, eftersom de producerade nyttigheter) blir fallet i arbetslöshet ännu större (9,2 procent 1937, för att stiga till 12,5 procent 1938 och sedan åter falla). Den rimliga slutsatsen är att New Deal fungerade, men att dess verkan var begränsad, eftersom åtgärderna var begränsade. Trots dessa nyanseringar måste man konstatera att Sweezy och Baran har rätt, när de hävdar att det var kriget som satte punkt för trettiotalskrisen.

Efter kriget förutspådde både vänstersocialdemokrater och marxister att överproduktionen och massarbetslösheten skulle återkomma. Men prognoserna besannades inte. I stället följde de "gyllene årtiondena" som upphörde först i början på 1970-talet. Enligt Sweezy och Baran förklaras den fortsatta högkonjunkturen av det kalla kriget och den upprustning det medförde. En närmare analys av händelseförloppet visar emellertid att den förklaringen inte håller. Fram till 1950 prioriterade regeringarna i USA och Västeuropa ekonomisk återhämtning framför rustningar. Det gällde särskilt Europa, där försvarsanslagen förblev begränsade. Den ekonomiska återhämtningen och vad som beskrevs som ett "ökat hot" från kommunismen (Sovjets atombomb, maktövertagandet i Kina) gjorde att den amerikanska ledningen genomdrev att prioriteringarna mellan civil återuppbyggnad och rustningar ändrades till 50/50 detta år. Men det var Koreakriget och framför allt Kinas ingripande 1951 som fick USA att på allvar börja rusta och att kräva detsamma av sina allierade. Försvarsbudgeten i USA mer än fördubblades och ökade bara under loppet av två år nästan lika mycket proportionellt sett i de allierade staterna i Västeuropa

Men det fanns nästan inga lediga produktionsresurser att ta i anspråk. Trots nedrustningen under den andra hälften av 1940-talet rådde det full högkonjunktur. Problemen var inte överproduktion och arbetslöshet, utan överhettning och arbetskraftsbrist. Under de fem första efterkrigsåren växte produktionen med 40 och produktiviteten med 25 procent i Sverige. Arbetslösheten sjönk till 2,7 procent 1949 och 2,2 procent 1950, vilket i praktiken var lika med full sysselsättning. Även om Sverige var särskilt gynnat var förhållandena likartade över hela västvärlden. Även i USA, Storbritannien och Holland rådde det full eller nästan full sysselsättning. Lediga resurser fanns bara i Västtyskland, Italien och Belgien. I de två förstnämnda länderna var orsaken politiskt beslutade gränser för nivån på kol- och stålproduktionen. För att skapa resurser för upprustningen krävde USA att dessa gränser skulle tas bort och att Västtyskland skulle inlemmas i den västliga försvarsalliansen. Detta ledde till skärpta motsättningar mellan de allierade före detta ockupationsmakterna. Trots att frågan så småningom löstes genom den s.k. Europeiska kol- och stålunionen (1951) stod det klart att upprustningen bara kunde ske på välfärdens och den civila produktionens bekostnad. Inflationen steg, liksom levnadsomkostnaderna. Mellan juli 1950 och juni 1951 ökade de sistnämnda med nästan 10 procent i USA, 20 procent i Frankrike och med mellan 9 och 10 procent i Storbritannien, Västtyskland, och Italien. Skatterna höjdes, samtidigt som statliga välfärdsprogram skars ner eller inhiberades. I USA lades till exempel de långt gångna planerna på en allmän sjukförsäkring på is. Under de första fredsåren hade underskott i betalningsbalansen (det s.k. dollargapet) utgjort ett allvarligt hot mot återhämtningen i Västeuropa. Tack vare Marshallhjälpen och den ekonomiska återhämtningen hade underskotten minskat. Övergången från export till militär produktion medförde nu att problemet återkom. Rustningarna utgjorde därmed ett akut hot mot den ekonomiska tillväxten.

De ekonomiska problemen orsakade en politisk kris. I USA splittrades den koalition mellan representanter för storindustrin och fackliga ledare som hade dominerat politiken. Republikanerna stärkte sina ställningar. I England närapå splittrades labourpartiet, och de konservativa vann valet 1953. I valen i Italien och Frankrike gick kommunisterna framåt. Det ledde till att den amerikanska politiken modifierades, och en kompromiss mellan upprustare och förespråkarna av fortsatt prioritet för civil produktion och välfärd nåddes, först i USA och så småningom också i Västeuropa. Eftersom det inte fanns några lediga resurser att ta i anspråk för militär produktion fanns det bara en lösning: att förbättra produktiviteten. Det kom att bli drivkraften för en omfattande ekonomisk och politisk modernisering på båda sidor om Atlanten.

Det var således inte ökade anslag till militären som lade grunden för efterkrigstidens högkonjunktur. Vad man möjligen kan hävda är att rustningarna i och med ovannämnda kompromiss och den modernisering den ledde till intensifierade den högkonjunktur som redan fanns. Men inte ens under det kalla krigets hetaste perioder spelade militäranslagen rollen som konjunkturens viktigaste drivkraft. I mer nyanserade versioner av rustningtesen påstår man att det var återuppbyggnaden efter kriget som tillsammans med rustningarna lade grunden för "de gyllene årtiondena". Men inte heller det räcker. Stordelen av världskrigets förstörelse i Europa hade ägt rum i länder som nu låg inom östblocket, och handeln mellan de båda blocken var begränsad. I väst var det främst den västra delen av Tyskland och Italien som hade drabbats av omfattande ödeläggelse i form av terrorbombningar. Men dessa riktades främst mot bostadsområden, medan industrierna sparades. Och med undantag för enstaka viktiga insatsvaror som stål är byggande av bostäder en verksamhet som huvudsakligen gynnar det egna landets industrier. Det som stämmer i Sweezys och Barans försök till förklaring är tesen att det inte var statlig stimulanspolitik som skapade efterkrigstidens högkonjunktur. Den omfattande utbyggnaden av offentligt finansierad välfärd som ägde rum finansierades inte genom statliga underskott, utan genom de ökade inkomster som högkonjunkturen innebar. I likhet med upprustningen skapade välfärdsstaterna inte högkonjunkturen, de förstärkte den.

Keynes och hans kritiker gör samma fel. De bortser från teknikens utveckling och från de relationer som binder samman den med samhället i övrigt. All uppmärksamhet riktas mot fördelningsfrågor och den köpkraftiga efterfrågans utveckling, medan produktivitetsutvecklingen förutsätts vara konstant.6 Varje gång detta antagande inte stämmer får teorin problem att förklara skeendet. Oförmågan att innefatta tekniken och dess utveckling i den ekonomiska teorin har keynesianismen gemensam med neoklassisk teori. Problemet är att tekniken är underkastad sina egna begränsningar, utvecklingstendenser och språng och därför inte låter sig reduceras till ekonomiska förklaringsmodeller. Men å andra sidan hänger teknik och ekonomi samman. Frågan är hur.

Av de ekonomer som blivit berömda nog att bilda skola är det hittills bara Marx och (på ett mycket annorlunda vis) Joseph Schumpeter som har försökt besvara den frågan. Enligt Marx är den länk man ska utgå ifrån, om man ska förstå ett samhälle, sättet som mervärde utvinns på. Det är den relationen som utgör den viktigaste förbindelselänken mellan produktivkrafternas tekniska utveckling och struktur å ena sidan, och samhällets sociala struktur å den andra. Under kapitalismen är det således lönearbetet och de sätt som det är organiserat på som man måste ta som utgångspunkt för analysen. Dessa organisationsformer är socialt bestämda reaktioner på språng i teknikens utveckling och skiljer sig åt mellan olika perioder i kapitalismens historia. På basis av dem utvecklas sedan, genom klasskamp, mer övergripande sociala regleringar, som till exempel kollektivavtal och statens olika sätt att reglera relationen mellan produktion och köpkraft. Alla dessa regleringar återverkar på den tekniska utvecklingen och bestämmer till en del (men bara till en del) dess tempo och förlopp.

6811_02.jpgDet var inte militärutgifterna som drev på konjunkturen efter kriget.

Denna marxistiska teori resulterar, enligt min mening, i en bättre förklaring av efterkrigstidens högkonjunktur. Den avgörande motorn var den privata konsumtionens utveckling (massbilism, bostäder, hushållsmaskiner). Och den berodde i sin tur främst på teknikens utveckling och de sociala regleringar av arbete och mervärdeproduktion som stordrift, löpande band, tempoarbete och kollektivavtal och andra legala erkännanden av fackföreningsrörelsen innebar. Den nya tekniken, som under 1920-talet främst hade använts för att rationalisera storindustrin, började under det efterföljande årtiondet skapa nya arbeten i massomfattning, samtidigt som nya möjligheter att rationalisera befintliga produktionsprocesser öppnade sig. Men arbetarrörelsens växande styrka tvingade kapitalisterna att söka efter något slag av kompromiss för att kunna genomföra dessa rationaliseringar. Det var elektrifieringen av landsbygden och utvecklandet av elektriska småmotorer, bilismens utveckling och liknande som lade grunden under 1930-talet. Detta skapade möjligheten för nya former av klasskompromisser ("om ni medverkar i rationaliseringsprocessen, får ni kollektivavtal och högre lön").

Wagnerakten i USA (1935) och Saltsjöbadsavtalet i Sverige (1938) bröt marken för den kompromiss mellan storindustri och fackföreningsrörelse som är den viktigaste faktorn bakom levnadsstandardens, masskonsumtionens och högkonjunkturens "gyllene årtionden" efter kriget. I Sverige fick politiken ett avancerat uttryck i den såkallade Rehn-Meidnermodellen: stram finanspolitik (för att bekämpa inflationen), solidarisk lönepolitik (för att befrämja både lönenivå och rationaliseringar) och aktiv arbetsmarknadspolitik (för att hjälpa bortrationaliserade hitta nya arbeten). I USA kom den till uttryck i det historiker brukar benämna "the politics of productivity", som en samlande beteckning för den ekonomiska politik man tillämpade på hemmaplan och framgångsrikt exporterade till Västeuropa.

I början av 1970-talet tog festen slut. Tillväxten sjönk och arbetslösheten återkom. Statens försök att stimulera ekonomin ledde till inflation och växande underskott i handeln med omvärlden. Monetaristiska ekonomer som länge försökt göra Keynes till ansvarig för den ökande inflationen fick plötsligt ett växande gehör. Enligt ekonomer som Milton Friedman och Edmund Phelps finns det en "naturlig" nivå för arbetslösheten då alla som är villiga att arbeta för en lön som motsvarar vars och ens produktivitet har ett arbete.7 Den arbetslöshet som trots detta råder sägs vara "frivillig" och bero på att det finns människor som inte är villiga att ta de arbeten som erbjuds för en sådan lön. Genom att öka inflationen kan staten få ner arbetslösheten under den "naturliga" nivån. Det gör man genom att lura arbetarna att ta jobb för en lägre reallön, under förutsättning att de inte inser inflationens påverkan på deras (nominella) löners köpkraft. Haken är att arbetarna påstås justera sina lönekrav uppåt på basis av den inflation som råder vid varje tillfälle. Följden blir att det krävs större och större doser inflation för att "lura" dem att ta de lediga arbeten som finns. All politik som strävar efter att pressa ner arbetslösheten under dess "naturliga" nivå kan därför bara göra det till priset av en accelererande inflation. Keynesiansk stimulanspolitik sägs vara paradexemplet på en sådan politik. Stagflationen (kombinationen av arbetslöshet och inflation) under 1970-talet anses vara beviset för detta. Tio år senare inträffade den nyliberala kontrarevolutionen med början i England och USA. I Sverige skulle det dröja till början av 1990-talet innan den dåvarande socialdemokratiska regeringen förklarade att inflationsbekämpningen måste överordnas alla andra mål för den ekonomiska politiken (i stället för kampen för full sysselsättning).8

Men de nyliberala dogmerna är falska. Dagens kris har sina rötter i att de i tre årtionden har utgjort ledstjärnan för den ekonomiska politiken. Trots att NAIRU-teorin (the Theory of the Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment) har arbetats fram av tre nobelpristagare, och en fjärde - Paul Krugman - i mitten på 1990-talet förklarade den vara själva sinnebilden av en "vetenskaplig" ekonomisk teori, är den en akademisk vandringsmyt.9 Den vederläggs av utvecklingen i USA under den andra hälften av 1990-talet, då arbetslösheten låg långt under det som påstods utgöra dess "naturliga" nivå, utan att inflationen visade minsta tecken på att accelerera. Den vederläggs också av att inflationen i industriländerna under hela 2000-talet och under större delen av decenniet innan kraftigt understeg vad riksbanker och andra organ förutspådde på basis av NAIRU-teorin. Den vederläggs slutligen av all den empiriskt inriktade ekonomiska forskning som förgäves har försökt hitta belägg för den.10

Den grundläggande orsaken till 1970-talets stagflation var inte keynesiansk finanspolitik utan avstannande produktivitetsökning. På basis av den då rådande tekniken hade stordriften, det löpande bandet, tempoarbetet m.m. nått gränsen för vad som kunde åstadkommas. Försök att krama mer mervärde ur dessa organisationsformer ledde bara till ökat motstånd. Eftersom produktiviteten inte längre ökade i samma utsträckning som tidigare ledde statens försök att överbrygga krisen genom finanspolitik till ökad inflation, utan att arbetslösheten visade tecken att minska. Det skulle krävas nya tekniska språng, framför allt datateknikens framväxt, innan ovanstående arbetsformer kunde ges nytt liv, och nya sätt att rationalisera produktionsprocessen (inte minst inom den växande tjänstesektorn) kunde utvecklas. Först under 1990-talet började resultaten visa sig genom att produktiviteten åter började skjuta fart. Men precis som under 1920-talet och i början av 1930-talet har arbetarklassen ännu inte lyckats tilltvinga sig någon del av de ökade vinsterna. Resultatet ser vi i den överproduktionskris vi nu går igenom.

Därför är Keynes inte död. Tvärtom är han aktuellare än på länge. Men man måste inse att hans förlitan på nationella lösningar inte längre fungerar. Det visar erfarenheterna från den franska socialistregeringens försök med en isolerad stimulanspolitik i början av 1980-talet. Resultatet blev handelsunderskott och valutakris. Det som krävs för att lindra den pågående krisen är både nationella insatser och en internationellt samordnad stimulanspolitik. En sådan politik bör ha åtminstone fyra huvudinriktningar:

1)Penningpolitiken måste underordnas finanspolitiken. Full sysselsättning är viktigare än att bekämpa ett inflationshot som i dag inte finns och vars eventuella framtida existens kraftigt överdrivs av NAIRU-teorin. Nationella regler om budgetbalans och oberoende penningpolitik måste ändras. Detta gäller också och i synnerhet motsvarande EU-bestämmelser.

2)En omfördelande finanspolitik (typ progressiv beskattning, stöd till kommuner och landsting) måste ges en stor roll. Det måste kombineras med åtgärder som syftar till att modernisera infrastrukturen och bygga en grönare värld.

3)Finanssektorn måste klavbindas av nya restriktioner som kan förhindra fortsatta excesser. På kort sikt måste den "luftas" av nya skatter som gör det mindre lönsamt att ägna sig åt finansiella akrobatkonster av det slag vi har fått bevittna under de senaste årtiondena. På lång sikt måste staten återta sin kontroll över finansmarknaderna.

4)På sikt bör också ett nytt internationellt valutasystem som kan ersätta dollarn utarbetas och förhandlas fram. Keynes förslag som avvisades vid Bretton Woods-konferensen till förmån för det amerikanska förslaget att göra dollarn till reservvaluta, är en utmärkt utgångspunkt.11

En sådan politik kan emellertid inte ensam återupprätta balansen mellan arbete och kapital. I dag saknas de sociala betingelserna för klasskompromisser av det slag som på 1930- och 1940-talet gav arbetarklassen en större del av de ökande vinsterna. Under de senaste årtiondena har globaliseringen inneburit en kraftig maktförskjutning till kapitalets förmån. Konkurrensen från låglöneländer och hot om flyttning av produktionen har utgjort en viktig orsak till pressen nedåt på löner och skatter i USA och Västeuropa. Bara att konstatera detta räcker för att bli anklagad för "protektionism". Att dessutom börja fundera på med vilka medel problemet kan lösas kommer att resultera i en skur av sådana anklagelser. Men frågan är om inte tesen om frihandelns allenarådande välsignelser är ännu en akademisk vandringsmyt av samma slag som NAIRU-teorin. Fast en myt med mycket djupare rötter.12

På 1930- och 1940-talet fanns det dessutom ett levande alternativ till kapitalismen - realsocialismen, som den hade utformats av Sovjetunionen och Komintern. Det stärkte arbetarklassen samtidigt som det hade en välgörande effekt på kapitalisternas förhandlingsvilja. Avsaknaden av ett sådant alternativ försvagar i dag på ett motsvarande sätt arbetarrörelsen.

Men vi får inte glömma att varje kris ställer frågan om det rådande samhällssystemets legitimitet på dagordningen. Den sedan länge avsomnade debatten om ett alternativ till kapitalismen måste därför återuppväckas. Den pågående krisen utgör bara ett moment i senkapitalismens allmänna kris. Andra aspekter av den krisen, som den ekologiska krisen och hungerkatastrofen i de fattiga länderna, har nu hamnat i nästan total medieskugga. Men de fortsätter att existera och förvärras. I dag lever nästan en miljard människor på eller nära svältgränsen. De summor som hittills har använts för att rädda den rika världens banker och finansinstitut skulle troligen räcka för att avskaffa världssvälten. Om inte det är en moralisk och förnuftsmässig bankruttförklaring av kapitalismen, så vet jag inte vad dessa uttryck betyder.

Referenser

John Maynard Keynes: Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar. (Pontes 1993; innehåller också en bra introduktion av Lars Herlitz)

Lars Pålsson Syll: John Maynard Keynes. (SNS Förlag, 2007; bra introduktion).

Paul A. Baran, Paul M. Sweezy: Monopolkapitalet (Rabén och Sjögren 1966)

Michael J. Hogan: The Marshall Plan. America, Britain, and the Reconstruction of Western Europe, 1947-1952 (Cambridge University Press 1987)

Dosi, Freeman, Nelson, Silverberg and Soete (ed.): Technical Change and Economic Theory (Printer Publishers 1988; se särskilt Robert Boyers presentation av regulationsteorin).

Michel Aglietta: A Theory of Capitalist Regulation. The US Experience (NLB 1979).

Lennart Schön: En modern svensk ekonomisk historia. Tillväxt och omvandling under två sekel. (SNS Förlag 2000)

Jared Bernstein and Dean Baker: The Benefits of Full Employment. When Markets Work For People. (Economic Policy Institute 2003).

Noter

  1. Motsättningen mellan nazisternas världsbild och den som karakteriserade Hjalmar Schacht och andra ledande representanter för det tyska storkapitalet ledde i slutet av 30-talet fram till en öppen brytning. Schacht avgick och Hitler nationaliserade stora delar av den tunga industrin.
  2. Liberalism and Labour (1926). Citatet från Pålsson Syll: John Maynard Keynes: s 35.
  3. John Maynard Keynes: National Self-Sufficiency, The Yale Review, Vol. 22, no. 4 (June 1933), pp. 755-769.)
  4. Allmän Teori om sysselsättning, ränta och pengar: kapitel 10, avd. VI, s163-164 (Pontes 1993).
  5. Joan Robinson: What has become of the Keynesian Revolution? (Challenge 1-2, 1974).
  6. Men det skulle vara alltför enkelt att betrakta Sweezy och Baran som vänsterkeynesianer, även om de hamnar i liknande slutsatser. Deras väg till dessa slutsatser utgår inte bara från Keynes, utan också från en tolkning av Marx analyser av monopolens inverkan på konkurrens och innovationsförmåga. Enligt min mening är denna tolkning felaktig, både som tolkning och i sak. Det skulle emellertid föra för långt att ta upp saken här.
  7. Milton Friedman: The Role of Monetary Policy. (American Economiv review 58. Mars 1968), Edmund Phelps: Phillips Curves, Expectations of Inflation and Optimal Unemployment Over Time. (Economica 34. Aug. 1967).
  8. En bra redogörelse för denna utveckling är Johannes Lindvall: Ett land som alla andra. Från full sysselsättning till massarbetslöshet. (Atlas 2006)
  9. Paul Krugman: Voodoo Revisited. (The International Economy. Nov. - dec. 1995). Den tredje nobelpristagaren är Robert Lucas. Jfr hans Expecations and the Neutrality of Money. (Journal of Economic Theory. April 1972).
  10. Jared Bernstein och Dean Baker: The Benefits of Full Employment. When Markets Work For People. (Economic Policy Institute 2003) analyserar NAIRU-teorin och dess bristande empiriska stöd.
  11. Sambandet mellan avregleringarna av valutasystemet och de nationalla finansmarknaderna å ena sidan ,och anti-inflationspolitiken å den andra beskrivs I Pierre Rimbert: Nous avons eu le pouvoir, maintenant il nous faut lrgent. Le Monde diplomatique, april 2009 (finns översatt i den norska utgåvan).
  12. Jfr Jaques Sapir: Totems et Tabous. Le retour du protectionisme et la fureur de ses ennemis, och övriga artiklar på samma tema i Le Monde diplomatique, mars 2009.'