Arbetarlyrik är ovanligt, men förra året fick Johan Jönsons Efter arbetsschema genomslag i offentligheten. Daniel Cederqvist jämför med en föregångare, Stig Sjödins klassiska Sotfragment från 1949. Det är inte samma arbetarklass som stiger fram på diktraderna.

Det är inte särskilt ofta som det kommer diktsamlingar med en utgångspunkt i arbetsliv och arbetarklassen. Än mer ovanligt är att en sådan bok hyllas och prisbelönas, bland annat med Aftonbladets litteraturpris 2008. Efter arbetsschema (Bonniers 2008) av Johan Jönson är ett mycket ovanligt djur.

Jönson är inte någon debutant, detta är hans tolfte bok. Debuten skedde redan 1992. Han har dessutom skrivit ett antal pjäser för amatörteatergruppen Teatermaskinen.

Efter arbetsschema är ingen liten bok, snarast en tegelsten. Den innehåller också en mängd olika skrivsätt och stilar. Detta gör att boken, trots allt, är lite ojämn. Som bäst är den oförblommerat personlig och direkt i tilltalet, som sämst när den teoretiserar kring skrivandet. Då går Jönson lite vilse i sina filosofiska studier, till slut blir det varken poesi eller filosofi. Men både skildringarna av diktjagets egna brottande med familj, arbete och skrivande och, kanske framför allt, porträtten av forna arbetskamrater är mycket starka. Dessa porträtt är förstås direkt inspirerade av Stig Sjödins diktsamling från 1949, Sotfragment.

Det är i jämförelse med till exempel Stig Sjödins poesi och de här personporträtten som någonting står klart för mig. I Jönsons bok blir dessa porträtt av en samhällsklass som är splittrad och i underläge. Hos Jönson är individen, subjektet, ständigt i fokus. Hos Sjödin kunde en dikt låta så här:

Att mötas åtta timmar
till samma nödtvång, samma gärning
och andas samma tjocka luft och utdunsta
likadana pärlor svett och syrlighet
och slå sig genom mörkret
tills en vila skymtar,
börja dag när allt annat slutar,
att ha nattskift.
Då blir ingenting högtidligt
och ett ord, gemenskap kallat
alldeles för stort och slitet.

När Jönson skall skildra ett arbetspass är tongångarna annorlunda:

"Det gäller att inte tänka längre än till arbetspassets slut. Att man ska ta sig på andra sidan arbetspasset. Tänker man längre är man förlorad. Tänker man det minsta långsiktigt, ja då går man omedelbart under i en depressivitet utan mål och mening."

Vad beror denna skillnad på? En förklaring är förstås att de skildrar olika arbeten: Sjödin är på en fabrik och Jönson på ett korttidshem för handikappade. Men jag kan ändå inte undgå att tänka tanken att det också avspeglar arbetarklassens ställning och självbild. Vi har blivit jag, ett jag som är i underläge och deprimerat.

6810_01.jpgJohan Jönson.

Det här blir kanske en orättvis betraktelse över en diktsamling som jag faktiskt på många sätt tycker mycket om. När Jönson inte faller in i ett filosofiskt fikonspråk så är även de långa prosadikterna fascinerande. "journatt, Ali nattvak. Ber honom läsa högt på persiska ur boken med Hafiz dikter som han har med sig. Han gör det. Jag sluter ögonen och lyssnar."

I en intervju i Dagens Nyheter diskuterar Jönson sin diktsamling och dess estetik:

"Arbetarlitteraturen har inte så hög status. Den har fått vara i fred, det blir inga estetiska stridigheter och den stagnerar i en traditionell realism. Det har svensk arbetarlitteratur haft problem med. Ämnet är angeläget och då kommer man undan med svag och daterad estetik.

- För många är det viktigt att ha många läsare och då kompromissar man. Det är möjligt att jag är ung och skitnödig, men det måste vara estetiskt anständigt på något vis. Annars skäms jag. "

Detta är i någon mån sant. Arbetarlitteraturen har nu under flera decennier varit undanskuffad. Dess estetiska diskussion obefintlig. Men man måste komma ihåg att vettig estetiskt diskussion inte bör skilja alltför mycket på form och innehåll. Innehållet ger formen. Den offentliga estetiska brottning som Johan Jönson nu genomför kan mycket väl leda till något positivt. Nämligen att fler hänger på och skriver om sina arbetslivserfarenheter, från verkstadsgolv och dagis.

Jönson kramas nu hårt av borgerligheten. Aftonbladets litteraturpris och en nominering till Nordiska Rådets pris ger honom förstås möjligheter att försörja sig på sitt författarskap. Låt oss hoppas att han utnyttjar detta på rätt sätt och inte blir en av dem som "tände sina facklor i Brand och släckte dem i Veckojournalen". Han behövs, och det är inte alla poeter om vilka man kan säga det.