I mars larmade medierna om maktskifte i Madagaskar. EU och USA fördömde, och grannländer vägrade erkänna den nya presidenten. Statskupp? Möjligen, men kanske lika gärna ett folkuppror. Säkert är i alla fall att det handlade om mat.

Madagaskar med 20 miljoner invå-nare är ett fattigt land. Sjuttio procent lever under fattigdomsgränsen, medellivslängden är 51 år, och BNP per capita är mindre än en hundradel av Sveriges. Madagaskar är ett bördigt land, men nettoimporterar livsmedel. Infrastrukturen är som man kan förvänta mycket svag, medan korruptionen är stark. Den tidigare presidenten, Ravalomanana, kom till makten 2002 på ett löfte att halvera fattigdomen genom att öppna landet för den fria marknaden.

Den nya presidenten, sedan den 18 mars, heter Andry Rajoelina. Han var tidigare borgmästare i huvudstaden och drev dessutom en radiostation. Den stängdes av regeringen i december 2008 efter politiskt misshagliga intervjuer som "störde fred och säkerhet". Rajoelina svarade med att uppmana till generalstrejk och gatudemonstrationer. Regeringen svarade med att avsätta honom som borgmästare. Gatudemonstrationer följde, tusentals anhängare till Rajoelina intog delar av regeringskansliet som nästa dag stormades av skjutande poliser. Presidenten Ravalomanana avgick och överlämnade makten till militären som i sin tur överlämnade statschefsskapet till Rajoelina. Statskupp eller folkuppror? Det är svårt att veta, men uppenbarligen har Rajoelina ett folkligt stöd.

Vad gjorde Rajoelina nästan först av allt? Han upphävde avtalet med det sydkoreanska företaget Daewo Logistics.

Daewoo Logistics Corporation, i grunden ett rederi, hade 2008 avtalat med Ravalomanana om 99 års brukningsrätt till 1,3 miljoner hektar, omkring hälften av alla odlingsbar jord på världens fjärde största ö. På denna halva planerar Daewoo att utveckla högmekaniserad odling av vete, majs, ris och sojabönor. Storjordbruksexperter från Sydafrika och Latinamerika skulle leda projektet. Upp till 70000 madagasker kunde tänkas få jobb på storjordbruken. Det kan låta mycket, men siffran bleknar om man betänker hur många småbrukarhushåll som samtidigt blir avhysta. Utvecklingsexperter hävdar att detta slags projekt har mycket liten betydelse för en bredare industrialisering. En kommentator jämför med hur de ostindiska kompanierna, också de i grunden handelshus och rederier, köpte upp stora delar av Indien och Indonesien på 1600- och 1700-talet.

Madagaskar och Daewoo Logistics är ett extremt exempel på nykolonialism. Men det är ändå ett exempel bland många. Den sydafrikanske samhällsvetaren Glen Ashton hävdar i en artikel från januari att det finns över hundra liknande fall. Inte bara transnationella företag köper väldiga arealer; också rika stater, ofta med brist på egna brukbara jordar, vill lägga under sig stora områden. Kuwait jagar land i Sudan, Uganda, Egypten, Marocko, Burma, Thailand och Laos. Katar gör det samma i Sudan, Kambodja, Indonesien och Vietnam. Saudiarabien eftersträvar överenskommelser med Brasilien, Sudan, Kazakhstan, Turkiet och Pakistan. Också Kina är en viktig aktör med stora intressen i bland annat Zimbabwe, Mocambique, Nigeria, Uganda, Kamerun och Tanzania.

På denna mellanstatliga nivå kan markförvärven ibland vara förenade med förnuftiga utvecklingsprojekt för att främja ett någorlunda allsidigt näringsliv och hålla tillbaka jättestora klassklyftor. Det är nog fallet med exempelvis åtskilliga kinesiska projekt. Men man ska inte bortse från att huvudsyftet för de aktiva staterna är att säkra den egna befolkningens livsmedelsförsörjning och att hinna först i den nya kapplöpningen om de allra fattigaste ländernas ibland enda riktigt stora råvarutillgång: den odlingsbara jorden. Det är inte en slump att ett till ytan stort men helt sönderslaget land som Sudan är ett av de hetaste bytena. Krigsherrarna och den mark de kontrollerar köps upp. För rika oljestater är det också ett sätt att diversifiera sin ekonomi för den händelse oljan tar slut eller blir mindre eftertraktad om några årtionden.

6806_01.jpgDemonstration i Madagaskar.

Men de privata aktörerna är lika mycket på offensiven. Den saudiska Bin Ladin-gruppen har säkrat tillgången till en halv miljon hektar i Indonesien. (Ja, vilken Bin Ladin är ett verkligt hot mot folkens överlevnad.) Också svenskt kapital håller sig framme efter förmåga. Inte hört talas om Alpcot Agro? Gå då till webbplatsen (alpcotagro.com) och läs: "Alpcot Agro är ett svenskt aktiebolag som grundades 2006. Bolagets målsättning är att generera en attraktiv avkastning på investerat kapital genom att förvärva och bruka jordbruksmark i Ryssland och andra OSS-stater." Redan lär man kontrollera 400000 hektar rysk jordbruksmark och har siktet inställt på Ukrainas kornbodar.

På annan plats i detta Clarténummer påpekar Ulf Jonsson att de stora transnationella livsmedelskoncernerna - Cargill, Bunge och andra - ofta undvikit ett direkt jordägande, såsom den minst lönsamma delen av den internationella matkapitalismen. Men i dessa fall ser vi ett delvis annat mönster. En ny form av kolonialism slåss om sojan, vetet och riset ända ned till rötterna; rika stater och transnationella koncerner delar upp den odlingsbara världen mellan sig. Och fattigbönder i bördiga och fattiga stater drivs i väldiga folkvandringar mellan flyktingläger eller in i storstadsslummen.

Det kanske var ett folkuppror ändå i Madagaskar.