Erkki Tuomioja, Finlands förre utrikesminister, har skrivit en formidabel bok om två remarkabla kvinnor. Den ena, hans mormor, blev chef för Finlands rundradio och skrev tillsammans med Bertolt Brecht Herr Puntila och hans dräng Matti; den andra, hennes syster, gifte sig med en ledande brittisk kommunist som var kusin till Olof Palmes far. Anders Björnsson recenserar.

Systrarna föddes i Estland, tog studenten med högsta betyg i ryska gymnasier och blev båda finska medborgare. De var mångspråkiga, hade hjärta och intellekt till vänster och var sällsynt driftiga. I flera avseenden uppvisar de påfallande kontraster.

Om den äldre systern, Hella Wuolijoki, trivdes med att stå i rampljuset, så valde den yngre, Salme Dutt, att agera i kulisserna. Båda gifte sig tidigt med socialdemokratiska framtidslöften, men endast Salmes exmake Eino Pekkala gjorde en framgångsrik karriär och hamnade efter fortsättningskriget i regeringen under J.K. Paasikivi, därefter under brodern Mauno Pekkala. Hella tar inga formella politiska uppdrag förrän mot slutet av sitt liv, då hon en kort tid sitter i Finlands riksdag för folkdemokraterna. Hennes karltycke är omvittnat, från en tidig ungdomsförälskelse med Jaan Tnisson, den estniske liberalen och självständighetsledaren till sovjetiska agenter och brittiska gentlemän. Salme nöjer sig med att vara sekreterare och rådgivare till Rajani Palme Dutt, under de känsliga åren 1939-41 CPGB:s generalsekreterare, även om många har ansett att hon själv från partiets unga år var en helt bestämmande gestalt. Hella gör sig under första världskriget en förmögenhet på att spekulera i livsmedelsbrist och råvaruknapphet, blir godsägare och storkapitalist i trävaror och tycker om att hålla celeber salong, i stad såväl som på land. Medan Salme och Rajani lever yrkesrevolutionärers ibland torftiga liv, under långa vistelser utomlands (Bryssel), och även i övrigt är socialt isolerade från proletärt betonade apparatmiljöer där man hade lätt att se ned på intellektuella från främmande klass.

Det är en historiker av facket som har gått till väga. Under en följd av år har han besökt arkivinstitutioner och vittjat bevarat material i den egna familjens ägo. Svårast har det, kanske inte underligt, varit att få tillgång till ryska officiella samlingar. Ibland har han fått lita till vittnesmål som har sett ett därefter förborgat dokument eller avlyssnat en replik; inte sällan bygger resonemanget, noga redovisat, på sannolikheter. Det är inte märkligt eftersom båda systrarna på olika sätt rörde sig i konspiratoriska och agentliknande miljöer - de ägnade sig till och från åt "intelligence", underrättelser. Deras mångspråkighet låg dem därvid ingalunda i fatet. Mera drabbad än Salme, som råkade leva i rätt land under andra världskriget, blev Hella: hennes traditionellt goda kontakter med Moskva var i sig misstänkta när den finska krigsmakten stred tappert mot sovjetarmén och då hon inte var mindre nogräknad i sitt umgänge än att hon kunde ta emot en person som spionerade för fiendens räkning, blev hon till slut arresterad och dömd till flerårigt fängelsestraff. I vilken mån hon själv hade renodlade agentuppdrag har varit svårt för författaren att avgöra. Klart är att hon i NKVD:s papper har gått under ett kodnamn som "Poet".

6410_01.jpgEtt stänk av rött

Det var nämligen som författare hon gjorde sig ett namn för den stora allmänheten - återigen till skillnad från systern som visserligen skrev betraktelser, under pseudonym, i den brittiska kommunistpressen och även en diktsamling, men denna kunde utges först efter flera decennier och då posthumt, i ett privattryck. Hella Woulijoki, som alltid varit en skrivande människa, debuterade i början av 1930-talet, sedan övriga affärer avvecklats i den ekonomiska världskrisens kölvatten, som dramatiker. Rimligen var hon Finlands mest framgångsrika och spelade pjäsförfattare under förra århundradet, och hennes stycken ges fortfarande, alltid någon gång på något ställe i landet. Det var inga idédramer hon skrev, däremot brett upplagda skildringar från agrara miljöer som flertalet finnar kunde identifiera sig med. (Etnologi hade varit Hellas akademiska huvudämne.) De hade romantiska intriger och saknade inte inslag av sentimentalitet. Flera av hennes manus blev filmade. Hon skrev även i andra genrer, exempelvis memoarer och politiska pamfletter. Som partipolitiker hade hon mindre succé, bland annat därför att hon aldrig lyckades arbeta bort sin estniska brytning när hon talade finska. Som dominant radiochef kunde hon däremot se till att hennes röst hördes ut över landet.

Toumiojas bok har många förtjänster. Den är ett viktigt stycke modernhistoria, inte minst därigenom att det diplomatiska och storpolitiska spel som Finland var inbegripet i under vissa faser av 1900-talet får nya facetter. Väinö Tanner, socialdemokraternas högersinnade ordförande under många år, var ett av Hellas favorithatobjekt, medan Paasikivi, högermannen, hade hennes förtroende, om också inte hon hans; dock gav hon Paasikivis alkoholiserade dotter en uppseendeväckande hög position på radion. Den svenska scenen belyses eftersom Stockholm under finska ofärdsår var en viktig knutpunkt för kontakter - både för finnar och ryssar. Naturligt nog får Woulijoki mer plats i boken än Palme Dutts, kanske främst därför att Hella har lämnat mera dokumentation efter sig än Salme. Rajanis öde hade säkert varit ämne för en särskild bok, alldenstund han under drygt femti år var en helt central person på den extrema vänsterkanten, en brittisk C.H. Hermansson, ehuru med en nästan slavisk följsamhet gentemot Moskva to the bitter end (1974).

6410_02.jpgErkki Tuomioja

Boken är översatt från engelska originalet av Margareta Eklöf, en av de bästa. Några termer har blivit onöjaktigt återgivna under resans gång. Man talar om fennomaner, inte om fennofiler; skyddskårerna (som Mannerheim var ordförande för) bör inte översättas med civilgardet; det heter inte koalitionspartiet utan samlingspartiet; 6 december kallar finnarna självständighetsdag, inte nationaldag; på svenska brukar Platons största dialog få namnet Staten, inte Republiken. Sådant är kanske småsaker som emellertid bör rättas till i en förmodad andra upplaga.

Ett stänk av rött

Två systrar i revolutionens tjänst

Erkki Tuomioja

Översättning: Margareta Eklöf

Leopard Förlag

379 s, ill.