Den ryska imperialismen är i upplösning, USA:s imperium på nedgång. Men samtidigt försvagas nationalstaterna. Därmed kan nya maktstater träda fram - kanske blir Europa en sådan imperiestat. Hur ska vi förstå vad som kan hända? Anders Björnsson tar sin utgångspunkt

i en kritisk diskussion av nationsbegreppet hos den tyske samhällsvetaren Max Weber.

Max Weber (1864-1920) definierade nationen uteslutande i makttermer.1 Det var inte så underligt. Det tyska samhälle där han växte upp och verkade var en maktstat - resultat av krigiska övningar, inte folkliga resningar. Själv hörde han hemma i en nationalliberal tradition, som lät enheten gå före friheten. Åren kring första världskriget framträder Weber, vilken en gång kunnat räknas till den borgerliga vänstern, i rollen av imperialistisk krigsivrare. Det är inte tyskarnas sak som står på spel - det hade den gjort på 1890-talet då Weber som forskare undersökte det ostelbiska lantarbetareländet och såg slavisk, främst polsk, säsongsarbetskraft tränga undan den tyska landsbygdsbefolkningen, in till städerna eller ut i emigrationen. Nej, det är en överlägsen kultur som kämpar för hegemoni mot en hegemon av annat kynne, den anglo-amerikanska, och med starkare ekonomiska nypor än Tyskland. Tysklands förlust i kriget förvånade många, särskilt sedan Ryssland var ute ur räkningen och den tyska krigsmakten slapp tvåfrontskriget. Weimarrepublikens undergång hade antagligen inte förvånat Weber som tidigt varnade för upplösningsmekanismerna i det republikanska samhället - "die gespaltene Gesellschaft", som historikern Heinrich August Winkler har karakteriserat nederlagets Tyskland.2 Först med Hitler fusioneras landet till en nationalstat - efter en försening i två omgångar, först genom nederlaget 1848, sedan genom "segern" 1870, som skapade ett förbund av furstestater genom det moderna (egentligen halvfeodala) tyska kejsarriket.

6111_01.jpgMax Weber

Arvet har visat sig ominöst. I Tyskland går det inte att vara nationell, utan tillmälen, knappast heller patriot. När tyskarna (och deras förbundskansler) motsatte sig Förenta staternas oprovocerade angrepp på Irak våren 2003, försökte Jrgen Habermas (en Weber-kritiker på tidigt sextital) göra detta till en europeisk angelägenhet.

Inte för att Weber, misslyckad som politiker, ihågkommen bland annat för sina universalhistoriska betraktelser, skulle ha varit en framstående nationsteoretiker: han bortsåg dock från ras och religion (ideologi) som konstitutiva element i nationsbildningsprocessen. Vägen från den patriomoniella staten (där stat och undersåtar är härskarens egendom, som i självhärskardömets Ryssland - mindre självklar är hans referens till det osmanska sultanatet, som byggde på en byråkrati utan avseende på personliga vertikala bindningar3) eller ståndssamhällets stat ("der Ständestaat", som vilade på en kompromiss mellan ovanifrån privilegierade korporationer) till medborgarsamhällets stat gick via fursteabsolutismen. Denna utjämnade (utan att utplåna) nedärvda orättvisor och ställde individen snarare än kollektivet inför fullbordade fakta. Nationer består av individer, inte av institutioner: institutioner befolkas av individer och kan vara ett skydd för individer. Fackföreningar är naturligtvis typfallet i samhällen där de feodala trohetsbanden, som förutsätter att den överordnade ger den underställda någon form av elementärt skydd, har ersatts av självorganisation och självförsäkring. Nationen kan inte formas av annat än myndiga medborgare - i demokratiska system förutsätts hela folket, samtliga invånare, som uppfyller vissa lagstadgade minimikrav, vara fullmyndiga medborgare, och idealt sett ska restprodukten vara helt försumbar: inga Bantustans alltså, inga ghetton. Ras och religion kan utgöra spärrar i den demokratiska nationsbildningsprocessen. Sekularism har ansetts befordra medborgerlighet. Enklaver befordrar tvärtom särrättigheter, vilket är en eufemism för diskriminering och överhetsbeskydd. Det vill säga de är ett effektivt sätt att spränga en nation.

I sådana här processer går man, typolo-giskt och kronologiskt, från ett tillstånd av "Eigenschaft", alltså ett system där någon är en annans egendom, till ett system av formellt fria förbindelser mellan människor, "Rechte".4 Styrkan i dessa förbindelser avgör i sin tur graden av frihet och autonomi gentemot den makt som, sist och slutligen, befaller i kraft av sitt våldsmonopol, som de flesta "fria samhällen" har gett upp för egen del. Inte bara staten, också nationen är otänkbar utan en sådan försvarskraft som våldsmonopolet medger. (Är Schweiz en nation?) Det behöver inte leda till övervåld mot andra, och inte heller till "självvald isolering" (standardanklagelsen mot "vänsternationalismen"), men om nationen inte ska reduceras till ett hembygdsmuseum måste den ha en armé. Alla begriper att USA inte skulle hålla samman en dag utan en mäktig våldsapparat, utåt som inåt. Anmärkningen gäller naturligtvis också andra stater, i synnerhet sådana som utsätts för inre spänningar och yttre angrepp, fastän i avtagande materiell grad. Sverige har ansetts inte behöva egen försvarskraft. Är därmed också den svenska nationen satt under press?

Också ekonomisk självförsörjning är en aspekt på nationell frihet. När Iran skaffar sig en inhemsk kärnkraftsindustri, och när landet överväger att flytta sina banktillgodohavanden i Väst till finansiella institutioner i Asien5 för att hindra sådana beslag som togs av Väst efter den iranska revolutionen 1979, slår landets regering vakt om sin nationella handlingsfrihet men naturligtvis också om den förkättrade statssuveräniteten. Visst är det ett maktspel. Det spelas av ett land i tredje världen. Det är därför man tänker på det. Vem tänker varje dag på de brittiska och franska kärnvapnen?

Myndiggörelse länkar individer till politiskt ansvarstagande. Fenomenet speglas i statsförfattningarna, mer eller mindre starkt. Vissa stater får mindre god respons i "världssamfundet" (som jag här inte likställer med hegemonen) därför att de inte tillåter sina medborgare att växa. Sovjetunionens upplösning och det realsocialistiska systemets undergång skapade misär för så många människor (och väldiga rikedomar för patrasket6), men det var en vinst såtillvida som kontrollen av det mänskliga handlandet blev mindre outhärdlig och de forna kampparollerna (som alltför få tog på allvar) transformerades till en tävlan på formellt lika villkor (inte längre någon proletariatets diktatur). Nationen (som i det egentliga Ryssland existerade endast i rudimentär form) tog obotlig skada genom att andliga och intellektuella tillgångar såldes ut och eftersattes, genom att böcker och bildning sattes i strykklass, vilket försvagade samhällets mentala motståndskraft mot sådana elaka företeelser som antisemitism och allmän främlingsfientlighet. Rysslands storhet växer inte när landet slår sönder sina randpopulationer. Man skådar här en imperialism i nedgång - i Irak skådar man en annan.7 USA:s destruktion som statskropp är inte i sikte; det var inte heller den sovjetiska statskroppen på sjuttitalet. Irak slogs de facto sönder. Det ledde till inbördeskrigsliknande förhållanden. Befolkningen for illa; men någon exklusion har det ju inte varit fråga om. I sovjetväldets periferier uppstod oroligheter och lidanden, men sammanbrottet av den tidigare ordningen har ingenstans lett till exodus; inte ens de "etniska rensningarna" i Jugoslavien fick den massiva följden - flyktingskap ja, men inte definitiv fördrivning av hela folkgrupper. Inte heller Israels eventuella upphörande som statsbildning torde medföra deportationer. I denna del av världen är man van att hantera etniska motsättningar. Det är rimligt att straffa palestinska terrorister. Det är rimligt att straffa israeliska expropriatörer (och terrorister). Hämnden är sedan alltid ett störmoment, en irrationalitet.

6111_02.jpgDen tyska socialdemokratin anpassade sig till maktstaten. Röstade för krigskrediterna 1914. Bilden från världskriget.

Makt finns överallt; den som vill bli myndig eftersträvar således makt. Också maktmissbruk finns. Man kan utan överdrift påstå att den tyska maktstaten på Max Webers tid, "das Deutsche Kaiserreich", var en maktmissbrukare. Den slog mot katoliker och socialdemokrater - den inre fienden. Den hade gjort upp en blodig räkning med danskar, österrikare, fransmän - och flyttade fram Tysklands militära positioner på ett sätt som inte motsvarade landets politiska styrka. Junkrarna var inga framtidsmän; kapitalisterna ("das Wirtschaftsbrgertum") ringaktades, arbetarklassen kuvades. Den sociala och politiska heterogeniteten i Kejsartyskland ropade efter auktoritet, disciplin, lydnad. Socialdemokratin tog efter och växte till den största och bäst organiserade i Europa. Men den isolerades och för att bryta isoleringen såg den bara en utväg: anpassningen, inväxandet. Riksdagsmajoriteten beviljade krigskrediterna i augusti 1914. "Jag känner inte partier, jag känner bara tyskar", ljög Wilhelm II. Men kejsaren var en splittrare - tysken längtade till hemmet, han ansåg sig inte ha på världshaven att göra - och efter kriget kom splittringen till socialdemokratin. Kejsartidens maktstat detroniserades aldrig av republikanerna. Weimar var en statskonstruktion som tillät parallella maktstrukturer. Max Weber argumenterade för ett urstarkt presidentämbete, ett kejsarsurrogat, som kunde tygla självsvåldet, parlamentets och partiorganisationernas, genom dekret. Författningen kom också att medge dekreträtt och redan den förste rikspresidenten - Friedrich Ebert, socialdemokrat - utnyttjade den flitigt och gav därmed precedens åt nazisternas antiparlamentarism efter deras regeringstillträde 1933.8

I dagens Washington ser vi en administration som är beredd att åsidosätta kongress och konstitution, och därmed är också det liberala amerikanska projektet i fara, som så många gånger tidigare. Denna gång är det ekonomiskt utsatt, med stora underskott, skenande krigsutgifter och nästan inget hushållssparande. Rivalerna väntar på tillfället. Ett antal aktörer kommer sannolikt att avträda från scenen. Det blir då dags för nya nationsbildningsprocesser. Konturerna till en europeisk maktstat, som Habermas och andra drömmer om, är fullt synliga.

Noter

  1. Michael Sukale, Max Weber. Leidenschaft und Disziplin. Leben, Werk, Zeitgenossen, s 374 ff. Tbingen, Mohr Siebeck 2002.
  2. Weimar 1918-1933. Die Geschichte der ersten deutschen Demokratie, s 285 ff. Mnchen, C H Beck 1998 (1:a uppl 1993).
  3. Se här min skrift Osmanernas rike - ett försummat kulturellt arv, s 47 f. Stockholm, SNS Förlag 2004.
  4. Se här Peter Blickles eleganta utredning Von der Leibeigenschaft zu den Menschenrechte. Eine Geschichte der Freiheit in Deutschland. Mnchen, C H Beck 2003.
  5. Financial Times 21/1 2006.
  6. Med "patrask" avser jag här detsamma som C J L Almqvist i Det europeiska missnöjets grunder (1850) där han talar om en pöbel som förklätt sig: "Dit höra de, som anse sig förnäme, kalla sig lärde, tro sig bildade, hälsa sig frisinnige, utan att vara det [] De söka endast befrämja sina egna fördelar, under det de tala högt om allas frihet och hjälp; därföre, långt från att vara frisinnige, äro de översittare, så mycket farligare och nedrigare, som deras våld ej ligger öppet och deras ondska ej bekänner sig."
  7. Jfr här intervjun med Patrick Cockburn ("The Abyss in Iraq"). New Left Review 36 nov/dec 2005.
  8. Ebert utfärdade inte mindre än 136 dekret, avsedda för extrema undantagstillstånd, och nästan alla riktade mot påstådda hot mot republiken vänsterifrån, "whereas they went virtually unused against what many saw as the far greater threat to it posed by the right". (Richard J Evans, The Coming of the Third Reich, s 83. London m fl, Allen Lane 2003.)