Iraq in fragments, the occupation and its legacy

Eric Herring & Glen Rangwala

Hurst & Company 2006

Böcker om ockupationen av Irak börjar det bli gott om, men än så länge få undersökningar med vetenskapliga ambitioner. I denna bok har emellertid två brittiska forskare med god kännedom om Mellanöstern och det som brukar kallas internationella förhållanden samlat sig till en minst sagt förödande kritik av ockupationen. De utgår från de anspråk på att utöva "state-building" som ockupationsmakten gjort, och analyserar sedan steg för steg den faktiska politik som utövats av ockupationsmakten. Vi får lärorika inblickar i hur den katastrofala s.k. återuppbyggnaden organiserats, hur en enorm korruption brett ut sig, hur extrema nyliberala ekonomiska reformer genomdrivits utan verklighetsförankring, hur ockupanten byggt upp oheliga allianser med olika - ofta revanschistiska och separatistiska - politiska krafter, samt hur prioriterandet av att slå ned det tilltagande motståndet i landet alltmer kommit att slå ut övriga målsättningar. Till detta kommer det administrativa kaos som präglat den amerikanska närvaron.

5915_01.jpg

Författarnas slutsats blir att ockupationspolitiken medvetet och i än högre grad omedvetet stött och stärkt en rad "centrifugala" krafter som lett till en extremt fragmentiserad statsstruktur. I slutändan fastslås att den stat som nu utkristalliserat sig kan kallas för misslyckad, "failed", i den mån att den inte längre företräder den egna befolkningen, medan den däremot fortfarande kan lägga kraft på att genomdriva ockupationsmaktens och andra utländska ekonomiska och politiska krafters intressen mot den egna befolkningen och ekonomin. Författarnas utgångspunkt i modeller för "state-building" ger dock inte oväntat intrycket att en mer välorganiserad ockupation hade kunnat leda till ett annat - bättre - resultat. Ett historiskt perspektiv skulle här vara tacknämligt. Det är bara att bocka av de erfarenheter av kolonialvälden och ockupationer som gjorts. Sönderfall, övervåld och i bakgrunden naken exploatering är och förblir resultatet av dessa äventyr. Motstånd är bara att vänta sig.


The war on truth 9/11:Desinformation and the anatomy of terrorsim

N. M. Ahmed

Olive Branch Press 2005

De som debatterar eventuella konspirationer bakom terrorattacken mot Twin Towers 9 september 2001, skulle må bra av att läsa N M Ahmeds The War on Truth. Boken är snarast ett 450-sidigt lexikon över offentligt tillgängliga underrättelser och falsarier om 9/11.

I boken redovisas vilka kunskaper som fanns om terroristiska grupper och projekt i länder som Afganistan, Saudiarabien, Pakistan och om det som här kallas "Terrorism and Statecraft". Det senare avser hur statliga organ i olika länder (de nämnda inkl. USA m fl) aktivt blandar sig i arbetet att sätta upp, beskydda och driva på terrorgrupper som al Qaida, med Usaman bin Ladin som en av CIAs definitiva favoriter. Ahmed visar med många och utförliga citat att det inte kan ha varit mycket som inte varit bekant eller lätt kunnat vaskas fram ur offentligt åtkomliga källor, även före internets genombrott.

5915_02.png

Själva källmaterialet antyder att det fanns intressen och avsikter med missarna. Men nog är det långt till en konspiration, när det är kortsiktiga intressen som i huvudsak styr hur man förhåller sig till chanserna och riskerna.

Författaren ger utförliga citat som tillåter läsaren att skapa sig ett eget omdöme. Och det utfaller mot konspirationsteorierna. Hur roliga, intressanta och spännande konspirationer än är, så är de inte särslilt frekventa, och inte heller så komplicerade som en 9/11-konspiration måste ha varit för att ha utsikt att lyckas. Det lutar i stället åt förklaringen att den splittrade amerikanska staten i sin inkompetens inte visste vad de andra lemmarna gjorde när väl huvudet hade gått i stå den 9/11.

CIA, FBI, NSC och alla de andra hundratals underrättelse- och spionorganisationerna - inklusive våra svenska motsvarigheter - är förvisso mycket destruktiva och ett hot mot inre och yttre säkerhet. Men de kommer inte att kunna hindra folk att söka ett bättre samhälle.


Mao - den sanna historien

Jung Chang & Jon Halliday

Prisma 2006

Att äpplen ofta ramlar långt från päronträden är inte obekant. Men att kinesiska äpplen börjat dyka upp i svenska livsmedelsbutiker under 2006 är nytt. En annan iakttagelse som kan göras är att den anti-kinesiska litteraturen verkar ha en högkonjunktur.

Jung Chang heter en kvinna som tjänar USA-imperialismens intressen. Jung Chang gör det från en avhopparposition i Storbritannien. Se t.ex. Changs Vilda Svanar. Tre döttrar av Kina (Stenströms, 1991). Hon gör det i linje med den internationella kampanj som förs mot Folkrepubliken Kina på olika plan.

Jung Changs far var en högt uppsatt partimedlem som hamnade i onåd i Folkrepubliken Kina. Enligt dottern dog fadern efter en tids förföljelse, men så vitt jag förstår kan orsaken ha varit biologisk. I sin senaste bok, Mao - den sanna historien (Prisma, 2006), blandar hon subjektiva fakta, skvaller och troligen autentiska fotografier från olika perioder i det moderna Kinas ytterst händelserika historia. Kina är ju världens folkrikaste land - 1, 3 miljarder människor lever och verkar där. Den nuvarande ekonomiska utvecklingen är enorm, men ojämn, och det kommunistiska partiets ledning av landet påstås - även av partikadrer - vara en blandning av socialism och marknadsekonomi. Kina har kontakter över hela världen och på många områden har man lärt av t.ex. Sverige.

I nästan 900-sidiga boken sägs bl.a. att Mao "varken badade eller duschade under sina 27 år vid makten" (från bildsamlingen mellan sid. 578-579). Denna i sig högst osannolika uppgift emotsägs dessutom några sidor innan när Mao simmar i strömmande vatten. Påståenden av den här typen gör att både författaren och förlaget framstår i komisk dager. Dessutom gör dessa mängder av "fakta" att skildringar som verkar eller kan vara initierade förlorar i trovärdighet. Exempelvis beskrivningen av Lin Biaos flykt och flygkrasch och händelser dessförinnan är detaljerad, kanske rent av spännande, och kan vara sann, men, men Ordval präglas påfallande ofta av illvilja och svepande påståenden.

5915_03.jpgMao Zedong, den kinesiske revolutionsledaren.

Märkligt är att böcker som nådde svenska läsare på 1970-talet inte ens nämns i litteraturförteckningen. Till skillnad från t.ex. albanerna i Albanska arbetets parti skrev inte kineserna någon officiell partihistorik. Dock uppfattade många läsare och sinologer Han Suyins böcker Morgonens flod, MaoTse-tung och den kinesiska revolutionen (Norstedts,1974) och Vinden kring tornet, MaoTse-tung och den kinesiska revolutionen 1949-1975 (Norstedts, 1980) som officiös partihistoria.

Ett delar sig i två, brukar kineser säga. Det är en dialektisk princip - en tillvarons grundsten. En kritisk granskning av den i modern tid kanske största samhällsomvandlingen - befrielsekriget och den kinesiska revolutionen - kommer säkert att vara källa till många böcker även i framtiden. Låt oss hoppas att kommande forskning inte förblindas av hat liknande det som Jung Chang och hennes uppdragsgivare odlar. Det gagnar inte vare sig världens eller enskilda samhällens utveckling.


Den antika skevheten: politiska ord och begrepp i det tidig-moderna sverige

Bo Lindberg

Vitterhetsakademien 2006

Den lärda bokfloden rinner aldrig på bokhandelsdiskar, bara på universitet och akademier. I den flöt förra året en bok som kan håvas upp även i denna tidskrift. Bo Lindberg, konservativ professor i idéhistoria undersöker hur en svensk politisk terminologi tar form under århundraden. Med stor beläsenhet följs hur ord som nation, latinets natio, folk, populus, och medborgare, civis, långsamt börjar fyllas med ett innehåll som liknar dagens. Det kan tyckas snopet att boken avsiktligt slutar före franska revolutionen som bestämt så mycket av det politiska språket. Men därigenom blir det tydligare att allt inte börjar 1789.

5916_01.jpgBild: Robert Nyberg

Medborgare används i något som liknar modern betydelse första gången 1719 när enväldet fallit och riksdagen tar över makten. Till och med 1600-talet talar man om allmogen i motsats till kungen, men under 1700-talet träder folket fram.

Länge dominerar latinet den politiska diskussionen. Men med 1766 års tryckfrihetsförordning som släpper fri de politiska småskrifterna, blir politiken slutgiltigt svenskspråkig. Folkspråk, demokratiska reformer och modernt tänkande är alltså i praktiken oskiljaktiga.