Byggettans tal om solidaritet har täckning. Det vidhåller Benny Andersson efter att ha sett Riksteaterns uppsättning av fyra pjäser utifrån Maciej Zarembas artikelserie Den polske rörmokaren. Vi publicerar också en kommentar av Arne Andersson, som för 30 år sedan satte upp en pjäs om kollektivets styrka.

I enklare vänsterpropaganda framställs borgerligheten som känslokall. Det är inte sant. I den borgerliga offentligheten är det nästan alltid synd om någon. En gång var det synd om den svenska arbetarklassen. Men det var på Strindbergs tid, innan arbetarna organiserat sig och förstört grunden för medkänslan. Nu för tiden är det synd om flyktingar från Balkan och folket i Darfur, men inte om folket i Irak. Ibland är det synd om arbetare. I Kina och om dom kommer från Östeuropa. Men det är definitivt inte längre synd om den svenska arbetarklassen.

Tvärtom. Häromdan såg jag Riksteaterns uppsättning av Maciej Zarembas monolog Den polske rörmokaren. Där ges vi bilden av en grop. I gropen finns lettiska byggnadsarbetare. På gropens kant svenska arbetare och bakfulla funktionärer från Byggettan. Dom skriker "Go Home!". På frågan varför svarar dom "Rättvisa" och "Solidaritet". Bakom honnörsorden ser Zaremba svenskar med kall blå blick som får hans reptilhjärna att pumpa ut adrenalin. Inte olika de tyskar som utrotade judar under kriget, åtminstone om man ser till logiken som styr deras handlingar.

Fylld av vrede ser jag mig om efter en svensk jobbare - helst en fackpamp - att slå på käften. Tills jag minns att jag själv är medlem i facket. Och att jag haft förtroendeuppdrag. Då går jag hem och ser mig i spegeln. Blå ögon? Visst. Men kalla? Nja. Jag försöker krympa dem till springor, men får bara ont i kinderna. Så jag sätter mig ner och funderar. Vad är det som sägs i pjäsen? Och med vilka argument?

Bakom bilden av gropen finns ännu en bild. Det är Zaremba som i fiktiv dialog (han svarar på e-post) bemöter invändningar mot sina Vaxholmsartiklar. Till exempel att han inte nämner arbetsgivarna som tjänar på de låga lönerna.

"Bäste Ingemar,

behöver du verkligen bli upplyst om att kapitalet tjänar på låga löner? Läser du tidningen för att få bekräftat det du redan vet - eller för att lära dig något nytt? Jag upplyste inte heller att jorden är rund ..."

Okej! Men ändå. Finns det inte mindre självklara saker här? Som påverkat och som borde nämnas. Det är ju ingen hemlighet att det finns starka grupper i Sverige och i övriga Europa som ser skapandet av en låglönesektor av amerikanskt snitt som det enda möjliga sättet att möta globaliseringen. Och som i det syftet strävar efter att luckra upp kollektivavtalen och försvaga facket. Trots att Svenskt Näringsliv använder händelserna i Vaxholm som murbräcka, nämner Zarembas inte denna bakgrund till Byggettans agerande. Han har nämligen funnit en annan verklighet, ett djupare sammanhang:

"Bäste Ingemar,

Jag har heller inte nämnt att förutom kapitalet tjänar även du på låga löner. Där brast jag verkligen i objektivitet. //

Kan det vara så att du och jag har fler gemensamma intressen med det svenska kapitalet än vi har med dem som tillverkar dina skor och kanske även dina rör borta i Kina? Jag vet faktiskt några svenska byggmästare, alltså kapitalister, som också gärna hade velat ropa "Go Home!" där i Vaxholm. Men Byggettan hann före."

//

Ingemar,

kan det vara så att du och jag som lever i den rika världen, är dömda till dubbelmoral? Solidariska på jobbet, själviska i butiken? vi drar ju nytta av den fattigdom som vi säger oss bekämpa. Och vi bekämpar, ibland, javisst med ett par uttalanden om året Och handlar på Clas Olsson alla de andra dagarna.

Det går inte ihop Ingemar. Vi protesterar inte mot svältlöner utomlands. Dom njuter vi av, som konsumenter. Men när de kommer för nära - då blir vi upprörda, som producenter.

//

Dubbelmoral, Ingemar, det är priset vi får betala för att ha både välståndet och idealen kvar. Håll med om att det är ett ganska billigt pris."

Så lyder Zarembas förklaring till ropen i Vaxholm och till den kyla han tycker sig se i svenskarnas blå ögon. Vi vill hålla kvar dom i skiten. För att vi tjänar på det.

5908_01.jpgPer Burell i 'Dialog med ett spöke' av Maciej Zaremba. Fotograf: Urban Jörén.

Det är ytskrap. En ytlig beskrivning av en liten del av verkligheten, som blir till lögn när den presenteras som hela sanningen. Arbetaren är inte bara konsument, utan också producent. Om ingen kan köpa det han tillverkat blir han av med jobbet. Och då är det av underordnad betydelse om det är billigt på Clas Olsson. Efterträdarna till den verktygsmakare i Sandviken som Zaremba beskriver i monologen kan idag känna sig trygga när det gäller jobb och löner. Åtminstone de närmaste åren. Orsaken står att läsa i Sandviks resultatrapport: Det går bra att sälja, särskilt i Östeuropa. Arbetarna där har nämligen fått mer att köpa för, vilket har fått hjulen i ekonomin att börja rulla. Och omvänt: Kinas handelsöverskott hotar att förvärra den överproduktion som i årtionden har hängt som ett mörkt moln över världsekonomin. Eftersom lönerna är låga och den sociala osäkerheten omfattande, konsumerar de kinesiska arbetarna bara en bråkdel av de värden de producerar. Visserligen investerar Kina större delen av överskottet i USA och bidrar därmed till att den amerikanska över- och medelklassens konsumtion på kredit kan fortsätta. Men i längden är det ohållbart. Lyckas arbetarna och bönderna i Kina och i andra fattiga länder inte förbättra sina villkor, drabbas arbetarna i den rika världen förr eller senare av avskedanden och lönesänkningar. Därför är det lika sant nu som på 1800-talet att arbetarna över hela världen i grunden har gemensamma intressen.

Denna sanning ändras inte om vi vän-der på perspektivet. Framgångar för arbetarklassen i den rika världen skapar marknader för exporten från fattiga länder och stärker de fattiga arbetarna i deras kamp. Västeuropas köpkraftiga konsumenter är idag den viktigaste avsättningsmarknaden för Östeuropas exportindustri. Ett allt större antal arbetare i öst har jobb att gå till och möjlighet att kräva en del av inkomsterna från den växande exporten. I de baltiska "tigerekonomierna" har uppsvinget dessutom skapat brist på arbetskraft, vilket har gjort dem känsliga för smitteffekter från Västeuropas högre löner. Det mest näraliggande hotet mot denna positiva utveckling är den pågående offensiven från arbetsgivarna i väst. En offensiv som riktar sig mot facket och som, särskilt i Tyskland, har skapat allt starkare press nedåt på löner och levnadsvillkor. Byggettans prat om solidaritet har täckning för sig. Arbetarna i Lettland och andra länder i öst har allt att vinna på att arbetarna i Sverige och övriga Europa lyckas slå tillbaka attackerna mot fackföreningsrörelsen och kollektivavtalet.

Riksteaterns idé att gestalta frågan om solidaritetens villkor i vår tid är värd en applåd. Man har låtit fyra författare, däribland Zaremba själv, skriva pjäser som utgår från hans DN-artiklar om händelserna i Vaxholm. Det blir teater som lämnar salongernas instängdhet och som skulle ha kunnat ge material till en viktig diskussion. Men ingen av de övriga pjäserna ifrågasätter de bärande argumenten i Zarembas monolog. Därmed uteblir diskussionen, eller förytligas. Det är synd. Ty kontentan av Zarembas pjäs är en uppmaning till den svenska arbetarklassen att lägga sig för angreppen på kollektivavtalet och acceptera de försämringar som följer av det. Med den halvsanna motiveringen att ett fåtal arbetare från den fattiga världen kortsiktigt kan komma att tjäna på det. Och den grundfalska att de övriga inte kommer att förlora något. Den slutsatsen hade förtjänat en bättre diskussion.