Hur vänder vi den pågående utvecklingen i Sverige? I Norge lyckades initiativet For velferdsstaten driva fram folkliga krav och få en regering på fall. Breda allianser och facklig självständighet är nyckelfrågor. Men också i den norska vänstern härskar partipolitiskt elände, medan Fremskrittspartiet går framåt. Asbjörn Wahl, ordförande i For velferdsstaten, rapporterar.

Trots den nyliberala offensiv som fortfarande härjar i våra länder, har de norska vänsterrörelserna i stort haft vissa framgångar de sista åren. Det har skapats nya och okonventionella allianser. Det har utvecklats nya arbetsmetoder. Man har vunnit några viktiga segrar. Ja, man har till och med klarat av att pressa socialdemokratin åt vänster på några viktiga punkter.

I våra nordiska grannländer har uttryckts stort intresse för de norska erfarenheterna på dessa områden. Det kan därför vara nyttigt att se närmare på vad som har hänt, vad som uppnåtts, samt vad man kan lära av de konkreta erfarenheterna - på gott och ont.

Det politiska sammanhang där en del nya tendenser började utvecklas i den norska vänstern på 1990-talet präglades av att vågsvallet från marknadsliberalismens offensiv även slog in över Norge. Privatiseringar och konkurrensutsättning stod på dagordningen. Den offentliga sektorn skulle försvagas. Facket var pressat på defensiven. Avregleringar och omfattande angrepp på fackliga rättigheter bemöttes med undfallenhet, bland annat genom att man gjorde eftergifter och gav upp rättigheter vid förhandlingsbordet. En relativt avpolitiserad, avradikaliserad och byråkratiserad arbetarrörelse blev tagen på sängen av den nyliberala offensiven, och klasskompromissens ideologi var inte i stånd att förklara kapitalets nya konfrontationspolitik. Resultatet blev stor ideologisk förvirring och bakslag.

Det socialdemokratiska ledarskapets pragmatism följde den dominerande politiska trenden åt höger och anammade många av de nyliberala idéerna. Det kulminerade med att en Arbeiderparti-regering, 2000-01, genomförde några av de mest omfattande marknadsreformerna på senare tid, då så väl Telenor som Statoil del-privatiserades - och det infördes en ny, marknadsorienterad organisationsmodell för sjukhusen. Samtidigt hade partiet öppnat för konkurrensutsättning av kommunala tjänster.

I det läget började vissa krafter inom fack-föreningsrörelsen att omvärdera sin politik. Norsk Kommuneforbund (NKF - numera Fagforbundet) och dess ledare Jan Davidsen har spelat en central roll i det arbetet, jämte viktiga LO-avdelningar och lokala fack. De erkände att facket befann sig i en ny, och defensiv, situation, och man började diskutera åtgärder för att motverka och dämma upp den nyliberala offensiven.

Man satte nya, mer eller mindre klart formulerade, mål för arbetet - vilka kan summeras i följande punkter:

  • Hejda privatiseringspolitiken.
  • Ändra den offentliga opinionen.
  • Förändra de politiska styrkeförhållandena.
  • Pressa socialdemokratin åt vänster.
  • Skapa en politisk allians.
  • Ändra maktförhållandena i samhället.

Det var således inte längre bara tal om en snävt facklig kamp, det rörde sig om ett omfattande, samhällsomdanande projekt. Inte minst socialdemokratins högervridning gjorde det nödvändigt för facket att själv ta ett större politiskt ansvar. Detta krävde både organisatorisk och politisk förnyelse.

5906_01.jpgBild: Robert Nyberg

Flera strömningar och initiativ inom vänstern i norsk fackföreningsrörelse har följt upp detta på olika sätt, och i efterhand kan vi urskilja fyra viktiga hörnpelare i det som bidragit till de positiva resultaten:

Noter

  1. Fokus på egna samhällsanalyser - vår verklighetsbild.
  2. Byggandet av en ny sorts breda allianser.
  3. Satsning på konkreta alternativ till privatisering.
  4. Utvecklandet av facket som självständig politisk aktör.

Här nedan skall vi granska var och en av dessa fyra pelare, samt vad som uppnåtts som resultat av nyorienteringen inom delar av facket och närstående rörelser.

I kampen om verklighetsbilden är en grundläggande analys av de konkreta samhällsförhållandena viktig, eftersom det är avgörande för att utveckla strategier och handlingsalternativ. Därför har man fört en omfattande skolnings- och folkbildningsverksamhet för att sprida insikten om den globala, nyliberala offensiven. Man har fokuserat på frågan om makten i samhället och lagt stor vikt vid förtydligandet av att det skenbart neutrala globaliseringsbegreppet döljer en intressekamp av enorma dimensioner, som genom avreglering, privatisering och marknadsorientering undergräver demokratin och leder till omfattande förändringar av maktförhållandena i samhället.

Om detta har det självfallet stått kamp - både inom facket och på den politiska vänsterkanten. Marknadsliberalernas framställning av globaliseringen som en nödvändig och oundviklig process, tydligast uttryckt i Margaret Thatchers "there is no alternative" (också känt som "TINA"), fick starkt fäste också inom stora delar av fackföreningsrörelsen - samt arbetarrörelsens traditionella partier. Globaliseringen har kommit för att stanna, hette det, och facket har bara att anpassa sig. Att stärka konkurrenskraften för att säkra jobben blev därmed den viktigaste frågan. Privatiseringspolitiken framställdes på samma sätt, som en nödvändig modernisering av en gammalmodig och byråkratiserad offentlig sektor.

Detta avvisades av Norsk Kommuneforbund och många andra av de allianser och initiativ som uppstod. Genom att producera en rad småskrifter, organisera egna, omfattande konferenser, delta på otaliga möten och arrangemang i andra organisationer, samt i samhällsdebatten, presenterade vi i alliansen For Velferdsstaten (se nedan) en motbild, som fokuserade på kampen om makten i samhället.

Den stora förändringen av maktförhållandena i samhället ledde också till insikten att det var nödvändigt att bygga en ny typ av breda och starka allianser - såväl inom facket som mellan fackföreningsrörelsen och andra organisationer och rörelser. For velferdsstaten1 var ett resultat av denna nyorientering, då sex fackförbund i offentlig sektor, i och utanför LO, 1999 slöt sig samman för att motarbeta de omfattande angreppen på den offentliga välfärden2. Norsk Kommuneforbund (Fagforbundet) var initiativtagare, och de sex fick efter hand sällskap av ytterligare nio förbund - de flesta från privat sektor - samt en bondeorganisation, Norsk Pensjonistforbund, kvinno-, student- och konsumentorganisationer med sammanlagt över en million medlemmar.

Också på andra områden byggdes allianser. Allt eftersom den kommunala ekonomin försämrades genom den omfattande omfördelningen av värden från offentlig till privat sektor under 1990-talet3, utvecklades ett starkt missnöje bland lokalpolitikerna. Kommunalråds-upprop och protestmöten arrangerades vid flera tillfällen mot de årliga statsbudgetarna. For velferdsstaten ansåg att tiden var mogen för en mer omfattande organisering av motståndet och tog, 2002, tillsammans med en rad kommunpolitiker och lokala folkrörelser, initiativet till Folkeaksjonen Velferd. En aktionskommitté upprättades, där kommunalråd, representanter för regionala upprorsrörelser4 och For velferdsstaten var med. Efter drygt ett år var sammanlagt hela 90 av landets drygt 430 kommuner anslutna till aktionen. Detta var första gången som kommuner hade organiserat sig utanför de formella strukturerna (Kommunenes Sentralforbund är deras gemensamma intresseorganisation), och det bidrog starkt till att öka det politiska trycket på storting och regering.

Inför Världshandelsorganisationens (WTO) toppmöte i Hongkong i december 2005 etablerades, också med utgångspunkt i For velferdsstaten, en bred allians av organisationer med sammanlagt omkring 800 000 medlemmar runt ett upprop som krävde en brytning med den nyliberala handelspolitiken. Fackförbund och bondeorganisationer utgjorde själva basen. Senare följdes detta upp genom att grunda nätverket Handelskampanjen5. Flera av de drivande var några år tidigare med och skapade Norges Sosiale Forum6, såsom den norska avdelningen i den nya globala rörelsen mot nyliberalism och krig. Genom dessa allianser började en politisk radikaliseringsprocess att gro.

Initiativet till en regeringsallians mellan Arbeiderpartiet (AP), Senterpartiet (SP) och Sosialistisk Venstreparti (SV) togs också i denna miljö. Fram till Stortingsvalet, 2005, avvisade APs ledning möjligheten att regera tillsammans med SV. Detta framtvingades av facket, inte minst när också LO efterhand satte in sina krafter i projektet. 2001 beviljade en majoritet på LO-kongressen pengar, inte bara till AP, som den alltid gjort, utan också för första gången till SVs valrörelse - mot LO-ledningens vilja. På kongressen fyra år senare hade även ledningen lagt om linje, och SVs ordförande blev för första gången inbjuden som talare på kongressen. Fagforbundet började, utöver AP, hålla gemensamma kontaktmöten med både SP och SV. Sammantaget med SVs framgångar i opinionsundersökningarna satte detta en stark politisk press på AP-ledningen.

Inför Stortingsvalet, 2005, skapades det i Oslo en bred allians för en ny kurs mellan LO i Oslo, Attac Norge, For velferdsstaten, Fellesrådet for Afrika, Latin-Amerikagruppene i Norge, PRESS (Rädda Barnens ungdomsorganisation), samt direkt deltagande av ett par av fackföreningarna från For Velferdsstaten. Under beteckningen Oslo20057 gick de ihop om att kräva en brytning med den nyliberala politik som förts av alla regeringar, oavsett partifärg, de senaste 25 åren. Det inriktade sig inte på några bestämda partier eller vem som skulle sitta på taburetterna, utan på nödvändigheten av en ny politisk kurs.

När angreppen på den offentliga sektorn började, utnyttjade högerpartierna det missnöje som redan fanns i förhållande till de existerande, offentliga tjänsterna, vare sig det gällde byråkratisering, brister i kvalitet eller samordning. Det var viktigt för oss som ville försvara välfärdsstatens landvinningar att erkänna dessa brister utan att samtidigt ge efter för de nyliberala reformerna.

5906_02.jpgDemonstration inför Stortingsvalet 2005.

Detta löstes genom att vi principiellt tog avstånd från privatisering och konkurrensutsättning, men sa ja till omorganisering och utveckling. I det politiska klimat som rådde, var det inte lätt att föra fram en sådan ståndpunkt. Det var inne med marknadslösningar och vi fick höra att konkurrensutsättning hade kommit för att stanna. I egenskap av fackförbund borde vi hellre arbeta på att säkra löner och arbetsförhållanden inom anbudssystemet, var det goda råd vi fick, även från starka krafter inom LO och Arbeiderpartiet. Vi avvisade detta med hänvisning till att det var själva avregleringen och privatiseringen som var problemet; som undergrävde arbetsförhållandena. Följden blev att Norsk Kommuneforbund och Jan Davidsen under en lång period blev systematiskt utskällda på ledarplats i den borgerliga pressen.

5906_03.jpgDemonstration inför Stortingsvalet 2005.

Förbundet begränsade sig emellertid inte till denna defensiva kamp. Det tog också initiativ till en mer offensiv åtgärd - genom det s.k. modellkommunprojektet. Det ingicks treåriga avtal med en rad kommuner, med gynnsam politisk majoritet, om att mobilisera de anställda för att förbättra kvaliteten på de offentliga tjänsterna. Förutsättningen var att det inte skulle förekomma några privatiseringar, konkurrensutsättningar eller uppsägningar.

Projektet byggde på en nedifrån-upp- process, där personalens erfarenheter, kompetens och kvalifikationer skulle utgöra grunden, tillsammans med klienternas erfarenheter och behov. Två oberoende forskningsinstitutioner följde upp den första modellkommunen (Sörum), och drog slutsatsen att projektet hade resulterat i nöjdare kunder, bättre arbetsmiljö och bättre ekonomi för kommunen - en fullständig segrarposition således8. Detta bevisar mer än någonting annat att privatiseringspolitiken i första hand inte handlar om att förbättra de offentliga tjänsterna, utan är en politiskt ideologisk strid för att förändra samhället till fördel för marknadskrafterna.

Den nya center-vänsterregeringen, som kom till makten hösten 2005, har nu gjort modellkommunprojektet till sitt, genom att hösten 2006 lansera det s.k. kvalitetskommunprojektet. Detta är visserligen en något modifierad version, men målet är likväl att öka kvalitén på den lokala välfärden och stärka demokratin - utan privatisering och konkurrensutsättning. En viktig seger för privatiseringsmotståndet.

Så fick vi Trondheim-exemplet, som gav mängder av inspiration i kampen mot den nyliberala offensiven. I kommunalvalet 2003 bröt LO i Trondheim, tillsammans med några allianspartner, den gamla traditionen att facket skall agera stödorgan åt ett politiskt parti på vänsterkanten (oftast socialdemokratin) - samt den politiska grundval det gick till val på.

Den lokala LO-avdelningen blev i stället en självständig politisk aktör. Efter en omfattande demokratisk process restes 19 entydiga och klart formulerade politiska krav på hur Trondheim skulle styras de kommande fyra åren. Kraven skickades till samtliga politiska partier med beskedet: Vi kommer att ta kamp för de partier som stöder våra krav. Detta fick en uppiggande effekt på en rad partier - inte minst AP, som knappast hade råd att förlora stödet från fackföreningsrörelsen.

Fackorganisationerna fick därmed positiva svar från AP, SV, Röd Valgallianse, De Grönne, Pensjonistpartiet och den lokala Bylista. Senterpartiet stödde ungefär hälften av kraven, och blev också välvilligt räknat som stöttepelare. Därefter uppmanade alliansen sina medlemmar att rösta på något av dessa partier, samtidigt som den fortsatte att föra en aktiv kampanj för sin egen politiska plattform. Det traditionella kampanjstödet från LO i Trondheim till AP, och eventuellt andra partier på vänsterkanten, blev inte av detta år, eftersom pengarna i stället användes i den egna kampanjen.

Så bidrog ett mer politiserat fack till att synliggöra samhällets politiska motsättningar och pressa AP, och andra partier, åt vänster. Det konservativa partiet, Höyre, som dominerat landets tredje största stad de senaste 14 åren, blev valets stora förlorare. Den nya alliansen vann en klar seger, med mer än 60 % av rösterna. De tre arbetarpartierna AP, SV och RV fick tillsammans egen majoritet (51 %). Dessa tre, plus De Grönne, och med en rejäl representation från fackföreningsrörelsen, utvecklade tillsammans en gemensam politisk plattform, som också Senterpartiet senare anslöt sig till, där de flesta av fackets 19 krav inarbetades.

Den nya majoritetens politik begränsade sig inte till att enbart stoppa privatiseringarna, utan även ta tillbaka redan privatiserade tjänster till kommunen. Det har bland annat resulterat i att två sjukhus samt rehabiliteringen i halva Trondheim, som tidigare privatiserats genom anbud under den konservativa majoriteten, nu återförts i kommunal regi. Socialbidragen har ökat, biljettpriserna i kollektivtrafiken har sänkts och det har startats ett underhållsprogram för att uppgradera de kommunala skolorna. Genom avtal med personalorganisationerna har kommunen dessutom anslutit sig till den växande raden av modellkommuner.

I stortingsvalet 2005 anslöt även norska LO delvis till den här modellen. Det genomfördes ett omfattande projekt, Du bestämmer - LO på din sida, för att få in medlemmarnas egna krav och prioriteringar. 155 000 inlägg från 44 000 medlemmar kom in. 54 konkreta krav utformades och skickades till samtliga politiska partier. Partiernas ställningstaganden skickades sedan ut till alla medlemmar, samtidigt som LO, under hela valkampanjen, mobiliserade för en ny politisk kurs och för en koalitionsregering mellan AP, SV och SP, vilket också blev resultatet.

5906_04.jpgBild: Robert Nyberg

Det är det nyskapande alliansbygget, nya rörelser och ett mer politiserat fack som bidragit till de mest avgörande förändringarna på den norska vänsterkanten de senaste åren, och som givit några viktiga politiska segrar. Opinionen har förändrats - från en knapp majoritet för privatisering vid 90-talets mitt till nästan 70 % mot vid valet 2005, något som också tvingade AP att lägga om politiken.

Vi har i ökande grad lyckats förtydliga de verkliga motsättningarna i samhället och skärpa den politisk-ideologiska debatten - t.o.m. så att Höyre, när de skulle utnämna sin huvudmotståndare i kommunalvalet 2003, utpekade Norsk Kommuneforbund (som ju inte ställde upp i valet), som det viktigaste hindret för deras nyliberala offensiv. Ett strålande läge, således, för fackförbundet, som därmed i än högre grad kunde diktera premisserna för den politiska debatten.

Trondheims-modellen och den polarisering mellan vänster och höger i politiken, som vi också upplevde i riksdagsvalet 2005, har i praktiken bekräftat att när de politiska alternativen ställs klart mot varandra och de verkliga motsättningarna i samhället kommer till uttryck, då gynnas vänsterns mobilisering. Den förenklade uppfattningen att om väljarna går åt höger måste även vänsterpartierna följa efter "för att fånga upp mitten-väljarna", har med andra ord åter visat sig vara felaktig. Politiska händelser är inte linjära - det handlar om intressekamp, och om ideologisk förvirring eller klarhet.

Med våra allianser, vår politisering och våra tydliga alternativ har vi i Norge, de senaste åren, klarat av att dämpa, och delvis stoppa, privatiseringspolitiken, samt avlägsna den mest marknadsliberala högerregering vi någonsin haft. Den ersattes av en center-vänsterregering efter valet 2005, där de tre partierna tvingades föra sina valkampanjer på en anti-privatiseringsplattform. Detta skedde dels för att vi lyckats vända opinionen, men också för att privatisering inte längre enbart var en teoretisk löftespolitik, utan också en påtaglig erfarenhet som långtifrån infriat de fagra löftena.

Det var givetvis också viktigt att AP upplevt ett dundrande valfiasko 2001, då de straffades av väljarna för sina nyliberala utsvävningar de senaste 20 åren. Partiet gick tillbaka från 36 till 24 %, det lägsta socialdemokratin i Norge upplevt sedan början av 1920-talet. Kravet på en ny politisk kurs fick därmed ett starkt stöd från stora delar av partiets bas. Med vänstersvängen i valet 2005 återvann AP en del av sina väljare, och de tre partiernas gemensamma regeringsförklaring var på flera punkter övarraskande radikal till sitt innehåll.9

Den nya regeringens morgongåva till folket bestod i att infria några av de viktigaste kraven från fackets och andra organisationers sida: Privatiseringen av järnvägen stoppades. Frisläppandet av privatskolor stoppades. Raserandet av arbetsmiljölagen, som genomförts av den förra regeringen, har vridits tillbaka. Kommunerna, som ansvarar för de flesta välfärdstjänsterna, har fått ett tillskott på flera miljarder kronor extra. Kraven på en rad utvecklingsländer om liberalisering av deras tjänstesektor, genom GATT-avtalen i Världshandelsorganisationen, togs tillbaka. Och norska soldater drogs tillbaka från Irak

Efter denna inledande framgång har det emellertid, med några få undantag, blivit svårare att granska den nya politiska kursen. Det verkar som om APs högerflygel är på offensiven, medan SV visar upp alla sina inneboende svagheter - bl.a. en bristande insikt om de grundläggande maktförhållandena i samhället. Även om de framträder som ett vänstersocialistiskt parti, har de uppenbarligen ingen övergripande strategisk målsättning med sitt regeringsdeltagande. Deras mest kontroversiella frågor i regeringen har framför allt handlat om utrikespolitiken och miljön, medan den sociala kampen på det hela taget lyser med sin frånvaro, trots att klyftan mellan fattiga och rika ökar. Skapandet av allianser med utomparlamentariska rörelser existerar inte. Snarare manas det till lugn, "så vi kan genomföra vår politik".

För många av oss stod det redan på förhand klart att den nya center-vänsterregeringen inte av sig själv skulle leda till någon ny politisk kurs, och att den möjligheten var helt avhängig av ett starkt och ihärdigt socialt tryck utifrån. Många förhållanden har slätats över. För det första har mycket av makten överförts från de parlamentariska institutionerna till marknaden under den nyliberala eran. För det andra har också det politiska handlingsutrymmet de senaste 10-15 åren, begränsats genom en rad internationella avtal varav EES- och WTO-avtalen är de viktigaste. För det tredje är trycket från högern och kapitalintressena starkt medan regeringen faller undan. För det fjärde sitter partihögern fortfarande på de centrala posterna i AP, medan SV varken har det strategiska perspektiv eller den sociala förankring som krävs för att ha någon verklig alternativ tyngd.

Det partipolitiska eländet på vänsterkanten har vi således inte lyckats övervinna. Inte heller har de radikala krafterna inom facket och andra sociala rörelser visat sig starka nog att upprätthålla ett tillräckligt tryck på den regering som många ändå ser som sin egen, där de försvagade lojalitetsbanden fortfarande dämpar så väl motivation som viljan att agera underifrån. Upprättandet av en ny politisk kurs åt vänster är dock, i den nuvarande politiska situationen, helt beroende av ett sådant tryck.

Hittills har det därför varit högerpopulistena i Fremskrittspartiet som vunnit mest i opinionsundersökningarna sedan center-vänsterregeringen tog över i Norge. Nyliberalismen skapar verkliga orsaker till oro, missnöje och skärpta motsättningar. Högerpopulisterna har specialiserat sig på att underblåsa detta missnöje och sedan kanalisera den i en perverterad politisk riktning (mot invandrare, ensamstående mödrar och andra som är beroende av välfärdsstatens stöd, eller mot "politikerna"). Det enda sättet att bekämpa detta är genom en vänsterpolitik som tar folks missnöje på allvar, politiserar det och kanaliserar det i en kamp för kollektiva lösningar.

2009 är det åter stortingsval i Norge. Inför detta kommer ytterligheterna att te sig på följande sätt:

"Worst case scenario": Regeringen har inte levererat eller lyckats leva upp till de förväntningar som den skapat. Entusiasmen i de rörelser som förde dem till makten har falnat. For Velferdsstaten och övriga allianser har försvagats eller lösts upp. Höyre-Fremskrittspartiet vinner regeringsmakten.

"Best case scenario": Regeringen har infriat förväntningarna och lagt om till en verkligt ny politisk kurs som entusiasmerar de rörelser som förde den till makten. For velferdsstaten och övriga allianser har stärkts, med fortsatta framgångar för center-vänsterregeringen och den nya politiken.

Vilken av dessa huvudtendenser som slår igenom kan man ännu inte med säkerhet säga. Det är dock uppenbart att den sittande regeringen har svårigheter att svara mot de förväntningar den haft på sig. Man får intrycket att stora delar av regeringen inte betraktar den nya kursen som en politisk helhetssyn, utan en checklista med enskildheter som skall genomföras (om det låter sig göras), samtidigt som den gamla (nyliberala) politiken bör ligga fast.

Oavsett vad som nu sker består de viktigaste lärdomarna från det senaste decenniets politiska kamp i Norge av den nya allianspolitiken samt den ökade politiska självständigheten i viktiga delar av fackföreningsrörelsen med allierade organisationer10. Det är dessa tendenser som ligger till grund för de segrar som vunnits. De utgör de viktigaste och mest framgångsrika komponenterna i den norska metoden. Det är här potentialen till en förändring av samhällets maktförhållanden finns. Med andra ord: Kampen fortsätter!

Noter

  1. Se www.velferdsstaten.no. Artikelförfattaren har i praktiken varit ledare för denna allians sedan starten.
  2. Utöver NKF deltog Norsk Tjenstemannaslag (NTL), Fellesorganisasjonen for barnevernpeda-goger, sosionomer og vernepleiere (FO), Norsk Laererlag (NL- numer Utdanningsforbundet, efter sammanslagningen med Laererforbundet, 2002), Norsk Sykepleierforbund (NSF) och Norsk Helse- og Sosialforbund (NHS) i bildandet av For velferdsstaten. De tre förstnämnda var medlemmar i LO, NSF var medlem i Akademikernes Fellesorganisasjon, medan NL var fristående. NHS var medlem av Yrkesorganisasjonernas Sentralforbund men har sedan gått samman med NKF till Fagforbundet, som är medlem i LO.
  3. Medan den offentliga sektorns andel av BNP var 52% 1992, hade den sjunkit till 43% 1998.
  4. År 2000-2001 uppstod det lokala rörelser i både Finnmark (Folkeoppröret i Finnmark) och i Nordland (Nordlandsoppröret) som kämpade mot effekterna av den marknadsliberala politiken.
  5. Se handelskampanjen.no .
  6. Se globalisering.no . Nätverket organiserar de årliga globaliseringskonferenserna.
  7. Se www.oslo2005.no
  8. Information om modellkommunprojektet finns på: omstilling , under slagordet Modellkommunemetodikken i vänstermarginalen.
  9. Den så kallade Soria Moria-erklaeringen (efternamnet på hotellet där förhandlingen försiggick): regjeringsplatform.pdf
  10. När detta skrevs, tvingades samtidigt den norska LO-ledaren att avgå till följd av en intern konflikt om personalbehandling och ledarstil. Hon hade vid vissa tillfällen, i linje med den mer självständiga hållningen från fackföreningsrörelsen gentemot AP, pressat partiet och center-vänsterregeringen till reträtt på viktiga punkter. Hennes avgång kan få allvarliga politiska följder, eftersom mer återhållsamma krafter nu gått på offensiven och kan förväntas vilja dämpa den ökade politiska självständighet som LO visat prov på de sista åren.

Översättning från norska: Rune Beckius.