Sedan våren 2004 har Darfur-provinsen i västra Sudan stått i världens blickfång. Efter en tillfällig svacka fick frågan ett nytt uppsving under hösten, och vid sidan av återkommande indignation på ledarsidorna och utökad rapportering på nyhetsplats har vi de senaste månaderna kunnat se helsidesannonser från amerikanska "Save Darfur" i svenska dagstidningar.

Ett tag överskuggades frågan visserligen av Etiopiens USA-stödda intåg i Somalia, men det råder inget tvivel om att Sudan åter fått internationell prioritet, vilket också markerades i Kofi Annans avskedstal i december. Medan det varit i stort sett tyst om kriget i grannlandet Kongo, som mellan 1996 och 2002 beräknas ha krävt fyra miljoner liv, fick krisen i Darfur genast stor uppmärksamhet. Trots att budskapet från diverse påtryckargrupper varit att Darfur-krisen, och med den ett pågående folkmord, ignoreras internationellt, har Darfur åtnjutit ett för Afrika näst intill unikt engagemang i väst. De aktörer som krävt ett ingripande i Sudan har haft hjälp inte bara av en enad presskår utan av allehanda regeringar, internationella hjälporgan och dessutom en lång rad kändisar.

Att en del kriser förbises är naturligtvis ingen anledning att ignorera ytterligare en. Det finns emellertid orsak att fråga sig varifrån det oproportionerliga intresset för Sudan härstammar och vilka grupper som varit pådrivande när krisen i Darfur satts högst upp på det internationella samfundets agenda.

Bakgrunden till den katastrof som nu utspelar sig i Darfur är komplex, och bara detta faktum kontrasterar mot den enahanda bild som förmedlats i västerländska medier, inklusive alternativ press, som i vanlig ordning lyft fram "etniska och religiösa motsättningar" som huvudorsaker. I botten av konflikten finns visserligen en bristande tillgång på vatten och åkerjord, orsakad av torka och ökenbildning, vilket ställt olika lokala grupper, som tidigare levt fredligt tillsammans, mot varandra (i synnerhet nomader kontra jordbrukare). Regeringens periodvisa ointresse för regionens välmående har ytterligare spätt på både de lokala motsättningarna och spänningen mellan Darfur och huvudstaden Khartoum. En del viktiga faktorer har i nyhetsflödet dock hamnat än mer i skymundan än dessa. Det gäller framförallt stormakternas intressen i Sudan, och i synnerhet i landets råvaruresurser.

Sudan är ingen ny bricka på imperie-makternas spelplan. Enbart i egen-skap av Afrikas geografiskt största stat är landet av strategiskt intresse. På senare tid har Sudan emellertid vuxit till en av kontinentens största oljeproducenter. De tillgångar som upptäcktes i söder på sjuttiotalet av amerikanska Chevron är en av förklaringarna till att det rått krig i landet nästan oupphörligen sedan självständigheten från England 1956. Produktionen är ännu relativt låg men det är just de outnyttjade fälten som gör Sudan så attraktivt för de oljeberoende supermakterna. Vid sidan av oljan finns dessutom stora tillgångar på koppar, uran och naturgas, samt världens största xantangummi-reserver (av stort intresse för bland annat världens läskedrycksjättar). Sudans främsta handelspartner är Kina, som importerar två tredjedelar av dess olja och har investerat uppemot tio miljarder dollar i pumpar, raffinaderier och pipelines.

5902_01.jpgBild: Paul Jeffrey UMCOR.

Det plågsamma inbördeskrig som rasade mellan nord och syd 1983-2005 hade förvisso, liksom krisen i Darfur, delvis ursprung i den av britterna grundlagda antagonismen mellan Khartoum och landets förbisedda landsbygdsändar. En religiös aspekt fanns också, då norra Sudan liksom regeringen är muslimsk, medan befolkningen i söder i huvudsak är animistisk och i viss mån kristen. Kriget hade emellertid aldrig kunnat ta de proportioner det gjorde om inte USA och Sovjetunionen försett varsin stridande part med finansiering, vapen och strategisk rådgivning. Washington stödde en repressiv islamistisk regering under president Nimeiri medan Moskva backade upp John Garangs rebellarmé SPLA (Sudan Peoples Liberation Army) i den oljerika södern. De strukturanpassningsprogram regeringen under krigsåren genomdrev på order av IMF och Världsbanken ledde till en svältkatastrof som skapade stora rubriker i Väst under 80-talet. Pengar från de påföljande välgörenhetskampanjerna garanterade fortsatt finansiering av den sudanesiska statens strider mot de sovjetstödda upprorsmakarna i söder. "Inbördeskriget" var i själva verket en del av det imperiekrig som brann på många håll i det resursrika Afrika på 70- och 80-talen, och som västs historieskrivare döpt till det kalla kriget.

I samband med Sovjetunionens fall passade Washington på att byta sida i flera av Afrikas oroshärdar. Så omdirigerades till exempel i Kongo dollarflödet från diktatorn Seke Mobuto till Laurent Kabilas rebellrörelse, medan stödet för terrorgruppen RENAMO i Mozambique försvann till förmån för en västvänlig samlingsregering med de forna marxist-leninisterna i FRELIMO. Och så vidare. I Sudan var det söderns SPLA som togs under den amerikanska örnens vingar, efter att en ny, mindre USA-vänlig, regering tagit makten i Khartoum genom en kupp. Uppskattningsvis två miljarder dollar i stöd gick därefter via USA:s allierade Etiopien och Uganda till SPLA, som gjorde sig kända bland annat för sitt systematiska utnyttjande av barnsoldater. Det finns uppgifter om att en del av logistiken sköttes med hjälp av den israeliska underrättelsetjänsten Mossad, som länge verkat i ett flertal afrikanska länder. Även Storbritannien stödde i hemlighet SPLA och andra

regeringsfientliga grupper i landet.

Under 90-talet beskrevs Sudan av amerikanska UD och internationell press som ett hot mot USA:s och Israels säkerhet och en fristad för terrorister (inte utan fog - såväl Usama Bin-Laden som Carlos "Schakalen" Sanchez gömde sig vid olika tidpunkter i landet). Clinton-administrationen införde sanktioner, fortsatte sitt stöd till SPLA och hjälpte till att rusta upp fientliga regimer i grannländer som Tchad och Uganda militärt. Den nordamerikanska aggressionen nådde sin kulmen i augusti 1998 när USA:s militär själva bombade Al Shifa-fabriken - Sudans enda medicinproducent och tillika Afrikas största tillverkare av malariavaccin - under förevändning att denna var ett laboratorium för terrorister. Trots uppbackningen från USA och flera grannstater lyckades SPLA dock inte få Khartoum-regimen, som behöll sin militära dominans och backades av Egypten, på fall. Dessutom passade Kina på under de amerikanska sanktionerna att bygga oljepipelines och knyta till sig viktiga exploateringskontrakt. Utvecklingen ledde till att Vita Huset runt millennieskiftet gradvis bytte strategi till förmån för mer diplomatiska ansträngningar. Den sudanesiska regeringen var inte sen att samarbeta när tillfälle till slut gavs. Sedan 1997 hade man förgäves föreslagit fredssamtal och upprepade gånger sträckt ut handen, bland annat genom ensidiga vapenvilor, för att nå fred. President Omar Al-Bashir gick nu USA till mötes bland annat genom att bortmanövrera den progressive och frispråkige vice-presidenten Hassan Al-Tourabi från regeringen. Vidare inledde Khartoum ett terroristbekämpningssamarbete med CIA (vilket för övrigt fortgår idag). Sanktionerna som införts under Clinton lättades och fredsförhandlingar mellan nord och syd inleddes under Washingtons överinseende.

Ett fredsavtal mellan SPLA och rege-ringen slöts slutligen i januari 2005 i Kenyas huvudstad Nairobi. Nairobi-avtalet var en klar framgång för rebellerna. Södra Sudan gavs särskild autonomi under SPLA:s ledning och garanterades hälften av regionens oljeinkomster. John Garang fick ta över posten som vice-president i en ny samlingsregering (men omkom en månad senare i en ännu outredd helikopterolycka). I avtalet ingick också en överenskommelse om en folkomröstning om självständighet för södra Sudan senast 2011. Utvecklingen påminner om den "balkanisering" som drabbat ett flertal resursrika afrikanska länder och som tycks spela västerländska ekonomiska intressen i händerna. Precis som tidigare i Angola och Kongo föregicks uppstyckningen av Sudan av ett inbördeskrig med "etniska förtecken" men dold nordamerikansk inblandning. För ett flertal krafter var fredsavtalet ändå inget mer än en tillfällig lösning på vägen mot regimskifte i Sudan. När freden mellan nord och syd började närma sig hade USA redan vänt uppmärksamheten västerut, mot Darfur-regionen. Ett knappt år innan Nairobi-avtalet nåddes väcktes Darfur-frågan i FN:s säkerhetsråd, i samband med att USA tog över ordförandeposten. Det rapporterades att hundratusentals människor fördrivits och uppemot 20 000 mördats sedan början av 2003. Skulden lades på regeringen, som sades ligga bakom den så kallade Janjaweed-milisens terror mot Darfurs civilbefolkning.

Anklagelserna var inte gripna ur luften. Khartoums repression hade emellertid inte kommit ur tomma intet, utan som ett svar på upptrappad regeringsfientlig aktivitet i Darfur. Motståndsgrupper i regionen hade troligtvis inspirerats av SPLA:s framgångar och såg tillfället att utnyttja regeringens trängda läge till egen, och möjligtvis Darfurs, vinning. Motståndsarmén SLA (Sudan Liberation Army, ursprungligen Darfur Liberation Army) bildades när olika rebellgrupper i Darfur gick samman. Det råder inget tvivel om att Washington gav sin välsignelse till upprorsprojektet. Rebellarmén fick inledningsvis rådgivning och militär utbildning av SPLA, liksom av grannländerna Tchad och Etiopien, kända för att gå Vita Husets ärenden. Redan 2001 hade NDA, en samlingsorganisation för den sudanesiska oppositionen där flera Darfur-baserade rebellgrupper ingick, fått 10 miljoner dollar i bistånd från USA, och SLA räknade uppenbarligen med fortsatt stöd utifrån när man under 2003 började attackera regeringsposteringar i Darfur. Medan SLA:s diffusa politiska mål sades vara ett "enat, demokratiskt Sudan" började också en mer ideologisk, islamistisk rebellgrupp, JEM (Justice and Equality Movement) - med färre tecken på nordamerikanskt stöd - göra sig hörd vid samma tidpunkt. Trots skiljaktigheter har grupperna till och från gjort gemensam sak i kampen mot den sudanesiska regimen.

5902_02.jpgEn typisk Darfurbild. Här finns ingen plats för det rika, grönskande Sudan. Inte heller för de multinationella företag som vill lägga beslag på det. Bara för torra ödemarker och fattiga, oförmögna och stumma afrikaner som väntar på att bli räddade av den vite mannen. Foto: ECHO.

Rebellernas attacker mot polisstationer, armégarnisoner och civilbefolkning var inledningsvis välorganiserade och framgångsrika. Sudans armé var tränad för en helt annan typ av strider i söder och behärskade inte Darfurs ökenterräng. Dessutom var rebellernas vapen - de flesta med misstänkt ursprung i den massiva arsenal USA försett Tchads armé med - många gånger överlägsna arméns. Som svar på rebellernas provokationer beslöt regeringen att använda sig av en beprövad teknik från kriget mot SPLA, och beväpnade och backade upp den lokala milisgruppen Janjaweed, en lös gruppering av arabisktalande nomader som uppstått i Tchad under konflikten med Libyen 1988 och delvis förflyttats över gränsen till västra Sudan. En antagonism existerade redan mellan dessa nomader och den bofasta befolkning som SLA och JEM-rebellernas rekrytering huvudsakligen skett från. I och med regeringens agerande blossade den nu upp till krig. Janjaweed påbörjade en hänsynslös jakt på rebeller och slaktade det mesta i sin väg. Striderna var snart utanför Khartoums kontroll, hundratusentals människor drevs på flykt och många tusen mördades av endera sidan. Det dröjde inte länge innan hela världen hade hört talas om Darfur.

Till skillnad från JEM - som har län-kar till den av Khartoum avvisade Hassan Al-Tourabis progressiva muslimska rörelse - antog SLA tidigt en "afrikansk" position som för att markera mot Janjaweed och (den "arabiska") huvudstaden. Inte minst denna identitetsmarkör har underblåst föreställningen i USA och Europa om att krisen i Darfur beror på etniska och religiösa motsättningar. Det sägs att islamistiska "araber" bedriver ett krig mot svarta "afrikaner". I själva verket är i stort sett hela Darfurs befolkning att betrakta som arabisktalande, muslimska, svarta afrikaner och bland de nu stridande grupperingarna finns en långvarig tradition av ömsesidighet och ingifte. Förutom att dölja de ekonomiska intressena bakom konflikten, undergräva afrikansk enighet och ytterligare spä på det allmänna agget mot araber hjälpte denna retorik snart till att engagera USA:s afroamerikanska befolkning för en intervention i Sudan, liksom naturligtvis kristna och anti-islamistiska, inklusive sionistiska, grupper. Dylika simplifieringar av Darfurkonflikten utgjorde nämligen stommen i den amerikanska mediarapportering från Sudan som blossade upp kraftigt under 2004 och ackompanjerade "Save Darfur"-rörelsens uppkomst och frammarsch. Trots avsaknad av vederhäftiga rapporter ökade de utbasunerade siffrorna över antalet döda i Darfur snabbt från 20 000 till det tiodubbla och beskrevs som en "etnisk rensning" begången av den sudanesiska regeringen. "Progressiva" kändisar som George Clooney och Angelina Jolie engagerades för att marknadsföra rörelsens krav på sanktioner, ett stopp på oljehandeln och ett militärt ingripande för att stoppa vad som nästan genast fick epitetet "folkmord". Ekot har sedan dess hörts över hela västvärlden.

En titt på organisationerna bakom "Save Darfur"-rörelsen visar att den initierats, burits upp och finansierats av dels diverse evangeliska kristna grupper, varav många på högerkanten, dels en rad pro-israeliska intressegrupper. När det gäller de senare är det troligt att den sudanesiska regimens öppna stöd för det palestinska motståndet utgör åtminstone en faktor bakom uppslutningen. Fundamentalistiska kristna grupper i USA började engagera sig i Sudan redan under nord-syd-kriget på 90-talet och då, liksom sin regering, till stöd för den "kristna" sydsidan. Det humanistiska uppsåtet hos dessa evangelistiska och judiska organisationer skall naturligtvis inte per automatik betvivlas, och i den brokiga amerikanska "Save-Darfur"-koalitionen finns numera även andra grupper, inklusive moderata muslimska och afro-amerikanska organisationer (dock lyser sudanesiska röster ännu med sin frånvaro). Likväl är det anmärkningsvärt att ryggraden i denna rörelse består av grupperingar som ideologiskt och intressemässigt står Bush-regimen så pass nära. Mest oroväckande är kanske hur dessa grupper lyckats med att konstruera en bred och allmän opinion - inkluderande stora delar av den nordamerikanska och europeiska vänstern - för en "humanitär" militär intervention i Sudan.

Trots att Save Darfur-rörelsen var och är marginell i förhållande till exempelvis proteströrelsen mot kriget i Irak åtnjöt den omedelbart långt större medieutrymme och gensvar från Washington. I juli 2004 fick den ett av sina främsta krav tillgodosett när den amerikanska kongressen enhälligt beslutade att krisen i Darfur var att betrakta som ett folkmord. USA har sedan dess aktivt förespråkat en NATO- eller FN-insats i Darfur. Månaden innan kongressens beslut hade FN efter en utredning dragit slutsatsen att vad som skedde i Darfur inte var att betrakta som ett folkmord enligt organisationens definition. Även om en koppling fanns mellan regeringen och Janjaweed-milisen var den inte tydlig, och övergrepp begicks av samtliga parter och var därmed inte riktade uteslutande mot en folkgrupp. Även Läkare utan gränser, som tidigt var på plats i Darfur, instämde i FN:s bedömning att det saknades belägg för en systematisk kampanj mot någon enskild grupp. Ett cyniskt spel med ord, kan tyckas, och mycket riktigt fick FN utstå kritik för att man uppehöll sig vid ord när människor faktiskt dog i massor. Vad de flesta kritiker dock lät bli att fråga var varför USA krävde att denna katastrof skulle ges den för FN uppfordrande folkmordsstämpeln, samtidigt som Washington stödde än brutalare regimer i grannländer som Tchad, Uganda och Etiopien - och i synnerhet som USA själva hade startat folkrättsvidriga krig med ännu fler dödsoffer i Irak och Afghanistan. Ordföranden för Läkare utan gränser, Jean-Hervé Bradol, kallade senare USA:s användning av folkmordsbegreppet för att beskriva situationen i Darfur för "uppenbar politisk opportunism".

I november 2004 utlyste Kofi Annans rådgivare för folkmordsfrågor, Juan Mendez, en briefing för säkerhetsrådet om Darfur. Denna briefing blockerades inte bara av Kina och Ryssland - som på grund av sina egna band till Al-Bashir-regimen inte är intresserade av ett ingripande i Darfur - utan även av USA:s representant John Bolton, som alltså förespråkade ett ingripande. USA hade redan tagit ställning och någon ytterligare information i ämnet riskerade uppenbarligen att ställa de amerikanska planerna på ända. I juni 2005 godkände det amerikanska representanthuset "the Sudan Peace bill" som bland annat innehåller hot om sanktioner riktade mot Sudans oljeindustri. Ungefär samtidigt bekräftade ett schweiziskt prospekteringsföretag vad man får förmoda att Washington haft aningar om sedan tidigare: att det fanns olja i Darfur. Under samma period utökades också genom en FN-resolution en observatörsstyrka på 300 man från Afrikanska Unionen (AU) i Darfur kraftigt, till 7 000 soldater. Som en del av sina framflyttade positioner på kontinenten har USA spelat en aktiv roll i omorganiseringen av AU (tidigare OAU), inte minst genom ett långtgående militärt samarbete. AU-styrkan, som därför åtminstone indirekt står under viss kontroll och uppsyn från Pentagon, var ändå inte tillräcklig för Washington. I början av 2006 gjorde George Bush upprepade uttalanden till stöd för en NATO-insats i Darfur, och en fördubbling av antalet AU-soldater. Omar Al-Bashir vägrade emellertid acceptera en militär NATO- eller FN-styrka i landet och menade att konflikten krävde en dialogbaserad sudanesisk, eller åtminstone afrikansk, lösning.

I april 2006 arrangerade Afrikanska Uni-onen fredssamtal mellan Khartoum och Darfur-rebellerna i Nigerias huvudstad Abuja. Samtidigt med fredssamtalen mobiliserade "Save Darfur"-rörelsen kraftigt i USA, som för att störa förhandlingarna. En demonstration i Washington den 30 april lyckades inte locka fler än ett par tusen deltagare men fick långt mer utrymme i media än de 300 000 som dagen innan marscherat mot kriget i Irak och de miljoner som dagen efter demonstrerade för immigranters rättigheter. Marschens arrangörer fick också audiens hos Bush, som gav rörelsen sin välsignelse. I samma veva gjorde Condoleeza Rice ett uttalande och upprepade Bushs synpunkt om att AU-styrkan i Darfur inte var tillräcklig utan behövde uppbackning av NATO. Sannolikt är att aktiviteterna i Washington sände en signal till Darfur-rebellerna om att pressen på Khartoum skulle komma att öka, och att det därmed inte fanns någon anledning att kompromissa med regeringen. Fredssamtalen slutade också med att endast en fraktion av SLA skrev under fredsavtalet. En annan fraktion beslutade tillsammans med JEM att återgå till striderna, under samlingsnamnet NRF (National Redemption Front).

Under 2006 rapporterade AU att situationen i viss mån förbättrats och att regeringen Al-Bashir vidtagit åtgärder för att lindra krisen i Darfur, avväpna Janjaweed, och understödja hjälporganisationernas arbete i regionen. Likväl har USA ökat pressen för ett FN-ingripande och "Save Darfur"-rörelsen, som verkar ha oändliga PR-resurser, ropar högre än någonsin om folkmord och att "något måste göras". Washington hotar nu med en ospecificerad och hemligstämplad "Plan B" om Khartoum inte snarast accepterar en gemensam FN-/AU-styrka. Enligt Washington Post innebär "Plan B" ett trefrontsangrepp mot den (i huvudsak dollarbaserade) sudanesiska ekonomin, där den sannolikt mest förödande komponenten är en aggressiv blockering av alla banktransaktioner knutna till Sudans regering. Planens förverkligande för bland annat med sig att varje företag, amerikanskt eller utländskt, som på ett eller annat sätt hanterar pengar från oljehandeln i Sudan, blir föremål för amerikansk brottsutredning. En del röster i senaten ser till och med dessa åtgärder som tandlösa och har gått så långt som till att kräva en unilateral amerikansk intervention (något Condoleeza Rice dock ännu så länge motsatt sig med hänvisning till de "avsevärda nackdelarna" med att agera utan världssamfundets stöd).

Den utökade, ensidiga pressen på den sudanesiska regeringen bidrar tveklöst till de fortsatt stridande rebellgruppernas ovilja att komma till förhandlingsbordet. När den sudanesiska regeringsarmén nu försvarar sig mot attackerna från NRF, med vilka alltså inget fredsavtal slutits, anklagas Khartoum av USA för brott mot vapenvilan. NRF:s uttalade mål att bekämpa såväl SLA som regeringen har däremot inte mötts av något fördömande från varken Vita Huset eller det internationella samfundet i övrigt, som alltså i stället ytterligare höjt tonen gentemot Khartoum-regeringen. Eritreas regering, som i oktober framgångsrikt medlade mellan Khartoum och rebellgrupper i öst, har erbjudit sina tjänster också för att nå ett slut på striderna i Darfur. Ansträngningarna har dock än så länge varit förgäves, och president Isaisas Afwerki anklagade i december USA för att sabotera medlingsförsöken och förhindra fred i Darfur.

I skuggan av krisen i västra Sudan fortsät-ter söderns SPLM ("Army" är utbytt mot "Movement") inför den förestående folkomröstningen sin USA-välsignade strävan mot en oberoende stat i det oljerika södra Sudan. I februari 2006 besökte Rebecca Garang, änka till John och numera minister i den autonoma syd-regeringen, Vita Huset och diskuterade enligt uppgift bland annat upprättandet av diplomatiska förbindelser mellan Washington och Sydsudan. Det är i södra Sudan de kinesiska oljekoncessionerna finns och det krävs ingen större slutledningsförmåga för att förstå att en självständig stat där skulle vara lika med ett ifrågasättande av Beijings kontrakt med Khartoum (redan har syd-regeringen på egen hand upplöst franska Totals oljekontrakt från 80-talet och under protester från Khartoum ingått nya avtal med brittiska White Nile för samma koncessioner).

Mer olja importeras till USA från Afrika än från något enskilt land utanför kontinenten och andelen spås öka kraftigt under de närmaste tio åren. Kinas växande ekonomi gör emellertid anspråk på samma resurser och inte minst därför är den eskalerande kinesiska närvaron i Afrika ett allvarligt hot mot USA. Allt fler afrikanska stater vänder blicken österut, med den demoniserade Robert Mugabes Zimbabwe i spetsen. Angola, som före Sudan är Kinas största oljeleverantör i Afrika, valde nyligen ett gigantiskt, räntefritt lån från kinesiska centralbanken i utbyte mot oljekontrakt, i stället för att ställa upp på de strukturanpassningskrav ett erbjudet IMF-paket skulle föra med sig. Självfallet oroar denna utveckling den amerikanska ekonomin. I samband med ett besök i Sudan av den kinesiske presidenten Hu Jintao i början av februari avskrevs sudanesiska skulder till Kina på 70 miljoner dollar. Vita Husets "besvikelse" över detta utryck för den kinesiska oviljan att "medverka till en lösning" på Darfur-krisen lät inte vänta på sig. Det verkliga motivet bakom det amerikanska missnöjet är naturligtvis detsamma som ligger till grund för USA:s agenda i stort. Så länge Al-Bashirs regering sitter kvar vid makten för ett enat Sudan är det Kina som har övertaget i exploateringen av landets resurser.

5902_03.jpgUSA:s bild av en egna inblandningen i Sudan - humanitärt bistånd. Bild: USAID.

Det är minst sagt ironiskt att samma nation som pressat på Sudan förödande strukturanpassningsprogram, pumpat in vapen i landet under 25 års tid och bombat sönder dess största medicinproducent nu kräver en "humanitär insats" i form av ytterligare militär aktivitet. Medan Sudans och Kinas regeringar är de som anklagas av världssamfundet för att inte medverka till fred är det i själva verket USA som bär störst ansvar för Sudans plågor. De allra flesta som dör i Darfur faller inte offer för någondera sidans kulor, utan för svält och sjukdomar som malaria och tbc. Bombningen av Al Shifa-fabriken har säkerligen orsakat mer lidande i regionen än Janjaweed-milisens härjningar. Mediciner, bevattningssystem, skuldavskrivningar och, mer omedelbart, afrikanska fredssamtal utan nordamerikansk inblandning skulle utan tvekan lösa fler problem i Darfur än sanktioner och militär intervention. Ett fruktbart oljesamarbete med Kina kan vara grunden för en uppgång i den sudanesiska ekonomin. Att en sådan uppgång inte lär komma varken Darfur eller det sudanesiska folket i allmänhet till godo under president Al-Bashir må vara hänt, men det vore befängt att tro att Washingtons indignation har någonting med detta att göra.

Alldeles oavsett de bakomliggande av-sikterna är det överhuvudtaget svårt att tänka sig att en NATO- eller FN-insats uppbackad av samma Washington-administration som ligger bakom anfallskriget i Afghanistan, ockupationen av Irak och statskuppen i Haiti skulle gagna Darfurs marginaliserade invånare, eller det sudanesiska folket i allmänhet. Likväl har människorätts-, solidaritets- och vänstergrupper av allehanda slag på bred front slutit upp bakom kraven på en "humanitär" insats i Darfur. Tilltron till i synnerhet FN är alltjämt stor inom den västerländska vänstern, som nästan helt missat tillfället att studera organisationens funktion i Haiti de senaste tre åren. Genom sin brokiga sammansättning kan FN i och för sig verka som en motvikt, om än i regel en klen sådan, mot USA:s unilaterala intressen, som exempelvis inför kriget i Irak. FN:s säkerhetsråd styrs inte som Vita Huset av en imperialistisk administration, utan av flera, som sinsemellan har motstridiga intressen, och kan därför emellanåt fungera som en bromskloss. Å andra sidan har FN-insatser som de i Haiti och Jugoslavien tydligt visat hur organisationens "hjälpinsatser" mycket väl kan tjäna som täckmantel för att främja imperialistiska intressen, snarare än som en kraft för fred och försoning. I Afrika har de blå hjälmarna en än mer dunkel historia, med inblandningen i mordet på Patrice Lumumba i Kongo som den kanske största skamfläcken. Idag får franska armén uppbackning av sjutusen FN-soldater för att försvara franska intressen i Elfenbenskusten sedan president Laurent Gbagbo deklarerat att landet ämnar befria sig från den forna kolonialmakten, denna gång "på riktigt".

Men samtidigt som en ny våg av medvetenhet och befrielseanda sköljer över Afrika är progressiva grupper i Väst - när de överhuvudtaget visar intresse - hopplöst fast i en endimensionell förståelse av kontinentens konflikter. Medan den svenska vänstern exempelvis splittras kring motståndets roll i Irak, står den oftast enad med högern i frågor som rör Afrika. Det som händer där är hemskt och "vi måste göra något" - så långt sträcker sig i regel den gemensamma (icke-)analysen. Naiviteten kan inte skyllas enbart på vilseledande manövrar från massmedier och olika intressegrupper. Imperiebyggarnas version av händelserna slår lätt rot i den bild av Afrika som finns förinställd i europeiska och nordamerikanska mindsets över hela det politiska spannet. Kvasianalyser förankrade i synen på Afrika som "den hopplösa kontinenten", bebodd av människorna det är synd om, upprätthåller uppfattningen om Afrika som inkapabelt och behövande, utan att alls syna de krafter som stryper varje möjlighet till fred och oberoende. Bland humanister och filantroper i Väst är den allmänna uppfattningen att vi gör för lite för Afrika. I själva verket finns en massiv västerländsk närvaro och aktivitet på kontinenten, en närvaro som är orsak till merparten av de problem vi förfäras över. Den bild av ett inkompetent, beroende, hjälplöst Afrika som präglar vår relation till kontinenten är tacksam grogrund för alla de rop på "hjälpinsatser" och "humanitära interventioner" som ursprungligen formats av evangelistiska och nykonservativa tankesmedjor och som ytterst spelar nykoloniala intressen i händerna. Att stora delar av vänstern anammat högerns falskklingande indignation över Darfur - och samtidigt som man motsätter sig USA:s ockupation av Irak stödjer (om än omedvetet) dess planer för Sudan - är symptomatiskt för den gravt enahanda föreställning om Afrika som präglar det västerländska engagemanget.

Det finns ingen enkel lösning på kon-flikterna i Sudan. Inte heller någon svartvit förklaring. En girig västerländsk imperialism fungerar inte heller som ensam analysmodell för landets problem, det ska vara sagt. Men att den utgör det klart största hotet mot både Sudans och Afrikas folk borde stå klart för den västerländska vänstern, som måste akta sig för att bli ett av dess verktyg, genom att noga granska sina egna föresatser och undvika en naiv tilltro till FN, eller rentav USA, som potentiellt goda krafter i tredje världen. Som historie- och religionsprofessorn Gary Leupp, en av få amerikanska intellektuella som ifrågasatt sin regerings krokodiltårar för Darfur, skrivit: "imperialismen är inte en trevlig verktygslåda som kan användas för att rätta till de problem dess egna lakejer klottrat ned på sin att-göra-lista för fred och rättvisa. Den är själva problemet".

Krisen i Sudan är invävd i ett upptrappat imperiespel om hela det resursrika Centralafrika, med långt mer komplexa geopolitiska dimensioner än vad som kunnat redogöras för här. I detta läge har de afrikanska folken, oavsett nationalitet, religion och etnicitet, gemensamma intressen gentemot stormakterna. Denna insikt växer i Afrika och den radikala pan-afrikanismen går mot en ny renässans. Medan europeiska och nordamerikanska bolag och regeringar med de internationella hjälporganens assistans verkar för ytterligare uppstyckning av kontinenten ligger hoppet för Afrika i enighet.

En solidarisk vänster i väst bör därför ge sitt stöd till prioriterandet av inom-afrikanska strategier och konfliktlösningar och behandla varje rop på "humanitära interventioner" utifrån med största skepsis. Den bör välja att lyssna till afrikanska röster framför västerländska "experter" och utan de globala nyhetsbyråernas filtrering. Framförallt bör den göra upp med den kollektiva, koloniala, och i allra högsta grad rasistiska, bilden av Afrika som offer och ersätta hjälpar-attityden med ett återupplivande av den anti-imperialistiska analys som - inbillar jag mig, som inte var född då - präglade solidaritetsrörelsen under befrielsetiden, när gott och ont var något enklare att urskilja. Kanske kan vi då inse att varken utsugning eller befrielsekamp dog ut bara för att vi tappade intresset medan kolonialism ersattes med neo-kolonialism. En sådan medvetenhet kan utgöra grunden i ett strategiskt politiskt engagemang för Afrika som inte tangerar Bono-humanismens och stormaktsadministrationernas väl sammansvetsade agenda.