Gör inte sociala problem till en fråga om kultur och religion, skrev Henrik Skrak i förra numret av Clarté apropå Sverigedemokraterna och ett upprop i Expressen. Så långt instämmer Olle Josephson. Men romantiserar inte Skrak välfärdsstaten?

I Clarté 3/06 påpekar Henrik Skrak att klassperspektivet inte får glömmas bort när man diskuterar religion, integration och rasism i Sverige i dag. Jag har inget att invända mot Skraks huvudsakliga poäng, men vill göra en anmärkning i marginalen. Den gäller efterkrigstidens välfärdsstat.

Skrak börjar med en parallell med skräcken för tattare, Simrishamnsfiskare och göingar i Skåne och Småland på 30-talet. "Gemensamt för dessa grupperingar var fattigdomen och utanförskapet. Välfärdsstaten avhjälpte problemet. / / Den lösningen byggde på klassmedvetande och på ett antirasistiskt renhållningsarbete inom den svenska arbetarrörelsen."

Jodå. Men Skrak gör en väl enkel beskrivning av "1950- och 60-talets välfärdsstat. Den använde också andra metoder för att "avhjälpa problemet".

Begreppet tattare är allmänt motbjudande och mycket vagt. Men bland dem som räknades till denna grupp fanns vad som i dag kallas resande eller resanderomer. De kunde delvis leda sina anor tillbaka till romer som invandrat till Sverige redan på "1600-talet (troligen sedan de dragits in i de svenska arméerna i trettioåriga kriget). De var egendomslösa och försörjde sig traditionellt på småhandel och småhantverk på landsbygden, en kommersiell verksamhet som behövdes men inte riktigt ingick i feodalsamhället. När kapitalismen bryter igenom blir folkgruppen mer och mer trängd. De förföljdes systematiskt av myndigheterna på "1940- och 50-talet. Så kallade tattare registrerades.

De talade ett språk som, beroende på utgångspunkt, kan beskrivas antingen som svenska starkt påverkad av romani, eller romani starkt påverkad av svenska. Den som hördes tala resandespråk med sina barn på gatan kunde anmälas till polisens register, och sedan var risken stor att barnen omhändertogs och mamma steriliserades. (Därför höll också resande sitt språk hemligt.)

Välfärdsstaten efter andra världskriget var ett mycket stort steg framåt för landets fattiga, mot ett jämlikare samhälle. Men den krävde att de talade svenska, hade ett till fyra barn och fast anställning (eller fast anställda, om man inte var så fattig). I mycket är det denna välfärdsstat Sverigedemokraterna frammanar i sin propaganda. Därmed kan deras rasistiska politik också appellera till dem som inte alls är rasister men gärna ser till det som onekligen var det svenska femtiotalets huvudsida: stigande levnadsstandard, lättheten att få jobb, bättre social trygghet, utjämning mellan klasserna. Man föreställer sig att klassen bara vinner segrar om den är kulturellt homogen.

Vi får aldrig ett nytt "1950-tal i Sverige. Men som tankemönster förekommer fortfarande motsättningen mellan jämlikhet och välfärd å ena sidan och olika språk, religioner och kulturmönster å andra sidan. Man kan inte ha båda. Det är självklart en reaktionär idé, och jag menar alls inte att den är Henrik Skraks.

Däremot var den nog det svenska "1950-talets, fast skadan blev begränsad, utom för mycket utsatta grupper som de resande.

Jag tror denna historia lär oss en del om reformismens begränsningar.