Enligt gängse liberal mytologi har Förenta staternas regering under George W. Bush brutit med en långvarig tradition inom amerikansk utrikespolitik av måttfull realism. Nej då, Bush ansluter till huvudlinjen i USA:s utrikespolitik.

Bush och hans medarbetare ska i neokonservativt nit ha vridit USA:s internationella agerande i riktning mot interventionism och regimförändring i en ideologisk nyttas namn. En av de anklagade neokonservativa, Robert Kagan, kommenterade nyligen det föregivna kontinuitetsbrottet i en klarsynt artikel i Financial Times (6/12 2006).

Angreppet på Irak var, enligt Kagans synsätt, ingalunda någon avvikelse ("abberation"). Amerika har genom hela sin historia ofta gått till krig, utan att tvingas till detta av andra. Sedan kalla krigets slut, skriver Kagan, "har Amerika intervenerat militärt mer än alla andra stormakter tillsammans. Interventionerna i Somalia, Haiti, Bosnien, Kosovo var medvetna insatser, krig som utkämpades för moraliska och humanitära målsättningar, inte av strategisk eller ekonomisk nödvändighet, vilket de realistiska kritikerna invände medan de pågick". Även det första Gulfkriget 1991 var ett frivilligt valt krig, menar Kagan; det handlade inte om olja utan om att försvara den "nya världsordningens" principer, som inte kunde tillåta att aggression förblev ostraffad - märk väl irakisk aggression, inte amerikansk.

Som Kagan mycket riktigt påpekar var den första amerikanska interventionen - vi skulle förstås säga aggressionen - efter kalla kriget invasionen i Panama 1989, för att avsätta diktatorn Manuel Noriega, som helt enkelt kidnappades och dömdes, inte efter panamansk lag utan efter amerikansk. Man ville, åter, åstadkomma regimförändring genom våld, ett handlande som folkrätten ovillkorligen förbjuder. President Bush d.ä. sände 22 500 man för att genomföra detta kriminella dåd: för att "försvara demokratin" i konflikten mellan "Noriega och det panamanska folket", med Kagans ord.

Just häri ligger Kagans ärende. Förenta staterna tillvaratar inte i första hand sitt eget utan mänsklighetens intresse. Dess ambitioner är inte nationella, utan universella. De är allomfattande. Det betyder att USA och dess lagliga myndigheter har påtagit sig en mission som ligger långt bortom att säkra den egna statens gränser, dess integritet och säkerhet. Naturrätten finns att tillgå, men också nödvärnsrätten. Den senare brukades, med brännvinsadvokatyr, i Afghanistan efter 11 september 2001. USA var inte på något sätt utsatt för ett pågående hot eller angrepp, men det uppfattade sig - enligt vad president Trumans utrikesminister Dean Acheson femtio år tidigare lät meddela - som "the locomotive at the head of mankind". Den som talar om mänsklighetens lokomotiv brukar vanligen associeras med ett helt annat projekt - det proletärt internationalistiska.

Och så långt står de nu inte från varandra. Deras självpåtagna rätt till global inblandning, varhelst heliga principer är under attack, går tillbaka på en missionaristisk ideologi som på alla väsentliga punkter strider mot det defensiva nationella självintresset. Stalin och hans efterföljare bedrev hegemonisk politik med samma ingångsvärden som Bush d.y. och hans gäng. Den amerikanska "patriotismen" är i sin grund infektuös, den vill vara smittobärande. Kagan säger att det inte finns något oskyldigt urtillstånd i den amerikanska politikens förhållande till omvärlden, endast expansionism. Amerika är, säger han, "en framåtsträvande, ideologisk, revolutionär nation, med en tro på sin egen världsomvandlande makt och ett framgångsfacit som visar att den kan upprätthålla denna tro".

Så här talar vi inte om avvikelser utan om kontinuiteter, konstanter. Vi ser också affiniteten (som Kagan naturligtvis inte är medveten om eller vill erkänna) mellan de två motpolerna i kalla kriget - båda inställda på välsignelsebringande expansionism. De representerar såväl modernitet som brutalitet. Det finns klarögda personer med borgerligt sinnelag vilka har förstått sambandet. Tjeckiens nuvarande president Vaclav Klaus, en sann liberal, angrep såväl den illegala bombkampanjen mot Jugoslavien våren 1999 som anfallskriget mot Irak 2003. Han såg likheten mellan ockupationsmaktsstrategierna. Det går inte att exportera goda (eller dåliga) idéer, om det inte finns en utskriven importlicens. Då avvisas de förr eller senare - och resultatet brukar bli inbördeskrig.

Jo, det finns liberaler som i efterhand åtrar och ojar sig i dag. De är dock tämligen få. De flesta står fast vid humanitarismen och interventionismen och skyller misslyckandet på smågangsters som opererar i det berättigade väpnade motståndets kölvatten. De skyller ifrån sig på en kohort av "neokonservativa". De har historiskt varit medskyldiga. Kagans klarsyn dömer dem.