Har ni hört historien om europanormen och den försvunna procenten? Den bör man känna till för att förstå omfördelningen från arbete till kapital sedan 1990-talet. Och den lär bestämma också 2007 års avtalsrörelse. Kenneth Lundgren ger en ekonomilektion.

August Strindberg skrev i sin Katekes för underklassen om samhällets tankelagar, dvs. de osynliga band och bojor som fjättrar och håller underklassen nere. Även i vår får vi den vidsträcktaste frihet att tänka bara vi håller oss inom reglerade tankebanor. Jag funderade på dessa mentala järnvägar när Kommunals kamp i våren 2003 avslutades med konstaterandet att en lågavlönad undersköterska är en lågavlönad undersköterska.

De härskande klasserna har alltid - allt efter skiftande förhållanden - försökt få sina idéer om fördelningen av produktionsresultatet upphöjda till allmänna sanningar. Under 50- och 60-talet var lönekaksteorin vetenskaplig sanning. I dag ska den s.k. europanormen göras till en i sten huggen dogm som lönearbetarna måste acceptera som ett oomkullrunkligt faktum.

Under 60-talet - klassamarbetets gyllene tid - pågick det i de nordiska länderna bland ekonomer och politiker en livlig diskussion om inflationens roll för utrikeshandeln. Man var rädd att den starka inflationen skulle minska möjligheterna till att bibehålla både exportandelen och hålla importen stången. Men det blev aldrig någon kostnadskris med minskad export och ökad import för de nordiska länderna under 60-talet. En norrman, Odd Aukrust, forskningschef i Statistisk sentralbyrå 1953-1984, utarbetade en tvåsektormodell som förklarade varför.

Hans tanke var att man kan dela in ekonomin i två sektorer: en som var utsatt för konkurrens från utlandet, en som inte hade någon sådan konkurrens.

Den sektor som var utsatt för konkurrens kallade Odd Aukrust den utsatta sektorn ("exposed"), och där ingick bl.a. delar av skogs-, fiske- och gruvnäringen, delar av livsmedelsindustrin, metall-och verkstadsindustrin. Den andra sektorn kallade han den skyddade ("sheltered industries"). I den ingick transporter, jordbruk, delar av livsmedelsindustrin (t.ex. mejerier), byggnadsindustrin, de privata tjänsterna m.m.

Modellen förutsatte fasta växelkurser och att priserna för den konkurrerande (utsatta) sektorn bestämdes av den internationella marknaden. Om denna sektors priser ökade mer än världsmarknadspriset förlorades marknadsandelar. Om nu Norges prisnivå steg med 6 procent men världsmarknadspriset bara steg med 2 procent, varför förlorade då inte Norge exportandelar? Jo, därför att produktivitetsökningen i den utsatta sektorn var minst 4 procent. Men det förutsätter att inte prisstegringarna i den skyddade sektorn påverkade den utsatta sektorns priser. Gör den det? Mycket lite, enligt Aukrust. Mycket i den skyddade sektorn handlar om konsumtion (livsmedel, handel, hyror för bostäder m.m.) och den ingår inte som input i den konkurrensutsatta sektorn.

Odd Aukrust kallade sin första ansats till analys för PRice Income Model I (PRIM I). Den blev det teoretiska underlaget för vad som kallades den skandinaviska modellen för öppna ekonomier. Den blev förebild för den finska s.k. Input-Output Framework. I Sverige kom den att heta EFO-modellen efter begynnelsebokstaven i de tre upphovsmännens efternamn, Gösta Edgren (TCO), Karl-Olof Faxén (SAF), Clas-Erik Odhner (LO). Under 1960-talet gjorde de svenska centrala arbetsmarknadsorganisationerna EFO till norm för lönebildningen.

Också i EFO-modellen delas ekonomin upp i två sektorer. Den ena sektorn som konkurrerar med utlandet, den internationellt konkurrensutsatta K-sektorn, bestämmer utrymmet för löne- och vinstökningar i ekonomin. Den skyddade S-sektorn, där även den offentliga sektorn ingick, är inte konkurrensutsatt från utlandet och antas följa den löneledande K-sektorn i sin lönebildning. Därmed är det lönekostnaderna och produktiviteten i K-sektorn som bestämmer landets internationella konkurrenskraft. Modellen kan därför inte tillåta att lönekostnadsökningar i S-sektorn driver upp lönerna i K-sektorn. Lönebildningen i den offentliga sektorn, som alltså är en del av S-sektorn, får således inte påverka lönesättningen i den privata sektorn.

I slutet på 80-talet kom FOS-rapporten som bygger på EFO-rapporten. Nästan samma grupp gjorde den, men Roland Spånt från TCO ersatte Gösta Edgren

Men alla dessa analyser, PRIM, Input-Output Framework, EFO och FOS, byggde på att monopolkapital, stat och fackliga ledningar var överens om att den relativa fördelningen av produktionsresultatet mellan arbete och kapital inte skulle förändras. Arbete och kapital skulle få relativt lika mycket av produktivitetsökningen. Det sades finnas en objektiv grund för att fastställa hur stort löneökningsutrymmet var - teorin om lönekakan. Marxistleninisterna inom KFML opponerade sig. De drev en intensiv och delvis framgångsrik propaganda mot lönekaksteorin med parollen "Högre lön på profitens bekostnad".

I dag gäller inte länge överenskommelsen om att arbete och kapital ska ha lika mycket av produktivitetsökningarna. Nu härskar i stället europanormen, och de styrande försöker ge intrycket att den är orubblig. Under mitten av 90-talet arbetades europanormen fram av en grupp chefsekonomer från arbetsmarknadens centrala organisationer och de tre största fackförbunden under ledning av LO-ekonomen Per-Olof Edin. Den lade fram rapporten I takt med Europa. Samhällsekonomiska aspekter på lönebildningen. Där stipulerades att de genomsnittliga löneökningarna inte fick var högre än 3,5 procent inklusive "allt", nominella löneökningar, arbetstidsförkortning m.m. Normen, som fungerar som en tvångströja för lönearbetarna och deras fackliga organisationer, har skapats genom en informell överenskommelse mellan regeringen, ledande ekonomer, näringslivets spetsar och fackföreningsrörelsens ledningar, utan någon diskussion ute bland fackens medlemmar.

Det ekonomiska resonemanget bakomdenna 3,5-procentregel är i korthet följande: Med en inflation på 2,0 procent och en långsiktigt hållbar produktivitetsökning på 2,5 procent följer att ekonomin tål löneökningar på 3,5 procent utan att konkurrenskraften påverkas negativt. Då skapas också utrymme för en investeringsökning.

Siffrorna i denna kalkyl tycktes 2004 vara realistiska. Tvåprocentig inflation är ju den styrnorm som riksbanken använder, och enligt den de siffror som då var tillgängliga var den genomsnittliga produktivitetsökningen för näringslivet från 1991 till 2001 cirka 2,5 procent per år. Men det betyder betyder att fackföreningarna redan innan förhandlingarna har börjat ska gå med på en överflyttning av inkomster från lönearbetarna till kapitalägarna. Ty om produktivitetsökningarna inom näringslivet är 2,5 procent och inflationen är 2 procent så får lönearbetarna, om de följer europanormen på 3,5 procent, som kollektiv 1 procent mindre än "utrymmet" på 4,5 procent, dvs. den nivå som krävs om status quo ska råda i fördelningen av det som produceras.

Politiker och fackföreningsledningar trummar nu ut att de arbetande genom att hålla sig till normen fått reallöneförbättringar. Men eftersom lönespridningen samtidigt ökat, har många inte sett till någon reallöneökning. Dessutom påstås att om de arbetande tar ut mer i löneökningar, så riskerar de att få se inflationen öka ännu mer. På så sätt blir det ingen reallöneökning. Också denna argumentering är falsk. Den bygger på den felaktiga föreställningen att det var lönekraven som drev fram inflationen i den svenska och internationella ekonomin under 1970- och 80-talen.

Nu har det kommit statistik som visar att produktivitetsökningarna är ännu större än de tycktes vara 2004. Enligt en rapport som LO nyligen publicerat (Norm för lönebildningen) har produktiviteten mellan 1991 till 2004 ökat med cirka 3 procent. Se diagram!

Om facken fortsätter att följa europanormen, och om inflationen, som Riksbanken förutspått, hamnar på 2 procent, betyder det alltså att arbetare och tjänstemän går med på en årlig omfördelning av inkomsterna från arbetande till kapitalägare på cirka 1,5 procent av den totala lönesumman. (Produktivitetsökningen på 3 procent plus inflationen på 2 procent minus löneökningar på 3,5 procent = 1,5 procent.) Eller annorlunda uttryckt: en omfördelning från de omkring 2 miljoner anställda i näringslivet till kapitalägarna på cirka 15 miljarder per år. Det är efter fem år en genomsnittlig överflyttning av inkomster på ungefär 35-40 000 kronor per år och anställd. Det blir som i Lukasevangeliet: "Jag säger eder: Var och en som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har." (Lukas 19:26)

En fackförening med självaktning borde inte gå med på att kapitalägarnas andel av produktionsresultatet ökar på löntagarnas öka varje år. Skandalerna med Skandiasvindel, direktörerslöner, bonus, optioner och lägenhetsaffärer blir med rätta småpotatis i det perspektivet.

Vad är alltså att göra med europanormen inför 2007 års löneförandlingar? Skjut den i sank!