En klassresa är en fråga om individuell frigörelse. Men tänk om man reste med klassen och inte från den? Hur fri skulle man inte bli då? Den diskussionen verkar svår att föra i dag. Olle Josephson har letat efter individen på resa i samtida svensk litteratur.

I september var Mitt förnamn är Ronny radioföljetong i P1. Det är en redan klassisk liten självbiografi från 1996 av idéhistorikern Ronny Ambjörnsson. Skarpsynt och välskrivet skildrar författaren sin barndom i ett välordnat arbetarhem i fyrtiotalets Göteborg, vägen till läroverket, studentexamen, universitetet och till sist professuren. Klassbytet har givit författaren en klar blick för tillgångar, begränsningar och säregenheter både i barndomens skötsamma arbetarklass och den bildade borgerlighet han börjar närma sig redan som realskoleelev. Individens utrymme är en nyckelfråga:

"Den bildade borgerligheten lockade med sin belevande likgiltighet som jag tolkade som tolerans. Hela skötsamhetsprojektet var riktat mot utlevelsen, det byggde på drift- och impulskontroll och ett noga aktgivande på känslor. I den borgerliga kulturen fanns ett större utrymme för individuella avvikelser, ett andrum som på något sätt föreföll hänga ihop med lägenhetsvolymen. /.../ Klassresan var mitt generationsuppror, ett uppbrott ur strukturer som jag uppfattade som föråldrade och passé."

Boken har sedan länge etablerat sig som den prototypiska berättelsen om klassresan i det svenska samhället efter andra världskriget. Den är på alla sätt läsvärd. Men någon upprorisk bok är det inte. Ronny reser, men klasserna står kvar.

En annan bok av Ronny Ambjörnsson kom 1988, Den skötsamme arbetaren. Den handlar om den tidiga nykterhetsrörelsen i norrländska sågverkssamhällen i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Med disciplin, självstudier och ett genomorgansierat föreningsliv ser unga arbetare till att forma sig till det medvetna elementet i sin klass, för att använda ett leninistiskt språkbruk. Det öppnar vägen för stora politiska segrar, i en reformistisk tradition. Klassen reser. Den skötsamme arbetaren är, om inte en revolutionär, i alla fall en upprorisk bok.

Varför har så många fler läst Mitt förnamn är Ronny? Det sorgliga svaret på frågan är möjligen att boken säger mer om det svenska samhället i dag än Den skötsamme arbetaren. Frigörelsen är möjlig, men den är individens, inte klassens.

Svenska författare skriver gärna om klass, också arbetarklassen. Det är galet att påstå att klassbegreppet skulle vara frånvarande i svensk litteratur, eller svensk samhällsdebatt. Men den typiska romanen om arbetarklassen handlar om pojken som växer upp i denna på en gång exotiska och välbekanta miljö, och som vuxen med visst vemod blickar tillbaka från sin medelklassposition.

Sådana böcker kan bli stora - ofta välförtjänta - succéer. I Mikael Niemis Populärmusik från Vittula (2000) är man nog så långt från skötsamheten man kan komma. Allt är vilt och galet i en egensinnig kultur där underifrånperspektivet blir ännu påtagligare av att man bor så långt från Stockholm och talar ett annat språk. Men i bokens slut är Matti svensklärare i Sundbyberg. Livet är inte så roligt som när han var femton, men den anspråkslösa klassresan tycks ha ändå ha varit den enda överlevnadsmöjligheten. Man måste lämna det tornedalsfinska kollektivet.

Eller en annan Augustprisvinnare, Torbjörn Flygts Underdog från 2001: Johan berättar om sin uppväxt på 70-talet med en ensamstående mamma i Malmös proletära bostadsområden. Romanen säger mycket om klasskillnader i ett samhälle som på ytan är ett relativt jämlikt välfärdssamhälle; Johans klasskamrater i skolan kommer från ganska olika sociala skikt. Men boken låter sig också läsas på annat sätt: om hur just den skötsamma arbetarklassen med svenska rötter tar steget över till den allra lägsta medelklassen någon gång kring 1980. Hur går det för Johan? Han får bra gymnasiebetyg och kan börja läsa juridik. Hur går det för hans tappra mamma, som är så noga med att barnen uppför sig väl vid matbordet och läser sina läxor? När textilfabriken slår igen kan hon omskola sig och tack vare sitt goda huvud göra lite ekonomkarriär i en affärskedja.

Det är både Johan och hans mamma väl unt. Och det är ett gott betyg åt välfärdspolitiken att fattig arbetarklassbakgrund inte omöjliggör juridikstudier eller kvalificerad vidareutbildning i fyrtioårsåldern. Det är antagligen svårare i dag än för 25 år sedan. Men vinsterna är begränsade: frigörelsen är individuell, man lägger klassen bakom sig, om än med sorg och saknad.

Så ser det alltså ut; man kan se filmer som Fucking Åmål på samma sätt. Det svenska klassamhället är inte värre än att det går att resa sig. Men då får man resa ensam till nästa klass. Vi som läser böcker och ser filmer gillar arbetarklassen, och vi gillar därför de i huvudsak solidariska skildringarna med en på många sätt kulturellt rik arbetarklass som vi ofta möter. Men vi vet också att den individ som ska förverkliga sig själv måste lämna klassen. Det är ofrånkomligt att Matti och Johan som vuxna ska bli ensamma men fria människor.

Det är svårt att i samtidslitteraturen finna böcker som pekar åt annat håll. Tony Samuelssons En grund av mörker (2004) kanske gör det; Yvonne blir både kvar i arbetarklassen och en friare människa. Det är en ljus bok, men annars har böcker som inte anvisar klassresan som en utväg ofta ett mörkare perspektiv. I Lena Anderssons Var det bra så? (1999), om åttitalsbarn i en förort som liknar Rinkeby, fungerar inte den välfärdsstat som ändå var en tillgång för Johan. Anderssons budskap är att klass är viktigare etnicitet, och att svensk arbetarklass är lika förtryckt som turkisk i bokens Stensby. Slutsatsen kan naturligtvis bli att endast en kollektiv klassresa är möjlig, men det är inte riktigt bokens tema.

Den senaste arbetarklassromanen som gjort succé - svenskarna gillar som sagt böcker om arbetarklassen - är Susanna Alakoskis Svinalängorna (2006). Den lämnar framtiden öppen för huvudpersonerna: på de sista sidorna sitter de tre tonårstjejerna i skogen på kvällen och väntar på att bli vuxna. Men den arbetarklass de skulle kunna ta med sig in i framtiden är mycket svag. Det är en roman om hur det är att vara barn till svårt alkoholiserade föräldrar, och det är ett helvete, även om Alakoski beundransvärt nog också kan förmedla solidaritet med de söndersupna. Som läsare ställer man sig frågan när fylleskildringarna blir outhärdliga: kan ingen se till att barnen kommer därifrån? Långt bort från denna förnedrade och förtrampade aretarklass. Det är deras enda möjlighet att överleva som individer.

Nej, jag menar inte att Flygt, Alakoski och andra ska börja skriva romaner som Johan leder fackklubben eller Alla läser politisk ekonomi med Leena. Romaner blir oftast bättre av verklighetsförankring. Och verkligheten ser kanske ut på detta sätt: arbetarklassen i Sverige är så pass tillbakapressad att den kollektiva klassresan inte ingår i tankemönstren. Den frigörelse som är möjlig är den individuella klassresan.

Det är nästan oundvikligt att jämföra med svensk arbetarlitteratur i en äldre generation, den klassiska perioden på 30- och 40-talet. Självbiografiska verk från denna tid som Vilhelm Mobergs Soldat med brutet gevär eller Eyvind Johnsons Romanen om Olof handlar också de om klassresor. Men Walter Sträng eller Olof reser med klassen; de är omgivna av just fackklubbsordförande och studiecirklar, en arbetarklass som närmar sig makten. Deras egen klassresa är otänkbar utan kollektivets. Det betyder inte att förhållandet mellan kollektiv och individ är konfliktlöst. Tvärtom är ett återkommande tema i böcker av detta slag att författaren, jag-berättaren, också måste göra sig fri från arbetarrörelsekollektivet. Tidningsredaktörer och ombudsmän sätter för trånga ramar för deras kompromisslösa sökande efter sanning och konstnärlig frihet.

Men diskussionen blir på detta sätt en annan än i dagens litteratur. Det tas för givet att arbetarklassen är på väg uppåt. Hur ska den nya, fria människan se ut, som kan ta plats när arbetarklassen tagit makten? Individ och kollektiv betingar varandra, och trettiotalsförfattarna slogs med frågan hur detta förhållande ska formas. Ofta gav de säkert helt tokiga svar - trettiotalets primitivism kan delvis ses som ett sådant - men frågan kunde ställas. I dagens Sverige kan man, starkt tillspetsat, fråga något annat: hur ska man göra med sin arbetarklassolidaritet när enda sättet att bli fri är att bli som borgarna alltid varit?

Också i de mer dokumentära böckerna om klassresor går detta mönster igen. Anneli Jordahls Klass är du fin nog? (2003) gjorde författaren känd - återigen, svenskarna gillar att läsa om klass. Den innehåller en serie intervjuer, med gedigen överklass som David Lagercrantz, med gedigen arbetarklass som författarens mor samt med dem som gjort gedigna klassresor som Ragnar Thoursie. Siktet är inställt på den kulturbärande medelklassen, det som förr i världen kallades bildningsborgerskapet: journalister, akademiker inom samhällsvetenskap och humaniora, radioproducenter m.m. Inte så mycket pengar, men desto mer kulturellt kapital. Det är till denna klass Annelie Jordahl gjort sin resa, och hennes grundläggande fråga tycks vara "Vad vet dom som jag (ännu) inte vet?", "Varför känner jag mig inte fin nog, fast jag är så duktig?"

Visst är det intressant att läsa om kulturborgerskapets vardagssociologi, även om det ligger i frågans natur att man aldrig riktigt kommer svaren på spåren. Men varför ställer en skribent med arbetarklassförankring inte de omvända frågorna: "Vad vet dom inte som jag vet?", "Varför är dom inte bra nog, fast dom är så duktiga?"

På 70-talet var sådana frågor mycket vanligare. (Det var på den tiden personer som jag själv var välgörande generade över sin borgerliga bakgrund.) De underförstår att man tar sin klass med sig på klassresan och att klassen är en tillgång.

Den senaste boken om klassresor är Susanna Alakoskis och Karin Nielsens antologi med självbiografiska uppsatser, Tala om klass (2006). Alla författarna är kvinnor, och många skriver mycket bra om samma upplevelser som Jordahl: de har varit duktiga hela livet, och ändå känner de sig inte riktigt hemma, vare sig i sin nya klass eller sin gamla. Det är värdefull läsning, men bränner det till? Nej, det blir nästan alltför allmänmänskligt; vi är trots allt väldigt många som tycker livet är lite konstigt när vi jämför hur vi har det nu med när vi var barn.

När andra teman skymtar förbi får boken sin verkliga slagkraft. Dels finns det sidor som bågnar av klasshat mot den medel- och överklass som tryckt ned författarnas föräldrar och syskon i fattigdom och dåligt självförtroende. Jag skäms, och ett samhälle där folk från borgerligheten skäms för sin klass är ett bra samhälle. Dels finns det sidor där det framgår vad som gjort klassresan möjlig, utöver strävan efter individuell frigörelse. "Utan fri abort, soc, landstinget, komvux och studielån så hade det inte blivit någon klassresa för mig", skriver Lo Kauppi - en ganska bra sammanfattning av vad som kan läsas ut också av en del andra bidrag. Och Raija Lanas hyllar Unga Örnar: "Här fanns de arbetarklassfamiljer som visade att de på olika sätt hade tagit sig upp ur eländet."

Alltså: klasståndpunkt, politik och organisering. Det kunde vara vägen till den individuella frigörelsen.

I en annan artikel i detta clarténummer skriver Peter Myrdal om synen på individen i olika politiska traditioner. Han uppehåller sig bland annat vid den vänstertradition som kan kallas den socialdemokratiska: välfärdsstat och kollektivt byggda trygghetssystem ger förutsättningar för ett jämlikt samhälle så att alla kan förverkliga sig som individer. Han hävdar att denna syn på individen har sina begräsningar. I grunden är det en variant på upplysningstidens borgerliga idé om individen som äger sig själv och blir till genom ägande. Med det tänkandet ges inget utrymme för individuell frigörelse för fattigt folk när välfärdsstaten faller sönder. Det enda man kan göra är att söka genomföra en klassresa - och inte blir man så mycket gladare för det.

Dessvärre tyder denna genomgång av några samtida böcker på att Peter Myrdal har rätt. Individens möjlighet till självförverkligande i Sverige i dag är klassresan - fast också den möjligheten är begränsad i den sönderfallande välfärdsstaten, ovanligare bland tjugoåringar idag än för fyrtio år sedan. Diskussionen om hur klass och individ tillsammans ska nå frihetens rike, hur den nya människan tar form när den nya klassen tar makten, den diskussionen verkar omöjlig att föra. Jag tycker vi ska föra den ändå.