Svenskarna försvarar välfärdsstaten. Den borgerliga alliansen valseger förutsatte att den intalat folk att välfärdssystemen skulle värnas. Och en månad före valet möttes en tämligen tungläst bok av entusiastiska recensioner och sålde slut i bokhandeln, Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige (Norstedts). Det är nog en av de mest genomarbetade hyllningar av den socialliberala välfärdsstaten - av blandad Tage Erlander- och Bengt Westerberg-modell - som getts ut i Sverige.

Författarnas grundläggande trick förklarar succén: de hävdar att välfärdsstaten är en förutsättning för den utpräglade individualism som är ett typiskt svenskt kännemärke. Simsalabim, så förenas 2000-talets tidsanda med 1900-talets. Fast det har varit likadant hela tiden, enligt boken.

Berggren och Trägårdh talar om tre poler i välfärdens maktrelationer: individen, staten och familjen. I den amerikanska modellen står individen och familjen tillsammans mot staten, som ska hållas borta från privatsfären. I den tyska modellen står stat och familj tillsammans mot individen. I den svenska modellen har stat och individ enats mot familjen (till kristdemokraternas förtvivlan).

Det är bokens ena tes. Den andra är att denna svenska modell inte är något påfund av socialdemokratin och Per-Allbin. Folkhemmet byggde bara vidare. Bokens stora hjälte är Erik Gustaf Geijer och den så kallade personlighetsfilosofi han utvecklar på 1830- och 40-talet.

Man kan lätt instämma i att 2000-talets individualism är otänkbar utan 1900-talets välfärdsbyggen. Men är svensken så olik alla andra? Folkhemmet blev ovanligt lyckosamt, kanske främst därför att Sverige slapp andra världskriget. Men så unikt är det inte, mer en skandinavisk variant av välfärdssystem som etableras över hela västvärlden under 1900-talet.

Mycket talar också för att författarna vänder på orsakssambanden: folkhemmet möjliggör den svenskhet de tycker sig spåra till urminnes tider, inte tvärtom. Först sedan de folkliga kollektiven vunnit politiska segrar och välfärdsstaten drivits fram kunde individualismen ges utrymme. Den avgörande erfarenhet som Berggren och Trägårdh inte riktigt tar fatt på är just denna: individualism i deras mening förutsätter stark kollektiv organisering, gemensamma diskussioner och politiska strider om hur samhället ska formas. Den förutsätter klasskamp, med marxistisk terminologi.

Det politiska problemet i dag är inte Bergggren och Trägårdhs individualism, föreställningen om oberoende, jämlika individer. Det är föreställningen att denna individualism är tillräcklig, bara den förenas med lite pengar så man kan köpa hus och resa och förverkliga sin livsstil. Den uppfattningen är inte särskilt svensk, men den är omänsklig.