Så har det varit riksdagsval igen. Den här gången vann den så kallade alliansen, och det påstås att "vänstern" förlorade. Skillnaderna mellan blocken är små, men finns. Resultatet var ett nederlag för folkliga krafter.

Valet avgjordes av arbetslösheten. Trots högkonjunktur har den varit fortsatt hög. Men alliansen vann också valet genom att låta som socialdemokrater. Talet om skattesänkningar var - med undantag för fastighetsskatten - nedtonat. Även talet om privatiseringar av kommunala och statliga verksamheter hölls borta från dagsljuset.

Att en socialdemokratisk regering föll på jobbfrågan gjorde att valnederlaget sved extra för (s). Partiet har påtagliga ideologiska problem. Globalisering och EU-medlemskap har beskurit utrymmet för ekonomisk politik enligt traditionell socialdemokratisk modell. EU-medlemskapet och Sovjetunionens sammanbrott har också lockat socialdemokraterna närmare Natomedlemskap, långt bort från den visserligen aldrig konsekventa neutralitetspolitiken. Två eftervalsanalyser finns inom socialdemokratin. Den ena, företrädd av t.ex. Jan O. Andersson, hävdar att socialdemokratin i än högre grad måste fånga medelklassröster med en mer borgerlig politik. Den andra hävdar tvärtom att (s) måste gå åt vänster.

Möjligen betecknar valresultatet ett slags reformismens slutstation i Sverige. Vad kommer i så fall konsekvenserna att bli? Redan i detta val var det nära att det högerextrema Sverigedemokraterna kom in i riksdagen - det är det verkligt stora nederlaget. Sverigedemokraterna svarar på folks frågor om trygghet och välfärd, men ger reaktionära svar.

Om vi inte förmår bygga ett trovärdigt socialistiskt alternativ kommer krafter som Sverigedemokraterna att växa till sig - de tar skenbart hand om EU-motstånd och välfärdsförsvar.

Det trovärdiga socialistiska alternativet måste utgå från folks frågor om trygghet och välfärd och gripa in i den konkreta klasskampen. På kort sikt gäller det till exempel de så kallade reformer som alliansen vill genomföra för a-kassan, ett av de tydligaste exemplen på den nyvalda högerregeringens klasspolitik. Men det gäller också frågan att vägra delta i olika väpnade konflikter till försvar för USA runt om i världen, det må sedan vara som Natopartner eller under FN-flagg. Det gäller att utveckla ett EU-motstånd som inte bygger på främlingsrädsla. Och det gäller att göra begripligt att dagens ekonomiska system med kapitalets frihet som högsta princip inte är för evigt givet. Politik är inte främst att rösta i allmänna val. Det är i den dagliga kampen vi måste återerövra initiativet.