3/06 Individen

Individen och hennes frihet är en ideologisk fixpunkt idag. Man ska förverkliga sig själv.

Men vad är "sig själv"?

Man är alltid individ i förhållande till ett kollektiv: familjen, klassen, företaget, partiet, den religiösa gemenskapen, fotbollslaget. Där borgerliga samhällsförhållanden dominerar, blir vi borgerliga individer.

Vi granskar individualismen i detta clarténummer.

Peter Myrdal ställer den borgerliga traditionens individbegrepp mot tanken att välfärdsstaten tryggar individens frihet. Båda uppfattningarna utgår från den ägande individen. Det behövs något tredje. Karin Hedbrant granskar dejtingsajternas partnermarknad, Mikael Nyberg kommenterar likriktningen i arbetslivet, Rune Beckius läser en norsk debattbok om vänsterindividualism, och Olle Josephson undrar varför klassresan är nästan den enda vägen för frigörelse som anvisas i samtida svensk litteratur. Man reser från klassen, inte med klassen.

Så har det varit riksdagsval igen. Den här gången vann den så kallade alliansen, och det påstås att "vänstern" förlorade. Skillnaderna mellan blocken är små, men finns. Resultatet var ett nederlag för folkliga krafter.

Jag är fri när ingen annan inkräktar på mig och när jag är oberoende av andra. Det är den klassiska borgerliga synen på individens frihet. Mot den står välfärdsstatens idé: först genom samhället blir jag oberoende. Men i båda fallen är det individuella ägandet frihetens förutsättning. Denna syn på individen måste överskridas.

I kärleksförhållandet mellan vuxna borde väl den sanna individen träda fram. Karin Hedbrant gav sig ut på dejtingsajter för att möta människor som talade om vem de verkligen var. Här rapporterar hon från surfandet bland normopater. Individualitetens villkor är hårt beskurna på partnermarknaden.

Svenskarna försvarar välfärdsstaten. Den borgerliga alliansen valseger förutsatte att den intalat folk att välfärdssystemen skulle värnas. Och en månad före valet möttes en tämligen tungläst bok av entusiastiska recensioner och sålde slut i bokhandeln, Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige (Norstedts). Det är nog en av de mest genomarbetade hyllningar av den socialliberala välfärdsstaten - av blandad Tage Erlander- och Bengt Westerberg-modell - som getts ut i Sverige.

Man väljer sin klädstil, sin livsstil, sin stil på heminredning och bilar. Utrymmet finns alltså för den individuella valfriheten? Nej, tvärtom. Bara den som väljer alldeles likadant visar acceptabel social kompetens. Även pannrynkor och tånaglar standardiseras.

En bok om en "tredje vänster", en vänster som slåss för individualismen, slog an i Norge förra året. Rune Beckius har läst den. Empiriskt givande, men vari består det radikala i författarnas individualism?

En klassresa är en fråga om individuell frigörelse. Men tänk om man reste med klassen och inte från den? Hur fri skulle man inte bli då? Den diskussionen verkar svår att föra i dag. Olle Josephson har letat efter individen på resa i samtida svensk litteratur.

Folk ställer sig i kö hos städföretaget Hemfrid, läser jag i Svenska Dagbladet. De vill vara säkra på att få tillgång till de billiga "hushållsnära tjänster" som den nya regeringen utlovat nästa år. Ledarskribenten har redan testat tjänsterna och gläder sig åt en skinande lägenhet: "Köket är en ren dröm".

Långsamt förvandlas undantagstillståndet till norm. Till sist går ingen säker, skriver författaren Patrick Mac Manus. Han står åtalad i Danmark för insamling av pengar till Farc och PFLP.

Har ni hört historien om europanormen och den försvunna procenten? Den bör man känna till för att förstå omfördelningen från arbete till kapital sedan 1990-talet. Och den lär bestämma också 2007 års avtalsrörelse. Kenneth Lundgren ger en ekonomilektion.

En genomtänkt reformistisk strategi från socialdemokratiskt håll vore något att bita i. En bok av två LO-funktionärer från Göteborg lovar åtskilligt.

Det är 70 år sedan spanska inbördeskriget. Men det är fortfarande politiskt sprängstoff. Den förhärskande historieskrivningen hävdar att Sovjet och Stalin splittrade motståndet mot fascismen eller till och med förhindrade en socialistisk revolution i Spanien. Bästsäljarförfattaren Antony Beevor är inget undantag. Historien är en annan, skriver Henrik Skrak.

Årets boktitel är säkerligen Arbetarklassens bästa partytricks - så heter författaren Tony

Jag har funderat en del på vad den är egentligen: den stora samtidsromanen. Senast det begav sig var då Ulf Lundell 1976 slog igenom med megahiten Jack, menar Göran Greider i LO-tidningen 29/1996. Ivar Los Kungsgatan är ett ännu tidigare exempel. En liknande litterär knall är vad vår samtid behöver och inte minst den arbetardikt som för en så tynande tilvaro i vår tids allt snävare förlagskonjunkturer. Greider efterlyser ett nytt litterärt sound och efter en rad skarpa iakttagelser drar han slutsatsen att dagens arbetarförfattare brister i modernitet och har svårt att nå fram till nuet, till en "oexploaterad" samtida erfarenhet. Det tror jag stämmer. Greider har stött på något viktigt. Ändå blir jag lite besviken - det klingar till sist mest gammal sjuttiotalsrefräng om Greiders eget sound, trots att exemplet Lundell borde ge nya synvinklar.

Sverigedemokraterna fick så många röster i valet att rumsrenhetsförklaringen skymtar runt hörnet. Samtidigt har en del intellektuella börjat tala om hot mot demokratin från islam, slöjorna, invandrargängen. Så står rasismen på tur när man glömmer klassperspektivet, skriver Henrik Skrak.