I socialpolitiska frågor för vänstern en ständig försvarskamp, mot nedskärningar och nedläggningar. Men hur ser en offensiv socialpolitik ut, som för oss närmare socialismen? Daniel Cederqvist har läst en viktig bok i ämnet.

Hur skall ett socialistiskt perspektiv på socialpolitik och välfärdsstat se ut? En av väldigt få som har tagit upp detta är Daniel Ankarloo. I boken Kris i välfärdsfrågan - vänstern, välfärden och socialismen försöker lägga ett socialistiskt perspektiv på socialpolitiken.

I den offentliga debatten har två linjer, strängt taget, framförts vad gäller välfärden. Det ena är en nyliberal, som hävdar att vi inte har råd med välfärden. Ja, den kanske till och med är skadlig då den ju uppmanar till lättja och arbetsflykt. Bidragsberoende talas det om. För denna linje står så gott som hela borgerligheten, inklusive stora delar av den socialdemokratiska ledningen och delar av fackets topp. Försvarslinjen har varit folkhemsnostalgisk och menar att vi visst har råd med välfärden. Ibland kan några av försvararna tala lite om klasskamp och klassperspektiv. Den här linjen har väl främst företrätts av kretsarna kring tidskriften TLM, t.ex. Göran Greider. Men även inom vänsterpartiet är den flitigt representerad.

Ankarloos bok består av två delar, eller egentligen längre essäer, där den första delen tar upp det ekonomiska perspektivet och den andra delen mer diskuterar det politiska alternativet. Den första delen tar sig således an de borgerliga tankegångar som även ätit sig in i vänstern, om att det av olika ekonomiska skäl är omöjligt att upprätthålla välfärdsstaten. Ankarloo tar sin utgångspunkt i en rapport om välfärden som ledande vänsterpartister - Lars Bäckström och Jan Gustavsson - publicerade 2004. Mycket av det Ankarloo tar upp känns igen från till exempel Johan Ehrenbergs och Sten Ljunggrens artiklar, men det skadar inte att repetera. De som menar att välfärdsstaten (eller rättare sagt, vad som är kvar av den) står inför oöverstigliga ekonomiska hinder använder, grovt sett, fyra olika argumentationslinjer:

1) De äldre blir allt fler och de yngre som skall försörja dem allt färre - det demografiska problemet.

2) Även om vi skulle ge resurser och arbete till välfärdsproduktionen, kommer den ändå relativt sett att räcka till färre. Det skulle berop på att möjligheterna till "produktivitetsökningar" inom den offentliga tjänstesektorn är mycket mindre än inom privat varuproduktion - detta kallas för Baumols sjukdom.

3) Baumols sjukdom förvärras om man tänker sig att lönerna inom offentlig sektor skall öka så att de motsvarar dem som finns inom den privata sektorn.

4) Globaliseringen innebär att skatter och socialpolitik måste "harmoniseras".

Ankarloo menar att dessa frågeställningar är felaktiga och ogrundade. Han börjar med att påpeka att bilden av en under efterkrigstiden ständigt ökande offentlig sektor som kvävt den privata konsumtionen inte är sann. Under perioden 1950-1980 fördelades inkomstökningen till ungefär 70 procent privat konsumtion och 30 procent offentlig konsumtion. Från ungefär 1980 har expansionen av offentlig sektor avstannat. Hela tiden har den privata konsumtionen, räknat i kronor och ören, ökat mer än den offentliga. Från och med 1990-talets början har resurser överförts från det offentliga till det privata. Angående det demografiska problemet så påpekar Ankarloo att det inte är antalet unga i arbetskraften relativt antalet äldre som är avgörande, utan arbetskraftens produktivitet. Han hänvisar till finansdepartementets långtidsutredning som inte visar på ett sådant finansieringsproblem. "Baumols sjukdom" är, menar Ankarloo, en statistisk illusion. Antagandet om en obefintlig produktivitetstillväxt inom den offentliga sektorn är orimligt. Själva tanken på att mäta den offentliga sektorn på detta sätt är tvivelaktigt. Att öka produktiviteten innebär ju egentligen att man kan genomföra samma arbete snabbare och med mindre arbetskraft. Är detta önskvärt på t.ex. en förskola? Till sist ger sig Ankarloo på frågan om löneökningar inom offentlig sektor. Han påpekar att man aldrig diskuterar frågan om löneökningar inom den privata tjänstesektorn. Ankarloo påpekar att utrymmet för löneökningar inom tjänstesektorn styrs av den samhälleliga produktivitetsökningen, som främst skapas inom den privata varuproduktionen. Detta visar att det inte är "neutral" fråga där man kan finna en objektiv sanning som bäst gagnar alla i samhället utan klasskamp. I stället råder klasskamp mellan å ena sidan ett kapital som vill ha vinst och kapitalackumulation och vill dra in den offentliga sektorn i marknaden och å andra sidan det arbetande folkets krav på trygghet i den socialt otrygga kapitalismen.

Vilket alltså för oss över på politikens område: hur ska en politisk, socialistisk teori se ut för att kunna utmynna i rätt praktik. Vad är målen för socialpolitik för en socialist? Kan välfärdsstaten hjälpa till att realisera de socialistiska målen? De socialistiska målen sammanfattar Ankarloo så här: jämlikhet, frihet, kontroll och medbestämmande (demokrati), antikapitalism samt kravet på ett nytt ekonomiskt system. Den dominerande traditionen inom svensk arbetarrörelse har sedan andra världskrigets slut varit "den socialpolitiska vägen till socialism". Det vill säga tanken att man likställer socialpolitik och välfärdsreformer med socialism och inte bryr sig om egendomsförhållanden och produktionssätt. Detta tänkande har haft en hegemoni inom huvudgrenen av svensk arbetarrörelse som är så stark att den än idag präglar debatten inom vänstern, till exempel mellan "traditionalister" och "förnyare" inom vänsterpartiet. Ankarloo menar att denna gemensamma utgångspunkt leder till ett dödläge. Han menar att socialpolitiken inte kan jamställas med socialism, men att den kan fungera mobiliserande och enande på arbetarrörelsen. Ju starkare arbetarrörelsen är och ju fler socialpolitiska reformer som kan genomdrivas, desto starkare går det också att driva kravet på kapitalismens avskaffande och socialismens införande. Socialpolitikens syfte är alltså att ena och stärka arbetarklassen i dess kamp mot kapitalet.

Den socialistiska vänstern har varit svag på socialpolitikens område. Det har bidragit till dess marginalisering. Ty detta är frågor som det är mycket viktigt att mobilisera arbetarklassen kring. Det märks när dagis, vårdcentraler etc. läggs ned. När politiker vill locka väljare kommer snart mantrat "vård, skola, omsorg". Det är ett område som känns in på bara skinnet. Klasskampen är tillspetsad på detta område, men oorganiserad och svag från arbetarklassens sida. Här finns ju möjlighet att gå på offensiven och bryta förlamningen. Ankarloos ett år gamla bok borde ha varit en brandfackla som satte igång organisering, mobilisering och debatt. I stället möttes den av tystnad, inte ens Flamman recenserade den. Det är tragiskt. Här finns ju möjlighet att rycka ifrån kapitalet dess problemformuleringsprivilegium och gå på offensiven. Att via de socialpolitiska kraven få upp frågan om socialism på dagordningen igen! Det är hög tid för det nu.

Kris i välfärdsfrågan, Vänstern, välfärden och socialismen, Daniel Ankarloo, Nixon förlag, 2005