Det är skillnad på öst och väst i Europa. Det beror inte bara på 1900-talets realsocialism, utan har djupare historiska rötter. Anders Björnsson försöker förklara varför de östeuropeiska staterna kastar sig i armarna på en upp över öronen skuldsatt gangster på andra sidan Atlanten.

Det har nu gått en halv generation sedan de östeuropeiska revolutionerna inträffade. De var inget under av legalitet - vilka revolutioner är det? - men det råder inget tvivel om att de hade och fortsätter att ha stark legitimitet, inåt och utåt. Därtill har bidragit det i stort sett fredliga förloppet. Moskva visade i kritiska ögonblick en faktisk återhållsamhet som man skulle vilja att även den amerikanska supermakten gjorde i sina internationella relationer.

Detta är desto mer anmärkningsvärt som Sovjetunionen var en makt i mycket snabbt fall, och under sådana omständigheter brukar man kunna förvänta sig desperata aktioner. Inte heller arrangerade bevis på våldsamheter, som uppgrävda ungerska lik i trakten av den rumänska staden Timisoara, motsäger uppfattningen att det som hände skulle ha hänt också utan manipulationer av opinionen, i världen och på hemmaplan.

En långtgående avmytologisering skulle inte rubba fundamenten för de nya regimerna.

De östeuropeiska revolutionerna hade omisskännligen karaktären av samhällsomvandling eller systemskifte, ett annars missbrukat ord. (Se här diskussionen i Anatol Lieven, The Baltic Revolution. Estonia, Latvia, Lithuania and tha Path to Independence. New Haven & London, Yale University Press 1993.)

Den nationella frågan var aktuell endast i ett antal sovjetiska delrepubliker, där inbördes- och befrielsekrig blev följden i vissa fall, däremot exempelvis inte i Baltikum. I några länder, som Albanien och Rumänien, saknade den helt relevans. I Jugoslavien, vars sönderfall iscensattes och sedan starkt påskyndades genom utländsk intervention, först diplomatisk, sedermera militär, tog nationella lidelser överhanden först sedan de tidiga utbrytningarna - av Kroatien och Slovenien, de rikaste delrepublikerna, vars ledarskikt tröttnat på att solidariskt subventionera mindre utvecklade federationsbröder - etablerat fakta. För den revolutionära processen överlag gäller att den drevs fram av två mål: rättsstat ("demokrati") och kapitalism ("marknadsekonomi").

Om nationell befrielse kan man möjligen tala i fallet DDR; där grep ledarskap i de bägge tyska staterna tillbaka på ett klassiskt och ett par gånger havererat nationalstatsprojekt från 1800-talet. En statlig "återförening", som tog formen av ett plebicitärt Anschluss till en existerande stat, förbundsrepubliken, hade under sjutti- och åttitalet ansetts vara "nationalhögerns" och "nationalvänsterns" galna tanke i Västtyskland och ett kort som Berlin då och då kunde spela ut, fast inte utan Moskvas goda minne. I nygamla statsbildningar som Georgien, Ukraina och Ryssland självt hänger den demokratiska frågans lösning fortfarande i luften, och det beror väsentligen på att privatiseringen av folkegendom där skedde under ovanligt sjaskiga former, som tillgodosåg intressena endast hos mycket små befolkningsskikt. Lättsinnet var utbrett som i en Tjechov-pjäs, och man tänkte inte på att demokratins värde är avhängigt av den värdighet med vilken medborgaren bemöts av de styrande.

Chockterapin erbjöd ett antal senvägar, i stället för genvägar, till social konsolidering och någorlunda nationell endräkt. På sina håll är dess tillstånd ännu inte i sikte.

Ändå går det inte att tala om ett misslyckande; man kan tala om miss-grepp och ett antal felaktiga beslut i konkreta situationer. Realsocialismen var en övermogen samhällsprodukt som alltför få hade för avsikt att plantera om, och de som förklarade att stammen inte var murken var sådana personer som i det förgångna hade förlorat alltför mycket i respekt och begått alltför många missgärningar. De var inte bara regeringsodugliga, de var också odugliga till en trovärdig opposition. Detta var på sätt och vis en samhällelig tragik. För det innebar att det saknades motståndskraft när reformverket skulle sättas på plats. Det gav fritt spelrum för karriärister och opportunister, av vilka merparten hade förvärvat status och ett kapital av strategisk kunskap inom de snabbt övergivna parti- och statsapparaterna.

De verkliga revolutionärernas - dissidenternas - tid vid makten blev nästan undantagslöst kort. Vad som inträdde var en sorts normalisering, vilken retoriskt tog formen av en återgång till lyckligare tider (med ett ihärdigt blundande för alla dem som led ont). På så sätt liknar övergången från socialism till kapitalism den tidigare och rakt motsatta övergången: den nya staten och den nya ekonomin kom till sin effektiva kärna att förvaltas av nomenklaturister ur det gamla systemet. Hade något annat alls varit möjligt? Inom dessa skikt fanns ju både kompetensen och fiffigheten, där fanns ett utvecklat kontaktnät och en vana att berika sig med okonventionella metoder. Deras avancemang befordrades av en tidigare premierad, allmänt förekommande social letargi.

Vad som skedde kan ses som en fullbordan av tidigare synliga konvergenstendenser som gjorde skillnaden mellan Öst och Väst allt mindre ju längre kalla kriget, den ideologiskt uttryckta systemkonflikten, fortskred. Inte bara Öst försökte sig på - mestadels misslyckade - anpassningsmanövrer. Också "avreglerade" marknadsekonomier skaffade sig tunga institutionella överbyggnader, främst genom EU:s apparater och lagverk, som gav planekonomerna en ny chans, och det visar sig till yttermera visso att den ekonomiska expansionen i det post-thatcherska Storbritannien, det privatkapitalistiska mönsterlandet under den liberala eran, nästan helt och hållet kan hänföras till den offentliga sektorns beställningar och efterfrågan. (Se John Edmonds & Andrew Glyn, "Public spending alone explains Britains jobs growth". Financial Times 30/6-05.)

Dock kvarstår öst-väst-dikotomin som ett besvärande faktum, och den förstärks i viss mån av att de östeuropeiska samhällena bär på ett dubbelt historiskt arv: det förkapitalistiska och det postsocialistiska (om vi, med Moshe Lewin i hans betydelsedigra uppsummering The Soviet Century, 2005, utgår från att samhällssystemet i Sovjetunionen snart upphörde att ha genuint socialistiska drag och att det i lydrikena inte hann få sådana). Färden in i moderniteten tog olika framkomstvägar.

I Ryssland och områdena i Östeuropa - till vilka vi bör räkna större delen av det habsburgska imperiet, det osmanska väldets europeiska provinser, det vill säga dess historiska kärnland, samt ett gott stycke Preussen-Brandenburg - låg de feodala strukturerna som en bromskloss för både politisk och ekonomisk rationalitet. De borgerliga klasserna intog länge en underordnad ställning, ett professionellt ämbetsmannastånd lät vänta på sig, militära hierarkier sög upp och strukturerade härskarklassen till ett stycke in på förra seklet. (Även om krigsmaktens sociala bas och betydelse kunde skilja sig åt ordentligt från region till region. Se min lilla fundering, "Mellan Alexanderplatz och Teresienburg. En anteckning om militära kulturer", i Tom Gullberg & Kaj Sandberg, red, Medströms - motströms. Individ och struktur i historien. Festskrift till Max Engman den 27 september 2005. Söderströms/Atlantis 2005.) Mot rättsstatsprinciper stod patronellt och/eller patrimoniellt självhärskardöme.

Få av andra världskrigets så kallade efterföljarstater förmådde, på den tid som ställdes till deras förfogande, göra upp med efterblivenheten; flera valde auktoritära lösningar, också före "nyordningarna". Finland är i det sammanhanget avvikande, men där hade å andra sidan under hela "autonomitiden", det vill säga under drygt hundra år av pseudo-statlig existens som ryskt storfurstendöme, svensk statsrätt rått (de gustavianska författningarna, fyrståndsriksdagen, 1734 års lag), och därmed är Finland, också som utpost eller som gränsland, att definitivt hänföra till Väst. Detta är knappast lika självklart för de baltiska staternas vidkommande, vilka endast till vissa delar och endast under en kortare historisk period stod under svensk överhöghet och då aldrig infogades i riket utan fortsatte att vara besittningar med egna lagar och lantdagar och en egen - etniskt tysk, sedermera som rikstysk betraktad - härskarklass. När reduktionen skulle undanröja livländska seder och strukturer, hade den svenska stormakten inlett sin nedgång, och saken rann ut i sanden. I huvudsak måste Estland och Lettland, om också "lutherska" i andlig bemärkelse, om också födelseplatsen för många av den europeiska nationalismens idéer, från Hamann och Herder, räknas till Öst.

Det betyder inte att det har saknats en känsla av samhörighet med Väst i dessa länder. Den kan ha bottnat i beundran och avundsjuka - den ryska godsägarklassen var ju fattig och sjavig jämfört med exempelvis den engelska och kunde knappast undgå att se sitt underläge, precis som sovjetstatens apparatchniki - men det fanns samtidigt genom internationella förbindelser (resor, släktskapsförhållanden) ett intimt samband på elitplanet mellan Öst och Väst. I kejsarryska kanslier och kaserner bar förmännen ofta icke-ryska namn. Den ryska diplomatin var länge tillhåll för tyskar. Rysk romanlitteratur under 1800-talet blev en självklar del av den europeiska högkulturen. Under det nationella uppvaknandet klövs opinionen i slavofiler och västsinnade, zapadniki. Franska var överklassens förstaspråk, om inte modersmål.

Utan kapital från Västeuropa skulle dessa länder ha dröjt ännu mycket längre med sin industrialisering (det gäller i vissa stycken också Sverige), men det är karakteristiskt för den industriella aktiviteten på många ställen i Öst att den befordrades inom ramen för ett slags enklavekonomi - med statsprivilegier till hugade entreprenörer - utan att tränga på djupet. Spekulationer och snabba klipp kantade vägen in i det moderna. Uthålliga kapitalister fanns naturligtvis - man tänker på oljebröderna Nobel i Baku - med de utgjorde ett tunt skikt, något slags fernissa.

Naturligtvis fanns det också traditionellt framskridna områden i detta Öst, exempelvis Böhmen och Mähren eller Schlesien, i nuvarande Polen; men de ingick i allt väsentligt i ett västeuropeiskt ekonomiskt blodomlopp, och de rymde därtill starka liberala traditioner, förvaltade inte minst av en tysk-judisk borgarklass; den totala slaviska dominansen är ett sent påfund som knappast har främjat moderniseringen och framför allt inte toleransen gentemot det som är annorlunda och avvikande. Nationalismen i dessa länder hade starka anti-moderna och även anti-kapitalistiska, rentav autarkiska drag. (Lägg till det en under decennierna kring 1900 framväxande antisemitism, som i till exempel Ungern grasserade främst bland småborgare och gentryt, den "nationella klassen".)

Medborgarsamhället blir heller ingen självklar kompanjon i den nationella mobiliseringen; det kan på sina håll uppfattas som ett hinder. Den politiska kulturen i mellankrigstidens Östeuropa präglas av stark polarisering mellan politiska huvudkrafter, med beväpning av terrorbetonade garden som typiska inslag. Den organisationsformen var betydligt mer sällsynt och i vart fall inte så spridd i Väst, även om inte heller Finland som bekant var rent från en kvasioffentlig skyddskårsinstitution, såsom efterbörd från det sällsynt blodiga inbördeskriget. Naturligtvis skiljer framförallt Italien och Tyskland ut sig på denna punkt, i allt väsentligt västeuropeiska framgångsstater, med 1800-talets två mest emblematiska statsgrundanden och 1900-talets två riktigt fascistiska regimer i Europa. (Se här diskussionen i Robert O. Paxton, The Anatomy of Fascism, av mig anmäld i Clarté 3:2005.)

Detta komplicerar bilden. Rena motsatspar får man inte syn på.

Vad som skiljer Öst från Väst - det "nya Europa" från det "gamla Europa", som det kom att heta i krigspropaganden våren 2003, fastän man rätteligen borde ha sagt: "det svagt moderniserade" från "det postmoderna" Europa, det vill säga det Europa som är på väg att överge sin bergfasta förankring i moderniteten - har åtminstone till en del att göra med synen på vad solidaritet är; och den har i hög grad färgats av historiska erfarenheter. Medan den östeuropeiska solidaritetsuppfattningen i huvudsak har varit patriarkal (och detta bör i sin tur ha utgjort ett mentalt hinder för dem som tog socialistiska paroller på allvar), så går västeuropén tidigt in för en solidaritet som bygger på frivillighet och underifrånmobilisering. Detta ger i olika grad - i det relativt jämlika Sverige mer än i det elitistiska Frankrike - den västeuropeiska demokratin dess inbördes divergerande särdrag.

Utsikten till, och på sina håll förhoppningen om, att de östeuropeiska samhällena skulle ta en "tredje väg" - det nordvästeuropeiska välfärdsstatens - när de väl fick en möjlighet att fritt välja förvrängdes av oförmågan att rätt uppskatta dessa länders civila och politiska kulturer och deras låga grad av effektiv kapitalackumulation. Det fanns inte så mycket att ta av. Socialt ressentiment låg i vägen för uppkomsten av en institutionaliserad politisk kompromissvilja. Det måste först bli mycket sämre innan man kunde få det något bättre.

1800-talets östeuropeiska revolutioner sköts på framtiden; polacker och ungrare var visserligen upproriska folk men alltid misslyckade som revoltörer, alltid offer för repression. 1867 års Ausgleich mellan Wien och Budapest tillförsäkrade den magyariska högaristokratin rätten att förtrycka sina egna minoriteter i riksenhetens intresse: kroater, rumäner, rutener, slovaker. Bela Kuns rådsbolsjevism slaktades av den rumänska armén på uppdrag av segrarmakterna i första världskriget. De anti-judiska sentimenten vann mycket på detta. (Långt över hälften av Kuns kommissarier var judar.) Mellankrigstidens Horthy-regim hade sina klart feodala stödjepunkter. Dessa såg sin chans 1956 och - igen - när kommunismens kraftlöshet blev uppenbar för alla.

Xenofobi och etniskt hat hemsöker för all del också Väst; vad annat utlöste revolterna i Paris förorter hösten 2005? Men detta Väst, med sitt imperialistiska förflutna, har under lång tid försökt bearbeta kvardröjande inflytelser från öppen främlingsfientlighet. Det byggs upp en beredskap för att möta inifrån kommande hot - en beredskap som försvagas i samma mån som anti-islamistiska propagandakampanjer får vind i seglen och kollektiv identitetsbildning rycker undan grunden för äkta medborgerlighet. Mot detta kan man ställa en östeuropeisk aningslöshet och naivitet som exempelvis i Baltikum har fått svårartade konsekvenser för delar av den befolkning som inte är "nationsbärande".

I fråga om civilitet och nationellt ansvarstagande kämpar stora delar av Östeuropa ännu med en börda från 1800-talet. Den kommunistiska parentesen förlängde pinan, som det visade sig.

Frånvaron av äkta rättsstatsmedvetande spelar folken i dessa länder spratt på spratt. Givetvis kan man inte påstå att erfarenheter av konstitutionalism skulle vara ett tillräckligt gott värn mot olika typer av våldsherravälde. Men bristen på erfarenheter gör knappast saken bättre. Hur smidigt gick inte övergången från Brezjnev-doktrin (om begränsad suveränitet) till Bush-doktrin (om humanitär intervention och pre-emptive strikes) i de flesta av dessa länder? I Tallinn förbjöds offentliga protester mot det planerade anfallet mot Irak. I Polen och Rumänen har CIA haft tortyrcentraler. Vad vet man om den folkliga upprördheten över denna blamerande servilitet?

Folkrätt och internationellt bindande avtal står inte heller högt i kurs bland maktens män och kvinnor i dessa länder. Man repeterar inlärda beteenden. I den meningen var de östeuropeiska revolutionerna inte tillräckligt omvälvande. I flera fall fortsattes åsiktsjakten efter detroniseringen av de forna överheterna - jämför lustrationslagstiftningen i Tjeckien eller den nästa urskillningslösa utrensningen av, inte blott centralt placerade, befattningshavare i det tidigare DDR (delvis inom ramen för den så kallade Gauck-Behörde). Det man inte skulle ha tolererat i våra stater har det inkonsekvent nog tigits om. Här har man verkligen respekterat "statssuveräniteten". I andra fall tillåter man att den kränks systematiskt och dagligen.

Uppslutningen av Moskvas tidigare lydstater på Washingtons sida i det nya kalla kriget, som kallas "kriget mot terrorn" men som är ett krig för att förebygga eller uppskjuta USA:s nedgång som världsmakt, måste vara en besvikelse för den som vill tro att förnuftiga kalkyler vägleder den stora politiken. För Amerika vägde Moskva alltid tyngre än Warszawa eller Prag. Befrielsen var dessa länders eget verk. (Därefter följde ett nytt mönster i Jugoslavien, Georgien, Ukraina, med öppen utländsk inblandning.) Och för Bush-administrationen väger i dag Peking oändligt mycket tyngre än Riga eller Tirana. Vad är det för säkerhet man tror sig vinna genom att kasta sig i armarna på en över öronen skuldsatt gangster?

Realpolitik - det vill säga i avsaknad dugliga alternativ? Det finns säkert med i bilden. Men när också en traditionellt Nato-följsam stat som Turkiet metodiskt orienterar sig bort från rollen av säkerhetspolitisk knähund och moderniserar sina statliga strukturer, måste man räkna med den östeuropeiska eftersläpningen som en nog så verksam komponent. Det finns inte bara utsatthet utan också trygghet i underordningen.