I dag dricker svensken tolv liter ren alkohol om året; för femtio år sedan var konsumtionen en tredjedel. Men med hänvisning till EU överger regeringen den utbudsbegränsande alkoholpolitiken. Bengt Holmgren lyfter fram de alkoholpolitiska grundfrågorna.

Svensk traditionell alkoholpolitik har genom åren använt ett antal klassiska åtgärder för att komma till rätta med ett utbrett alkoholmissbruk och för att reglera alkoholkonsumtionen. Det har i huvudsak varit den organiserade nykterhetsrörelsen med dess loger som varit drivande i alkoholpolitiken alltsedan förra sekelskiftet; man har ansett att alkoholen inte är jämförbar med övriga varor genom sin berusande och beroendeframkallande effekt. Man kan peka på fyra hörnstenar i alkoholpolitiken.

1.Begränsning av det privata vinstintresset med ett alkoholmonopol.

2.Begränsning av tillgängligheten genom pris, antalet försäljningsställen och utskänkningsställen, öppethållandet och ransonering.

3.Skyddet för ungdomar genom åldersgräns för inköp.

4.Folkhälsoaspekten.

Vår alkoholpolitik har emellertid satts på undantag sedan inträdet i EU 1995. EU-inträdet har gjorde det näst intill omöjligt att vidmakthålla denna traditionella utbudsinriktade alkoholpolitik. Det enda vi i dag direkt kan påverka är efterfrågan. I detta perspektiv bör vi se dagens krav på alkolås i våra bilar och ökad kontroll ute på våra arbetsplatser.

En annan väg vore att våra politiker vågade ställa krav på EU, tillsammans med de övriga nordiska länderna, om en mera restriktiv europeisk alkoholpolitik. Det vore inte helt omöjlöigt, för medan Sverige och övriga Norden liberaliserar sin alkoholpolitik så ökar kraven på restriktioner ute i Europa. I Spanien har man så stora problem med ungdomsfylleriet, framför allt starksprit, att kraven blivit mera högljudda om restriktioner. Samma gäller Frankrike och andra traditionella högkonsumtionsländer. På 70-talet förekom det t.o.m. krav i den svenska debatten på ett återinförande av alko-holransoneringen med s.k. motkort som enbart registrerade inköpen på kortet. Men alkoholkapitalet är starkt, och franska bönder ger man sig inte på så lätt. Alkoholen betraktas som en del av jordbrukspolitiken ute i Europa, inte folkhälsopolitik som i Sverige.

EU-inträdet är inte orsaken till den ökande konsumtionen. Ökningen har pågått alltsedan slutet på 40-talet. Denna ökning är ett resultat av ett långt och tålmodigt arbete av ett starkt alkoholkapital och en alltmera åldrad och försvagad nykterhetsrörelse, tillsammans med avskaffandet av motboken, införandet av mellanöl och en ökad köpkraft.

1956 publicerade den franska demografen Sully Ledermann sin första rapport Alkohol, alkoholism och alkoholisationsprocessen. Hans andra rapport kom 1964 och hette Dödlighet, sjuklighet och arbetsolyckor. Sully Ledermann är upphovet till den s.k. totalkonsumtionsmodellen som idag gäller som ledande teori inom hela forskarvärlden om alkoholkonsumtion. Han formulerade också en teori i form av en formel, den s.k. lognormala kurvan som visar att andelen storkonsumenter av alkohol i en befolkning ökar i ett bestämt förhållande till den totala konsumtionen, nämligen . En fördubbling av konsumtionen fyrdubblar alltså antalet storkonsumenter. Senare empiriska studier bl.a. i Toronto av holländska forskare och i Finland av alkoholforskaren Kettil Bruun har verifierat hans teori. I Sverige har vi genom studier också samma erfarenheter. Det innebär att ditt privata drickande inte kan vara din ensak längre. Det är måttlighetsdrickarna som i kraft av sitt antal bestämmer antalet storkonsumenter och skadorna av alkoholen i samhället, inte tvärtom som ofta påstås.

I Sverige dricker vi numera så mycket att var tredje sjukhussäng upptas av en alko-holrelateradsjukdom eller skada. Innan motboken avskaffades uppgick försäljningen till 3,32 liter ren alkohol per person och år. 1956 var det 4,15 liter och 1980 hade konsumtionen stigit till 6,74 liter. 1984 började man reagera på regeringsnivå och lade en hälsopolitisk proposition om sänkning av konsumtionen med 25 % av 1980 års nivå till år 2000. Den skulle då ha minskat till 5,05 liter. Idag ligger konsumtionen på mellan 11 och 12 liter ren alkohol per person och år! Storstadsregionerna dricker mest med Stockholm i topp, och Norrland dricker minst. Sverige har antagit kontinentala vanor vad gäller både mängd och dryckesmönster. Delirium tremens som närmast var en raritet på våra alkoholinrättningar på 50-talet är i dag ren rutin. Samma gäller levercirroser, alkoholrelaterade psykoser och demenser.

Cirka 7000 människor dör årligen direkt av alkohol i Sverige.

När Sverige gick in i EU fick vi övergångsbestämmelser för införselkvoter. De var emellertid enbart tidsbegränsade. Våra förhandlare med Dienkelspiel i spetsen begärde inte några undantag för Sverige med hänsyn till vår syn på alkohol, vilket man hade kunnat göra.

Idag är det i det närmaste fritt att föra in stora mängder för privat bruk. Stora delar av spritkonsumtionen beskattas i utlandet, främst Tyskland med sin låga spritskatt. Systembolagen i södra Sverige är i det närmaste folktomma. Regeringen försöker inte ens påverka EU att höja spritskatten. Trots att just möjligheterna till påverkan vid ett EU-inträde var huvudar-gumentet för Ja-sidan vid EU-valet. I stället lägger man ett förslag om sänkning av skatten med 40 % med risk att ytterligare öka konsumtionen med ungefär 30 %. Bäva månde våra sjukvårdspolitiker som har all möda i världen att hålla sina budgetar idag.

Sedan något år är det också tillåtet med alkoholreklam i tidningarna efter ett uppmärksammat prejudikat för tidningen Gourmet, en mattidning. Allt för att tillfredsställa ett törstigt folk och EU:s krav på fri varumarknad. Man bör nog inte underskatta alkoholvanornas roll för skillnaderna i levnadsstandard mellan Syd- och Nordeuropa, som Carl Hamilton skrev i en av sina krönikor. Det är bara att ta sig en titt på dess roll i Ryssland, där medellivslängden sjunkit med 10 år under en tioårsperiod för ryska män, till under 60 år. För att inte tala om den politiska röran och utarmningspolitiken. För Sveriges del kan man fråga sig vilken roll alkoholen spelat för den politiska passiviteten.

Passiviteten och uppgivenheten präglar också regeringens politik. Men det finns motkrafter. IOGT/NTO går framåt och har under det senaste året ökat sitt medlemsantal med 9000; man kan tala om ett ökat fokligt engagemang i alkoholfrågor. Liksom för hundra år sedan tycks folkrörelsevägen vara den enda framkomliga för en förnuftig alkoholpolitik.