Det går mycket snabbt att bygga upp ett stort bibliotek med lärda studier av imperialismens karaktär. Varje månad kan man läsa intressanta essäer om USA-imperialismen ute på nätet. Mycket få har dock skildrat den sida av imperialismen som John Perkins beskriver i sin bok Confessions of an Economic Hit Man. Perkins var själv en ekonomisk torped - som väl skulle bli den svenska översättningen av begreppet Economic Hit Man. Det här är alltså en berättelse inifrån. Perkins var verklighetens stillsamme amerikan.

Perkins själv daterar födelsen av den ekonomiska torpeden som företeelse till 1951. Platsen var Iran där den populäre och folkvalde premiärministern Mossadeq förklarat att han ville nationalisera landets oljetillgångar. British Petroleum fick panik och den brittiska regeringen vände sig till sina amerikanska allierade. Att militärt angripa Iran var otänkbart, man visste inte hur Sovjetunionen skulle reagera. Så i stället skickades CIA-agenten Kermit Roosevelt (sonson till Teddy Roosevelt) dit. Han lyckades genom mutor och hot skapa oro i landet. Mossadeq avsattes och sattes i husarrest. Den brutale shahen blev oinskränkt diktator. Detta visade att det gick att störta ett imperium utan de stora risker som direkt krigföring innebär. Detta innebär dock inte, framhåller Perkins, att det inte finns ett ständigt närvarande hot om våld. Misslyckas torpederna kallas schakalerna in, skriver han. Schakalerna är lönnmördarna, de som ser till att ett plan störtar eller en bil exploderar. Misslyckas även de, så är risken för krig stor.

Det fanns ett problem med Roosevelt, han var anställd av regeringen. Skulle han ha gripits eller avslöjats på annat sätt, skulle konsekvenserna för USAs regering bli svåra att hantera. Men 1960-talets tillväxt skapade storföretag och multinationella organisationer, typ IMF eller Världsbanken, som passade USAs syften. Vid 1960-talets slut rekryterade USAs olika underrättelseorgan tänkbara torpeder, men de anställdes av privata företag. Perkins arbetade för en konsultfirma som hette MAIN. Företagen som de ekonomiska torpederna arbetade för finansierades av regeringen, men utan offentlig insyn. För de inblandade var det uppenbart vem som egentligen stod för fiolerna, Perkins själv värvades av NSA (National Security Agency).

Hans uppgift var att blåsa upp prognoser, för att kunna lura till sig dyra investeringsprogram i länder i tredje världen. Dyra investeringsprogram vars yttersta syfte var att stärka USAs kontroll över landet. De dyra investeringarna tillföll USA-bolag, samtidigt som länderna drog på sig stora statsskulder. När det var dags att betala skulderna förstördes, via Världsbanken och IMF, ländernas infrastruktur. Skuldfällan är välkänd och omdebatterad, mindre känd är USAs aktiva och, enligt Perkins, medvetna roll. Länderna som Perkins och hans kollegor skickades till var genomgående strategiskt viktiga för USA.

Allra intressantast är kanske de kapitel som handlar om hur Saudiarabien tämjdes under 1970-talet. Oljeem-bargot efter Yom Kippur-kriget 1973 visade att USA var sårbart. För Vita Huset blev kontrollen över oljekällorna närmast en besatthet, en fixering som än i dag styr utrikespolitiken.

Perkins var i början av 1970-talet en påläggskalv inom MAIN som fick i uppdrag att utveckla prognoser för Saudiarabien om vad som skulle hända om stora summor skulle investeras i landets infrastruktur; han fick också i uppdrag att utarbeta konkreta förslag på investeringar. Han skulle få saudierna att spendera hundratals miljoner dollar på USA-företag. Uppdraget skulle utföras på egen hand och i hemlighet. Det han gjorde var en nationell säkerhetsfråga, samt mycket lukrativt för MAIN. Perkins förstod att här var inte det viktiga att skapa en skuldbörda på landet, utan snarare att se till så att oljedollarna kom tillbaka till USA samt att landet skulle göras ekonomiskt beroende av USA. Man ville att landet skulle bli västifierat och mer sympatiskt inställt till USA. För den saudiska överklassen var oljeinkomsterna en blandad välsignelse; den fundamentalistiska religiositeten underminerades av lyxens lockelser. Detta blev en murbräcka för USAs intressen. Direkt efter oljeembargots upphörande inleddes förhandlingar som ledde till skapandet av en anmärkningsvärd, och ytterst hemlighetsfull, ekonomisk organisation, JECOR. JECOR byggde på det innovativa konceptet att saudiskt kapital skulle anlita amerikanska firmor till att bygga upp infrastrukturen i landet. Trots att USA finansdepartement var ytterst ansvarigt för programmet, så hade kongressen ingen insyn. Miljardtals dollar har under åren pumpats in i programmet. För USAs del har fördelen varit att saudierna har garanterat olja till acceptabla priser; som gentjänst har USA garanterat politiskt och militärt stöd mot potentiellt farliga grannar som Syrien, Irak, Iran. För Perkins egen del innebar arbetet i Saudiarabien en del pikanta men typiska saker, han fick agera hallick åt en saudisk prins med smak för blondiner.

Perkins konstaterar att Saudiarabien innebar en ny nivå för de ekonomis-ka torpederna. Ett helt land omvand-lades hastigt, samtidigt som det i princip förlorade sin självständighet. Vidare påpekar att han att en direkt följd av USAs politik i regionen blev Osama Bin Laden. Under 1980-talet bidrog Ryiad och Washington med uppskattningsvis 3.5 miljarder dollar till mujahedinkrigare i Afghanistan.

Perkins hoppade av arbetet som ekonomisk torped i början av 1980-talet, efter många års samvetskval. Med en kombination av hot och mutor övertygades han om att hålla tyst. Via sina kontakter i branschen kunde han iaktta vad som hände, inte minst i Irak. Han menar att USA försökte göra om bravaden från Saudiarabien. Irak var kanske geopolitiskt ännu viktigare. Med både stora oljetillgångar och ett geografiskt läge av vikt samt intressanta vattenresurser svärmade det snart av ekonomiska torpeder i Bagdad. Mot slutet av 1980-talet stod det dock klart att Saddam Hussein inte köpte den "saudiska lösningen". Invasionen av Kuwait blev förevändningen för att kväsa den motsträvige.

Mot slutet av boken påpekar Perkins att försöken att fälla en av de största utmanarna mot USAs hegemoni, Venezuelas presiden Chavez, påminner mycket om störtandet av Mossadeq. Han identifierar även mannen som den här gången spelar Kermit Roosevelts roll; han heter han Otto Reich och har titeln biträdande utrikesminister för interamerikanska affärer. En riktig ful fisk med en historia full av tortyr och knark, inte minst under 1980-talets stöd till Contras.

Boken spänner över många länder och är spännande läsning. Ibland påminner den om en Graham Greene-roman, fast detta är verklighet. Perkins träffade för övrigt Graham Greene under sin tid som ekonomisk torped. Någon borde se till att denna bok översätts till svenska och ges en vidare spridning. Det skulle kunna bidra till att sopa bort föreställningar om att USA är ett gott land som ibland gör fruktansvärda misstag. Irakkriget är inget misstag utan en följd av en aggressiv imperialistisk politik. Det blir tydligt under läsningen av denna bok. -

Confessions of

an economic hitman

John Perkins

Berret-Koehler Publishers 2004