Det finns många sorters NGO. I värsta fall kan de se ut så här: i namn av den vackraste humanism slår de sönder fungerande samhällen och sätter stopp för folkliga rörelser. Olle Josephson diskuterar NGO:erna och påminner om en helt annan debatt.

I det tidiga 1900-talets Sverige debattera-des välgörenheten. Å ena sidan: utan tvi-vel räddade många av de ideellt drivna barnhemmen, sjukhemmen och andra inrättningarna livet på många människor. Å andra sidan den socialistiska kritiken: välgörenhet lindrar endast tillfällig nöd och högre samhällsklassers dåliga samvete; i grunden bidrar den till att upprätthålla bestående orättfärdiga strukturer.

Kritiken var inte alldeles rättvis. Dels rymde den åtskilligt kvinnoförtryck; för rösträttslösa kvinnor var ideellt socialt arbete ofta enda sättet att ta en roll i den samhälleliga offentligheten, medan deras klassbröder hellre såg att de höll käften. Dels har det sociala trygghetssystemet en av sina rötter i välgörenheten. Föreningen för välgörenhetens ordnande eller Centralförbundet för Socialt Arbete, och andra sammanslutningar från sekelskiftet 1900, är tidiga stationer på vägen mot daghem och socialbyråer.

Men i grunden är den riktig. Förtryckta kan inte sätta bestående tillit till utomståendes goda vilja utan måste bygga sina egna organisationer. Det är de tidiga fackföreningarnas sjuk- och arbetslöshetskassor som verkligen pekar fram mot välfärdsstaten, och först när den har byggts ut kan Stadsmissionen och Röda Korset få sin rätta roll: marginella men inte betydelselösa insatser. Politiken dikteras från annat håll.

Den här artikeln handlar inte om välgörenhet och Socialsveriges framväxt. Den handlar om ett 2000-talsfenomen: NGO. Men den historiska parallellen bör göras. Diskussionen om NGO gäller i mycket samma fråga. Å ena sidan: bistånd och uppbyggnadsarbete i tredje världen. Å andra sidan: verksamhet på det rådande systemets villkor och därmed ett bidrag till att det upprätthålls.

Självklart är det en alltför svepande beskrivning. NGO är ett samlingsbegrepp för mycket olika typer av organisationer. Det kan innefatta det mesta från George Soros forskningsinstitut i Östeuropa till jordbruksarbete bland latinamerikanska indianer. I en artikel från 2003 lyfter den moambikiske ekonomen José Negro fram sex olika sätt att skilja mellan NGO:er.

"Exempelvis måste man skilja en internationell NGO som har sina funktionärers namn på utrikesdepartementets lönelistor i sina hemländer, från en NGO som överlever tack vare insamlingar på gatorna i europeiska huvudstäder varje gång som tv-nyheterna låter bilder från den afrikanska tragedin strömma in i vanligt folks vardagsrum. Man måste skilja en internationell NGO som tvingar hela sin lokala personal att be till Jesus varje morgon, oavsett om en del av dem är muslimer, från en NGO som är noga med att respektera lokala trosriktningar. Man måste skilja en internationell NGO som följer en plan som fastställts på högsta ort, från en NGO som skickar volontärer att arbeta lokalt med att utveckla planerna. /.../ På det nationella planet bör man skilja en NGO som överlever med hjälp av seminarier och konferenser om globaliseringen från en NGO som får sin legitimitet genom lokalt arbete. Eller ett nätverk som är helt beroende av internationellt ekonomiskt stöd från ett nätverk som överlever tack vare sina medlemmars arbete och ersättning för utförda insatser. Och man kan skilja mellan en nationell sammanslutning som fixar internationella konsultuppdrag och en lokalt förankrad organisation där medlemmarna bistår varandra i nöd och lust."

Man kan säkert göra sex distinktion-er till, men resonemanget räcker för att demonstrera tvetydigheten i NGO:ernas identitet - och därmed också svagheten i deras verksamhet. Statsvetarna José Luis Rocha (Managua) och Ian Christoplos (Uppsala) har analyserat insatserna i Nicaragua efter en orkanen Mitch 1998. NGO:erna lyckades inte åstadkomma så mycket. De står utanför samhället, de kan kritisera det rådande systemet - och samtidigt bidra till att bevara det.

"Flertalet NGO:er representerar bara sig själva. Det bidrar till tvetydigheten i själva identiteten. I Nicaragua börjar många människor inse att NGO:erna inte är en del av det civila samhället utan snarare består av en intellektuell elit från medelklassen som utvecklar sina aktiviteter för folket, som försöker försvara folkets intressen och som vill representera folket. Personalen består ofta av skickliga entreprenörer inom offentlig sektor och av ledare för projekt som finansierats av olika donatorer. // Bristen på solid grund i det civila samhället förklarar varför de inte kunnat skapa en varaktig apparat, som gjort det möjligt för dem att handla gemensamt, trots deras imponerande förmåga att kritisera regeringspolitiken."

Dessa biståndsorganisationer är alltså i många fall öppet kritiska mot den nyliberala ordningen i Nicaragua. Den gör det svårare för dem att få kraftfulla insatser till stånd. Paradoxalt nog kan de ändå sägas upprätthålla denna ordning genom sin blotta existens - regeringen kan hänvisa viktiga uppgifter till dem. "För varje sjuksköterska vi sätter i arbete avskedar hälsoministeriet fem", har det sagts från NGO-håll i ett annat sammanhang.

"Regeringens roll och ansvar gentemot medborgarna är på många sätt oklar i ett nyliberalt samhälle som i Nicaragua, och hanterandet av naturkatastrofer är inget undantag. Ett av de problem som dök upp under Mitchorkanen var att det inte fanns några legala strukturer som bestämde vad varje institution skulle göra på vare sig nationell eller lokal nivå och som fördelade ansvaret i de olika åtgärdskedjorna inför en naturkatastrof. // Den förhärskande nyliberala ideologin accepterar inte att staten har något huvudansvar för det allmänna. Att definiera ansvar och fördela roller i åtgärdskedjan vid naturkatastrofer skulle innebära att man tillmäter staten ansvar för att se till att människors basbehov tillfredsställs i kriser."

Erfarenheterna från Moambique är likartade, eller kanske ännu mer nedslående. Negro beskriver en utveckling under 1980- och 90-talet där NGO inte bara övertar statens uppgifter på ett oklart sätt, utan också blockerar folklig organisering.

"Det handlade om en process där alltfler lokala NGO-organisationer växte fram, med sina ekonomiska resurser från utlandet, med engelska som arbetsspråk på sina möten och med en personalrekrytering som slog sönder fungerande system för produktion och förvaltning på lokal nivå. De stödde sig på metoder som dittills var okända för lokalbefolkningen och följde program som hade uppfunnits och utvecklats i helt andra länder. Att hitta en utländsk partner blev universalmedlet för en bättre tillvaro. Allt kunde göras och rättfärdigas så fort man hade ett välfinansierat projekt. /.../ NGO från Nord utvecklade en strategi som gick ut på att skapa lokala organisationer som var deras egen avbild. Än i dag betraktar majoriteten av lokalbefolkningen NGO:erna som utländska."

"Sönderfallet för den moambikiska statens offentliga institutioner öppnade fältet för tusentals organisationer som växte som svampar ur jorden i hela landet. Och även om NGO:erna från Nord förklarade sig regeringsoberoende, finansierades i själva verket en betydande del av deras budgetar av deras respektive regeringar. I vissa fall lades till och med dessa belopp till statsskulden för mottagarlandet utan möjlighet för den moambikiska regeringen att ingripa."

Negro beskriver alltså en NGO-kultur med förödande effekter. Den sätter hinder för lokal organisering och den underminerar uppbygget av en någorlunda fungerande statsapparat. Därtill kommer att dem legitimerar föreställningen att Nord - eller imperialismen, om man så vill - i namn av mänskliga rättigheter har rätt att gripa in över allt. Vanskött jordbruk, hög barnadödlighet, ingen yttrandefrihet? Skicka en NGO-expert från Nord!

Än en gång: detta är inget nytt problem, det finns många NGO-organisationer som är synnerligen väl medvetna om det och många NGO-projekt som medvetet undviker de värsta avarterna. (Lika väl som den socialpolitiska debatten var mycket välutvecklad i Centralförbundet för Socialt Arbete vid 1900-talets början.)

Men ändå. Insikten om NGO-fällan är otillräcklig. När dödsannonser-na uppmanar oss att skicka pengar i stället för blommor, vilken organisation handlar det oftast om? Cancerfonden eller Läkare utan gränser. Cancerfonden kan lämnas därhän, men Läkare utan gränser är ett paradexempel på en NGO som uppvisar det mesta av de komplikationer den här artikeln diskuterat. En långtgående humanism paras med ohejdad inblandning i konflikthärdar, oftast på Nords villkor.

Hur det borde gå till, är naturligtvis inte så lätt att säga. På ett mycket allmänt plan kan dock valet sägas stå mellan inblandning och kolonialism å ena sidan, och stöd till och solidaritet med tredje världens folk på villkor som de själva dikterar å andra sidan. Strindberg har trots allt en poäng i sin grovhuggna välgörenhetskritik i Röda rummet (1879). Snickaren Eriksson kör ut två välgörenhetsdamer på besök i arbetarkasernerna. Byt ut stadsdelsnamnen från det gamla Fattigstockholm mot Moambique och Bolivia "Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall och vi ska begära igen våra sängar, begära? Nej, ta!" -

Källor: José Negro: "Intervenants humanitaires du Nord et société civile mozambicaine". Alternatives Sud. Volume 11-2004/3. S. 55-66 José Rocha & Ian Christoplos: "NGOs in Nicaragua after Hurricane Mitch: Gaps and opportunities in disaster mitigation and preparedness." Currents 21/2000 S. 25-32.